Olof Lagercrantz är väl för de flesta mest känd och älskad för sina författarporträtt av August Strindberg, Nelly Sachs eller Gunnar Ekelöf, för att nämna några, och för sin lilla men stora bok ”Om konsten att läsa och skriva” (1985). Men han verkade också som kritiker och publicist under flera decennier, först som lyrikrecensent i denna tidning, sedermera som stridbar kultur– och chefredaktör i ­Dagens Nyheter mellan 1951 och 1975.

Ur Lagercrantz egna klippböcker har Niklas Nåsander sammanställt en diger antologi med artiklar, Vårt sekel är reserverat åt lögnen. Artiklar 1938–1993 med några anslutande dagboksanteckningar (Karneval, 600 s), till vilken Richard Lagercrantz har tagit fram relevanta anteckningar från sin fars dagböcker.

Nåsander har tidigare intresserat sig för särskilt den politiska sidan av Lagercrantz skriftställarskap, vilket också sätter sin prägel på artikelurvalet. Dagens Nyheters och Lagercrantz radikalisering är centrala. Från 50-talet återfinns klassiska kultur­radikala frågor som kritik av kyrkan och religionen; censur, yttrandefrihet, tryckfrihet; könsroller och sexualitet; avskaffandet av monarkin. 60– och 70-talen kommer med tidningsdöd och maktkoncentration i medierna, globalisering, klasskamp, Vietnam och ett gradvis närmande till socialdemokratin.

I början av 70-talet fick Lagercrantz en unik möjlighet att resa till Kina, och hans reportage därifrån har genom åren blivit rejält omdiskuterade och kritiserade. ­Nåsander inkluderar några av artiklarna, och ger en kritik av kritiken i sitt efterord, där han tillbakavisar anklagelserna om cynism. Det är möjligt att cynism är ett för starkt ord, men man bör heller inte ta allt Lagercrantz skrivit för guldmynt. Faktum är att Kinaresan skiljer ut sig från de andra resereportagen Lagercrantz gjorde. Han tillåter sig där en naivitet som han inte gör annars.

I tidigare texter har han skrivit om glappet mellan socialismens goda grundidé och dess misslyckade genomförande i Sovjet och på Kuba. Under Kinaresan bestämmer han sig för att bara jämföra Kina med sig självt, och lägger de kritiska reservationerna åt sidan. Artiklarna framstår i dag som intressanta mest som typiska uttryck för tidsandan, för den starka längtan som fanns att det skulle vara på riktigt den här gången. Att ordförande Mao också var poet är inte oviktigt. Litteraturen som i vanliga fall står till kritikerns tjänst blir så till en Akilleshäl, och som många andra låter sig Lagercrantz bländas av den uppåtgående solen. Men ingen har missbedömt på vackrare svenska än han.

D et hade varit intressant att få veta något om Nåsanders urvalsprinciper. Tyngdpunkten ligger på 60-tal och 70-tal, vilka representeras med 44 respektive 33 artiklar. 50-talet får 22 texter, 30– och 40-talet endast tre respektive fyra, 80-talet 18 och 90-talet 8. Man skulle kunna få intrycket att antalet artiklar är representativt för Lagercrantz produktivitet över tid, vilket dock inte är fallet. Tvärtom skriver han fram till 70-talet ganska konstant mellan 70 och 100 artiklar om året, med en förskjutning mot fler ledarsidestexter och färre kultursidesartiklar från 1960.

I större utsträckning kunde Nåsander också ha konsulterat tidigare forskning. I kommentaren till samlingens första artikel, en recension av Nils Ferlins ”Goggles”, skriver han ”jag har inte kunnat belägga i vilken tidning artikeln publicerades, ej heller exakt datum”, men han chansar: ”året bör ha varit 1938, då diktsamlingen gavs ut”. Han gissar rätt, men han kunde också ha tittat i Siv Storås Lagercrantzbibliografi, där det prydligt står ”Recension av Nils Ferlin, ‘Goggles‘, Nya Dagligt Allehanda, 1.12.1938”.

