Operan Rosenkavaljeren uruppfördes för hundra år sedan i Dresden. Musik av Rickard Strauss, text av Hugo von Hofmannsthal. Operan inleds av att Fältmarskalkinnan, en mogen kvinna, befinner sig i säng med sin unga älskare Octavian, där de just har vaknat upp från en härlig natt. Under första aktens förlopp kommer hon underfund med att hon måste lämna Octavian innan hon själv blir lämnad. Hon har flera skäl: hon är gift, hon är bra mycket äldre än Octavian (som enligt librettot är 17 år), och det dyker upp en ung Sofie i kulissen, som Octavian mycket riktigt kommer att förälska sig i. Fältmarskalkinnan inser att ingenting består och att verkligheten oundvikligen förändras. Det får henne att minnas sin egen ungdom och att meditera över tidens gång och själva tiden, i en berömd tidsmonolog som hon riktar till Octavian, här under smeknamnet Quinquin (min översättning):

Tiden, Quinquin,

tiden ändrar egentligen ingenting.

Tiden är någonting besynnerligt.

När man bara lever så märker man inte av den.

Men så plötsligt,

frågar man inte efter annat än tid.

Den omger oss,

den är också inom oss.

I våra ansikten strömmar den,

där i spegeln strömmar den,

i mina tinningar flyter den.

Också mellan dig och mig,

så flyter den, ljudlöst, som i ett timglas.

Oh, Quinquin!

Ibland hör jag den flyta – oupphörligt.

Ibland går jag upp mitt i natten

och stannar alla klockor, alla.

Men man får ändå inte frukta den.

Också tiden är en skapelse av Fadern,

han som skapat oss alla.

När Fältmarskalkinnan upptäcker att ”tiden är någonting besynnerligt” har hon också märkt hur tiden ”strömmar” genom hennes kropp och ”flyter” mellan henne och hennes medmänniskor. Man föreställer sig att Henri Bergsons idé om tiden som ett flöde föresvävade Hofmannsthal – Bergson var i högsta grad en aktuell filosof 1911 – tillsammans med kyrkofadern Augustinus berömda funderingar om den besynnerliga tiden i ”Bekännelser”: den tid som man vet vad den är när man inte funderar på den, men inte vet vad den är när man funderar och vill veta.

Augustinus reflexioner utlöstes av hans självbiografiska och konfessionella projekt. Också Fältmarskalkinnan faller in i det självbiografiska som en del av hennes insikt i tidens gång – inte i den nu citerade monologen men i en lite tidigare sekvens. Hon är då ensam på scenen och minns sig själv som ung, lika ung som den kommande rivalen Sofie. I den citerade monologen är hon inte ensam på scenen: hennes reflexioner kontrasteras effektfullt mot Octavian, som inte förstår ett ord av det hon säger. Och varför skulle han det: han är ung och rask och det enda han minns är den just upplevda kärleksnatten. Ungdomen hänger sig inte åt självbiografi och saknar tidsmedvetande.

Tidsmedvetande är just det som Fältmarskalkinnan utvecklar i sin monolog. Betingelsen är dels den erotiska konflikt som är på gång, dels upplevelsen av det egna åldrandet. Tidsmedvetande kan enklast beskrivas som en insikt i att inte bara nuet finns och har betydelse utan också det förflutna och framtiden – att nuet rentav bestäms av det förflutna och framtiden, att då-nu-sen är ett dynamiskt spänningsförhållande. Det kanske kan låta som en självklarhet men är i själva verket både komplicerat och kontroversiellt.

Skall man tro historiefilosofen Reinhart Koselleck är tidsmedvetandet i sig självt historiskt betingat: föreställningen om en nutid som accelererar in i en framtid tillhör det man kallar ”moderniteten”. Det individuellt upplevda tidsmedvetandet uppfanns väl inte på 1700-talet men det var då som det gick upp i ett medvetande om historisk tid. Det upplevda tidsmedvetandet är ett överhistoriskt fenomen; det finns otaliga exempel från Bibeln och framåt på den upplevelse av förgänglighet som hör tidsmedvetandet till. Koselleck erbjuder en sekulariserad variant av denna tankefigur: han talar om samspelet mellan det förflutnas ”erfarenhetsrum” och en framtida ”förväntningshorisont”. Ytterligare en variant presenteras av Hannah Arendt, som tillförde en etisk dimension: människans tid rymmer förlåtelsen och löftet. Förlåtelsen är, menar Arendt, ett sätt att bearbeta sin erfarenhet och därmed hantera det förflutna, medan löftet förstås handlar om det som komma skall. Men även om det individuella tidsmedvetandet verkar överhistoriskt så är Kosellecks historisering intressant, exempelvis i förhållande till operan Rosenkavaljeren, som utspelas just på 1700-talet. Fältmarskalkinnans monolog om den besynnerliga tiden kan uppfattas som en illustration av tidsmedvetandets historiska genombrott, medan Octavian hänger kvar i den förmoderna ungdomens permanenta Nu. Idag kan man dessutom tillägga att han är ett förebud om den mediala situation där vi alla befinner oss, nämligen som fångade i det stora Nätet, där ju allting är samtidigt närvarande i ett kollektivt Nu. I Nätet blir vi alla (som) Octavian.

Fältmarskalkinnans monolog anspelar inte bara på Bergsons flöde utan förebådar faktiskt också den tidsfilosofi som presenteras av Martin Heidegger i ”Varat och tiden” (1926). Redan titeln på detta mäktiga verk meddelar att det mänskliga varat betingas av tid. Lite närmare bestämt så är människans tillvaro riktad som en framåtrörelse mot slutet, mot det Heidegger kallar ”varat till slutet” eller ”varat till döden”. Dödsperspektivet är den dramatiskt tillspetsade varianten av den insikt som motiverar Fältmarskalkinnans monolog och som kan döpas till lagen om den mänskliga tillvarons föränderlighet och förgänglighet.

