En gång i tiden var den svenska flickan känd som en blond och villig varelse. En Monika som dansade en sommar, som leende slängde av sig kläderna för salta dopp, en glad och frigjord tjej med kondom i plånboken. Anledningarna till detta var säkert flera. Men en har sagts vara den svenska sexualundervisningen. Redan 1955 infördes obligatorisk sexualundervisning i svenska skolor.

I många länder är det fortfarande kontroversiellt att undervisa minderåriga om livets allra innersta hemligheter. Förespråkarna för sexualundervisning hävdar att kunskap i praktiken är det enda sättet att minska inte bara antalet tonårsgraviditeter och tonårsaborter, utan också antalet som smittas av hiv eller andra sexuellt överförbara sjukdomar. Kritikerna menar lika bestämt att kunskap i det här fallet bara leder ut ur paradiset – om unga människor vet hur man har sex, kommer de att ha det och följaktligen också bli gravida och kanske till och med smittade av dödliga sjukdomar.

Argumenten är inte nya. Sexualundervisning började för första gången diskuteras i samband med de svenska myndigheternas försök att stoppa spridningen av veneriska sjukdomar i början av 1900-talet. I Sverige fanns redan då en tradition av att låta skolan undervisa om hälsa och hygien. Redan under 1800-talet hade elever undervisats om alkoholens faror, och att i folkhälsans namn upplysa också om tillkomsten av barn låg i linje med detta. Föräldrar ansågs inte alltid tillförlitliga då det gällde att ge barnen den rätta undervisningen, eftersom de ofta betraktades som okunniga och fördomsfulla, vilket i värsta fall kunde leda till att de unga lärde sig rena felaktigheter. Många menade dessutom att samhället – det vill säga skolan – måste bidra med ett alternativ till de kommersiella krafter som på olika sätt försökte påverka unga människor i fel riktning. Förespråkarna för undervisning i sexualhygien menade att unga bara genom att bita i kunskapens äpple kunde skydda sig mot syfilis och andra farliga veneriska sjukdomar.

Så blev det inte. Precis som så många andra av de förslag som lades fram i syfte att stoppa spridningen av syfilis, ansågs sexualundervisning i skolan som ett alltför radikalt förslag. Myndigheternas misstro mot undervisning hindrade dock inte att det på privat initiativ i många skolor trots allt förekom olika former av sexualundervisning. Ända sedan 1921 undervisades de allra flesta flickor i Sverige om livets mysterium – som i det här fallet betydde barnalstring och barnafödande.

Pojkarna gick emellertid miste om den tidiga sexualupplysningen. Anledningen var att man inte ville väcka deras lust i onödan. Unga mäns lust ansågs inte sällan påminna om ett skenande tåg eller ett vilddjur som inte gick att stoppa om det väl satts igång. Med betoningen på barnalstring, äktenskap och familjebildning var sexualundervisningen dessutom kvinnligt färgad. Och kanske tänkte man sig att unga män ändå fick nödvändig kunskap på annat håll. Pojkar skulle således inte läras alls, medan flickor skulle lära sig att akta sig, eftersom sex utanför äktenskapet kunde leda till oönskade graviditeter och könssjukdomar.

Även sedan sexualundervisningen blivit obligatorisk skilde sig pojkars och flickors sexualundervisning från varandra. Det fanns en uppdelning i mäns farliga sexualitet och kvinnors nästintill obefintliga dito. Både unga flickor och unga pojkar fick visserligen lära sig om ägg och spermier, men flickorna fick också veta att sex ledde till problem. Självkontroll och disciplin betonades emellertid för såväl flickor som pojkar, och i linje med detta rekommenderades sexuell avhållsamhet. Sexualiteten skulle i första hand tämjas och behärskas.

Under 60-talet förändrades dock synen på sexualundervisningen. Kritikerna menade att i stället för att fokusera på den rent biologiska fortplantningen, på hur barn blev till, borde skolan lära unga människor om allt som hade med sex och samlevnad att göra. Sex, romantik, kärlek, preventivmedel, könsroller, homosexualitet och till och med porr borde diskuteras. Och 1977 fanns det en ny lärarhandledning att utgå ifrån. Unga skulle inte längre avhålla sig från sex – skolan understödde till och med ungdomars sexualitet genom att betona glädjen och föra en dialog om den sexuella lusten.