Några litterära pärlor har beretts plats i antologin. En av dem finns i en text från julafton 1983 om Stig Dagerman, där ­Lagercrantz återberättar en mardröm Dagerman haft att han står på Råsunda och ska tala inför fulla läktare, men att hans ord hela tiden dränks av Artur Lundkvists stämma som dånar uppifrån. Lagercrantz använder drömmen för att kontrastera de båda författarnas skaparkraft mot varandra, ”Stig var på väg in i sin långa skrivarkramp”.

Texten är en för ­Lagercrantz typisk omskrivning av tidigare texter, den bär eko av minnestexten vid ­Dagermans död nära 30 år tidigare, och återfinns också i dagboksanteckningarna. Mardrömmen in­leder även minnestexten, men där und­viker ­Lagercrantz det dråpliga om Lundkvist, och låter den leda över i en karaktäristik av Dagermans liv och diktning.

Man kan också i den senare texten se hur Lagercrantz reviderar sina tidigare ståndpunkter och kritiserar sin framställning av Dagerman i den monografi som han gav ut 1958: ”Jag är rädd för att jag i alltför hög grad uppmärksammade sådant i Stig Dagermans liv och verk som pekade fram mot döden i garaget. Jag läste honom som en detektivroman, men baklänges”, skriver han, och säger att han vill befria Dagerman från den ångest som förknippas med hans författarskap. Men texten spelar honom ett spratt. Han beskriver ett festligt namnsdagsfirande för Dagerman, som tagit med sin närmsta vän Bengt Ekerot – Döden i ”Det sjunde inseglet”. Att kronologin blir bakvänd och fiktion och verklighet blandas samman är helt i sin ordning när det gäller Lagercrantz.

N ågot som annars förenar de båda artiklarna är hur enkelheten i uttrycket kombineras med auktoritet. Åtskilliga av Lagercrantz författarportätt hämtar kraft från att han också privat känner föremålet i fråga, något som han liksom i förbigående, med självklarhet, kan hänvisa till. Det är påfallande hur ofta han gestaltar författarna rent fysiskt. Pablo Neruda väger 92 kilo, får vi veta, och Rosa Luxemburg är halt efter en höftinflammation. Ofta utgör kroppsligheten en bild av deras litteratur, ibland blir ordet kött ändå. Det fungerar som ett slags garanti för läsaren – Lagercrantz är budbäraren, för att låna en formulering från ­Birgitta Holm, som både har träffat författaren i sin eviga textform och i sin tillfälliga, världsliga kropp.

När han rapporterar till läsaren är det svårt att inte lyssna. En av hemligheterna bakom Lagercrantz kommunikativa stil är att han ofta använder sig av brevliknande former och direkttilltal. ”Gode läsare!” börjar han ett kåseri om Hugo Hamiltons ”rimmerier” midsommarafton 1955. ”Vill ni höra mer?” frågar han efter att ha citerat några strofer. Ett mer indirekt men lika tvingande tilltal hittar man i minnestexten vid Stig Dagermans död. ”Det är redan natt när jag skriver detta och jag måste skriva hastigt” meddelar Lagercrantz, och orden pekar mot en dubbel deadline, dels den bildliga som handlar om att tidningen ska gå i tryck; dels den bokstavliga som skiljer levande från döda.

De relativt få artiklar som utgör det tidiga materialet kompletterar varandra väl. Här återfinns den legendariska broschyren ”Finlands sak är vår” som kontrasteras mot en mer lågmäld essä där Lagercrantz skriver om hur det är att arbeta som fri författare.