Med hjälp av Fältmarskalkinnan kan man formulera en tidsparadox, en tidsklämma. Det handlar nu inte om den tidsklämma som idag drabbar yrkesarbetande småbarnsföräldrar utan, tvärt-emot, om den åldrande och tidsmedvetna figur som upplever en paradoxal kombination av tidens överflöd och dess knapphet. Åldrandets tid är per definition en begränsad tid; men den är också en fri tid. Det är den tid då man upptäcker att livet är kort medan konsten är lång: vita brevis, ars longa som det heter i den latinska översättningen av den sentens som inleder ”Corpus Hippocraticum”, den samling aforismer som brukar tillskrivas Hippokrates, som levde runt 400-talet före Kristus.

En annan variant av denna tidsklämma bearbetas av en berömd samtida till Hofmannsthal: Proust. Redan titeln på hans väldiga roman berättar om både tid och minne. ”På spaning efter den tid som flytt” säger både att författaren söker förlorad tid och att romanen utspelas under loppet av detta sökande. Numera tillhör det den litterära allmänbildningen att Proust finner det han söker med hjälp av Madeleinekakor och kantställda gatstenar, det vill säga i kraft av det ”ofrivilliga minne” som i sin tur laddas av överraskande sinnesförnimmelser. Vägen till den förlorade tiden går, för Proust, genom smaken och känseln. De flyktiga intryck som kommer av dessa sinnen permanentas genom att upphöjas till konst.

Prousts spaningsarbete har uppmärksammats av åtskilliga neurologer, som arbetar med att förstå tiden och minnets funktioner. Prousts sinnesförnimmelser, som utlöser det ”ofrivilliga minnet”, anses rentav vara föredömliga för de ”minnesträdgårdar”, som med hjälp av dofter och taktila impulser kan hjälpa Alzheimer-patienter att uppsöka några minnen. Prousts tid har ett slags fysik, vilket öppnar vägar för neurologin, men knappast kan kombineras med den klassiska filosofin. I en nyutkommen norsk bok, ”Hva er tid”, skriver filosofen Truls Wyller om svårigheten att avgöra om tid är någonting konkret eller någonting abstrakt. ”Vi kan se, höra, lukta, smaka och beröra ting i världen, men vi har inte något sinnesorgan för tiden.”

Det är förstås lätt att hålla med Wyller och hans många föregångare tillbaka till Augustinus om svårigheterna med att gripa tiden. Men Prousts litterära minnes- arbete tyder ändå på att tiden just är något som vi kan förnimma med våra sinnen. Fältmarskalkinnan skulle definitivt inte hålla med filosofen. För henne är ju tiden något som ”strömmar” i våra ansikten och ”flyter” i hennes tinningar. Hennes tidsmedvetande motiveras i första hand av att hon upptäcker sitt åldrande, men det upplevs sensoriskt i kroppen och mellan henne och hennes medmänniskor. Speciellt fascinerande är att hon upplever att tiden ”flyter” i hennes tinningar. ”Tid” och ”tinning” heter faktiskt detsamma på latin: tempus.

Kan det finnas någon förbindelse mellan tid och tinning? Ett uppslag till detta finner jag i en synnerligen innehållsrik bok om tid från 2004 av den tyske litteraturvetaren och filologen Harald Weinrich med den talande titeln ”Knappe Zeit” (”Ont om tid”). Weinrich finner en förbindelse med hjälp av Hippokrates. Hippokrates var ju läkare, så man får anta att han med ”konst” syftade på läkekonsten, som aldrig hinner utveckla kunskaper nog för att bota det obotligt korta livet. Weinrich konstaterar att Hippokrates var anfader till den medicinska diagnostik som han kallar ”pulsologi” och som helt enkelt betyder att man avläser kroppens tillstånd genom pulsen. Numera avläser man förstås pulsen på handleden eller halsen men i äldre tider, åtminstone före Harveys 1600-talsupptäckt av blodomloppet, använde man istället tinningarna. Också senare har tinningarna en viss betydelse, också idag: när vi blir sjuka i feber så sväller tinningarnas blodådror så att det pulserande blodomloppet inte bara blir kännbart utan också synligt och rentav hörbart. När vi är friska märks ingenting därav och vi kan lyckligt glömma kroppens tid. Weinrich sammanfattar: ”Tidssinnet är ett kroppsligt sinne, eftersom det förfogar över ett eget kroppsligt organ, som man förr lokaliserade till tinningarna, senare till det cirkulerande blodet och den rytmiskt slående pulsen. Liksom andra sinnen märker man normalt inte detta men i krissituationer förnimmer man det pulserande på kroppens yta.” Tidssinnet intar ändå en särställning bland våra sinnen: det är ”det enda sinnet som bestämmer den mänskliga livstidens början och slut.”

Hofmannsthal var således i korrespondens med en insikt som är urgammal men återkommande, både i litteraturen och neurologin, när han låter sin Fältmarskalkinna avläsa tidens gång som flytande i sina tinningar – liksom när han låter den unge och friske Octavian lyssna utan att förstå. Strauss bidrar med musik som gör tidsmonologen till något ovanligt: ett stycke konst som inte bara handlar om tiden utan som låter tidens puls framträda oförmedlat.

Arne Melberg är professor emeritusi litteraturvetenskap vid Oslo universitet.