Om vägen från sexualundervisning till så kallad samlevnadskunskap, och framför allt om hur den moderna undervisningen i detta ämne ser ut och hur ungdomar ser på sexualitet har etnologen Maria Bäckman skrivit en avhandling: Kön och känsla. Samlevnadsundervisning och ungdomars tankar om sexualitet (Makadam, 239 s). Hon har under tre terminer följt samlevnadsundervisningen på en gymnasieskola i norra Stockholm och intervjuat de elever och lärare som deltagit i undervisningen. Avsikten har inte varit att vaska fram något slags genomsnittsundervisning – i stället har Bäckman valt att göra sina fältstudier och intervjuer på en skola som av flera pekats ut som särskilt progressiv.

Kanske är detta ämne mer aktuellt än någonsin, nu när rapporterna om ungas sexliv invaderar kvällstidningarnas löpsedlar. Snart sagt varje vecka kommer rapporter om ungas sexualitet – debutåldern sjunker, pornografin tilltar, fler unga människor säljer sex och var tionde flicka uppger att hon vid något tillfälle haft sex mot sin vilja, och så vidare. Enligt myten har skolan retirerat och de unga lär sig mer om sex och samlevnad genom ”Fråga Olle”, ”Big Brother” och porr på nätet än via skolornas förment torra undervisning. Även om inte Bäckmans avhandling kan vare sig verifiera eller falsifiera sådana påståenden, visar hon att samlevnadsundervisning – åtminstone på vissa håll – är livaktig.

Idealiskt sett ska gymnasieskolans undervisning – precis som för nästan hundra år sedan – utmana och ifrågasätta de fördomar som eleverna tros bära på. Men det är naturligtvis inte samma fördomar som förr. Jämställdhet mellan könen förordas och i en öppen anda ska även homosexualitet och andra avvikelser mot den heterosexuella normen diskuteras. Ungdomarna i de klasser som Bäckman följt ställs således inför frågor om jämställdhet, homosexualitet och sexualvanor. Fortplantning och barnalstring avhandlas i princip inte alls, vilket inte är så konstigt med tanke på att det handlar om gymnasieelever, som förväntas ha lärt sig sådant långt tidigare. I stället ligger fokus på sex: hur ofta, hur mycket och med vem eller vilka, vad är normalt, vad är det inte?

De flesta elever, liksom lärarinnan, instämmer principiellt i ett jämställdhetsideal, enligt vilket tjejer och killar tänks ha både rätt och lust till samma sorts sexualitet. Då de närmare utfrågas visar det sig emellertid att många av eleverna trots allt menar att det finns skillnader mellan unga mäns och kvinnors sexualitet, både beträffande ideal och praktik.

Ett typiskt sådant uttalande är att tjejer är mer intresserade av romantik – killar mer av sex. Killar kan ha sex med vem som helst (och hur många som helst om de bara får chansen), möjligen med undantag för prostituerade, berättar eleverna för Bäckman. Att en tjej har dåligt rykte, att hon är ”lättplockad”, kallas madrass eller till och med hora anses inte hindra killarna från att ha sex med henne (däremot är det inte sådana flickor som pojkarna vill bli tillsammans med). Inte heller är det vanhedrande för dessa killar att ha sex med många tjejer – trots att både killarna och tjejerna påpekar att det motsatta gäller för flickor.

Killar uppfattar sex helt enkelt som en bedrift i vilken form det än rör sig om, menar såväl flickorna som pojkarna. På samma sätt verkar det som om det fortfarande finns en uppfattning bland eleverna om att killars sexualitet är mer omättlig och intensiv än tjejers. Killar vill helt enkelt ha sex och ”måste” ha det ibland, och varken lärare eller elever tycks ifrågasätta att killar är mer ”lustbejakande”.