Låt mig dröja vid den ett tag. På vissa sätt pekar den fram mot viktiga teman i Lagercrantz kritik, samtidigt som den ger inblickar i vardagen och arbetets förutsättningar på ett ogarderat och direkt vis. Det självbiografiska skrivsätt Lagercrantz skulle finslipa genom åren visar sig redan här. ”Jag vaknar tidigt”, börjar han, och berättar sedan om sin dag. Här får vi möta småbarnspappan som frilansar hemifrån. Men fortfarande är det dikterna som är viktigast vid denna tid. ”Jag är lyriker” skriver han, men erkänner: ”det är alltså som recensent jag måste skaffa mig min huvudsakliga inkomst”. Ännu återstår några år tills han blir kritiker och prosaförfattare också i egna ögon. Här avslöjar Lagercrantz också en av sina stilistiska grundprinciper (han har fått den från Strindberg, men det säger han inte), nämligen den att rensa bort adjektiven och de onödiga småorden. Den som läst ”Om konsten att läsa och skriva” kanske erinrar sig ett avsnitt med samma tema. Det är ytterligare en pusselbit till Lagercrantz avklarnade stil. En annan är sättet att skriva in medias res. ”Nils Ferlin har varit sjuk i flera år. Nu är han död”, börjar han förbluffande enkelt minnestexten över Nils Ferlin.

Jag nämnde tidigare den stora mängd artiklar Lagercrantz skrev årligen. Lägg därtill böckerna – låt vara att de först ofta gick som artikelserier – och redaktionell ledning för både kultur– och ledarsida, och det är ingen diskussion om att det rör sig om en imponerande arbetsinsats. Men där fanns också hela tiden förutsättningar för produktiviteten: i samma 40-talstext beskriver Lagercrantz hur ”arbetet håller mig fången” tills framemot kvällen minstingen gastar utanför dörren och ”middagen är serverad”. Det är klart att man kan leverera under sådana förhållanden. Men det var inte bara fråga om huslig markservice. Det framgår i dagboksanteckningarna att Martina Lagercrantz kontinuerligt läste och motläste, gav kvalificerad textkritik och sporrade. ”Skulle jag redogöra för denna hennes insats skulle jag aldrig lyckas, ty dess omfång är sådan att varje försök bleve orimligt” skriver hennes man i en sen anteckning. Det är tillfredsställande att hon nu offentligt får ett erkännande för sin insats.

1989 tilldelades Lagercrantz Pilotpriset. I tacktalet, ”Dikten betvingar döden”, återkommer han i närmast religiösa ordalag till litteraturen som något som transcenderar människan. I 40-talstexten om att bli författare uttrycker han en variation på samma tema. ”Endast dikten och det diktade har för mig full realitet. Allt annat ter sig blekt och främmande, avlägset, som såge jag det genom fel ända av en kikare”.

Jag tror inte man kan förstå hans texter utan att beakta denna hyperromantiska hållning. I sitt efterord menar Niklas ­Nåsander att det finns ett romantiskt arv i ”den ödesmättade tonen” hos den sene ­Lagercrantz. Det är sant att de senare texterna är mer dystopiskt färgade än de tidigare. Nåsander utvecklar emellertid inte varför detta ödesmättade skulle klassas som just romantiskt. Lika gärna skulle man kunna hävda att romantiken är lekfull!

Själv uppfattar jag det romantiska hos Lagercrantz i övertygelsen att dikten föregår livet och verkligheten, att den så att säga är verkligare än verkligheten själv. Läs några ledare från 60-talet. Lagercrantz inte bara jämför verkligheten med litteraturen. Det är lika ofta tvärtom. Han ser aktuella världshändelser som exempel på litteraturen. ”Att läsa betyder inte en flykt bort utan ett närmande till verkligheten”, säger han dagen före i en utförlig artikel om ­”Odysséen” (texten är inte med i antologin). Texten utmynnar i en åkallan till Pallas Athenas förnuft, och slutar med fyra kärnfulla ord: ”Kriget i Vietnam fortsätter”.

N åsander påpekar att Lagercrantz radikalitet hör samman med hans litteratursyn. ”Genom noggrann läsning blir det därför möjligt att erhålla kunskap som når utanför verkets egna gränser. Litteratur blir /.../ ett redskap att avkläda samtiden med. Gränsen mellan litteratur och politik kan inte upprätthållas”, skriver han, och visst är det så. Men får han det inte att låta nästan lite – småtråkigt? Om man gör litteraturläxan får man kunskap om samtiden som present. Och ”verkets egna gränser”, var går de? Poängen med Lagercrantz extremt kommunikativa textsyn är väl snarare att texten hela tiden skapas på nytt vid varje läsning. Verket är gränslöst, litteraturen är alltid samtida.