Bäckman resonerar inte så mycket mer om detta, men tanken att killar har större och en mer självklar lust än flickor ligger i linje med de uppfattningar som under det sena 1800-talet motiverade den så kallade reglementeringen av prostituerade. Män i medelklassen gifte sig sent, och flickor i samma klass skulle hålla på sig – männen förväntades emellertid inte leva i celibat. Till deras förfogande stod i stället en armé av prostituerade kvinnor ur de lägre klasserna, som till dessa mäns och det övriga samhällets fromma skulle följa ett antal regler beträffande sitt uppförande och sin hälsa, så att de inte förde syfilis vidare.

Det fanns dessutom mer eller mindre grumliga idéer om vilken roll som själva utlösningen hade. Somliga läkare menade att män inte bara hade svårt att hålla på sig till följd av sin naturligt starkare sexualdrift, de var dessutom beroende av att ejakulera då och då om de skulle behålla sitt intellekt. Och autoerotik var i dessa sammanhang inte att rekommendera eftersom det befarades leda till diverse mer eller mindre farliga sjukdomar.

Den påstått starkare lusten hos män har senare under 1900-talet legitimerat såväl otrohet som andra sexuella eskapader. Och i dag är det fortfarande vanligt att mäns lust kopplas till en starkare och mer okontrollerad sexualitet. Att män inte kan stoppa sig själva antyds inte minst i den debatt kring våldtäkt och sexuella övergrepp som förts den senaste tiden. I domstolarna tycks det inte bara finnas en uppfattning om öppen kvinnlig sexualitet som klandervärd, utan också en föreställning om att män inte kan hantera sin egen lust om de väl blivit upphetsade. Även i medier återspeglas detta, som även om de kritiserat en rad domar ibland tenderar att skildra kvinnor som klassiska offer, passiva och mindre intresserade av sex, och män som aktiva. Också bland ungdomar finns det en föreställning om att tjejer i vissa sammanhang får skylla sig själva om de blir utsatta – alla offer är således inte lika utsatta och oskyldiga. Bakom detta finns emellertid också idén om att mäns sexualitet är starkare och mer svårthanterad än kvinnors, och att män därför ibland helt enkelt måste ”komma till”.

Detta är emellertid ingenting som vare sig lärare eller elever på den skola som Bäckman följt diskuterar, vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på att fältarbetet utfördes för snart tio år sedan. Av föreställningen att killarnas lust är mer utlevande och mindre komplicerad drar man i stället med hjälp av sin lärarinna slutsatsen att tjejerna borde lära sig av killarna. Också tjejer borde ha sex bara för att det är skönt, också de borde tillåtas att ha one-night-stands utan att stämplas som alltför villiga eller horor. Sex bör helt enkelt i högre grad frikopplas från kärlek.

I linje med detta skulle man kunna tänka sig att de flickor som av olika anledningar dras med rykten om att vara lössläppta hyllades av lärarinnan. De borde ses som frigjorda och progressiva eller moderna förebilder för yngre tjejer. Så är det emellertid inte. I stället betraktas dessa unga kvinnor som kärleks- och ömhetstörstande, inte som ovanligt lustbejakande. Deras mer utlevande sexualitet ses inte som ett ideal eller ens som självvald, utan som tecken på att något är fel. De törstar efter ömhet, kärlek, intimitet och närhet, och när de inte kan få det ersätter de det med sex. Aldrig antyds det att dessa flickor faktiskt skulle ha sex för att de helt enkelt skulle ha lust med det.

I slutändan, menar Bäckman, blir således också den progressiva undervisningen en del av den så kallade heteronormativa vardagen. Kvinnors lust sägs inte bara vara mindre och mer självkontrollerad, i undervisningen kopplas dessutom kvinnlig sexualitet ihop med en rad risker: sjukdomar, oönskade graviditeter, förlorad heder i form av rykten om att vara lättfotad, övergrepp, våldtäkter och så vidare. Så även om den mer utlevande manliga lusten betraktas som ett ideal också för tjejerna, är det detta i praktiken en läpparnas bekännelse: flickor som verkligen har en mer utlevande sexualitet möts således inte av beröm – tvärtom. Den svenska flickan håller på sig när det gäller. Och hon har inte självklart en kondom i plånboken, eftersom det som så mycket annat skulle kunna tolkas som att hon är alltför villig.