Under vintern 1870–71, när den preussiska armén låg invid Belfort i östra Frankrike och förgäves kämpade för att erövra staden och fästningen, höll den berömde konsthistorikern Jacob Burckhardt en föreläsning betitlad ”Om historiens studium” på universitetet i Basel i Schweiz. Det är bara drygt fyra mil mellan dessa två städer, men skillnaden mellan dem kunde inte vara större. Väster om gränsen utkämpades det tredje och sista kriget om den tyska enheten, medan det andra franska kejsarriket gick mot sitt blodiga slut. Öster om gränsen hade man å sin sida lärt sig att betrakta historiens förlopp som om man stod i en vacker lägenhet, med ett glas vin i handen, och tittade ut genom fönstret.
”Patriotism”, förklarade Jacob Burckhardt, ”är ofta högmod gentemot andra folk och befinner sig redan därför utanför sanningens vägar. Lika ofta är patriotismen dock enbart ett sug efter att över huvud taget ta parti, eller också består den i lusten att såra någon annan.” Jacob Burckhardts än idag bestående rykte som en av 1800-talets största historiker beror på sådana åsikter; på åskådarens glada nyfikenhet och passionen för den enstaka människans öde, på kärleken till hemstaden och den egna, lilla staten, på bildningens glädje inför språkens och kulturernas mångfald. Jacob Burckhardt stod för Schweiz. Så som man helst hade velat tänka på landet.
Den lilla republiken i Europas mitt var en gång för inte så länge sedan ett av världens vackraste och rikaste länder, aktad av alla, respekterad som medlare mellan stora och små makter, suverän och fridfull – en stat som enbart verkade tillhöra sig själv, men som behövdes av alla, och ingen höjde heller på ögonbrynen när den ärlige mäklaren blev förmögen på sina affärer.
Men från och med 90-talet, efter slutet på den världspolitiska konflikten mellan öst och väst, har Schweiz tappat sin politiska och därmed också sin ekonomiska betydelse för andra stater. Det finns inte längre något behov av en både central och neutral stat utanför alla inflytelsesfärer. Alla de stora skandaler som i tät följd drabbat landet de senaste åren är symptom på en smärtsam krympning av landets internationella betydelse – från nedläggningen av flygbolaget Swissair under våren 2002 till avslöjandena om den schweiziska kollaborationen med Tyskland under Tredje riket; från krisen för finansbolaget UBS (”Union des banques suisses”), som så sent som i februari i år blev tvunget att lämna ut sina kunduppgifter till amerikanska myndigheter, till arresteringen av filmregissören Roman Polanski för ett brott som begåtts för mer än 30 år sedan. Schweiz är på väg att bli vad landet hela tiden hade varit om det inte hade haft mäklaruppdraget: en liten västeuropeisk stat bland flera andra, mer eller mindre beroende av mäktiga grannar.
Det finns en historisk förlaga till denna utveckling: republiken Venedig kring sekelskiftet 1800. I Ippolito Nievos storartade men alltför lite kända roman ”En italienares bekännelser” (1857–58) kan man läsa hur det den gången var, när alla stolta borgare inte ville veta av den egna stadens långsamma sammanbrott och fortsatte med ett präktigt liv på kredit utan täckning. Under flera århundraden hade Venedig varit mittpunkten i en egen värld, till synes fast förankrad i kreditväsendet och handelskapital, i ekonomisk protektionism och globala affärsförbindelser, samt i tillverkningen av lyxvaror. Denna betydelse försvann när de absolutistiska storstaterna växte fram. År 1797 berövade Napoleon Venedig dess självständighet, för att först göra staden till en del av Österrike och senare till en del av sitt ”kungarike Italien”. Idag betyder mer makt inte längre mer land, som före den industriella revolutionen, men när USA eller EU kan avgöra hur man i Schweiz behandlar enstaka bankkunder och deras förmögenhet, är följden faktiskt en liknande suveränitetsförlust.
När schweizarna idag håller fast vid landets huvudsakligen förflutna internationella betydelse, framstår stabiliteten och neutraliteten – det som en gång kvalificerade Schweiz som den internationella politikens och ekonomins medlare och bankir – som en anledning till opålitlighet. Eller ännu värre: som en täckmantel för samröret med skumma affärsmän, allehanda skattesmitare, arabiska shejker och avsatta despoter. Visserligen bedyrar många schweizare att banksekretessen inte skapades för att skydda bedragare utan av hänsyn till den enskilda människans integritet, och att många tack vare sekretessen har kunnat rädda den förmögenhet som de annars hade förlorat under förtryck och förföljelse. Och har inte de schweiziska bankerna alltid lämnat tillbaka pengarna till sina ägare, om de blivit ombedda?
Om det bara vore frågan om det. Sett med utländska ögon är skattebedrägeriet i Schweiz sedan länge av samma karaktär som slaveriet i antikens demokrati – ett brott mot moralen som utgör förutsättningen för blott skenbar samhällelig lycka.
När den förre tyske finansministern Peer Steinbrück i våras räknade upp de mindre länder som trots skattesmitningen skulle bjudas in till nästa konferens inom ramen för OECD (Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling), nämnde han Luxemburg, Liechtenstein, Österrike, Schweiz – och tillade sedan spefullt ”Ouagadougou”. Visserligen ligger Burkina Fasos huvudstad inte i Europa, men alla förstod att jämförelsen med en av Afrikas fattigaste stater bar på ett budskap: det fanns inte längre något utrymme för diplomati. Argument, förklaringar och dialoger gäller enbart mellan (åtminstone formellt) likvärdiga parter. Inför en tydligt underlägsen motståndare räcker det att visa tänderna. Det krävdes stor möda för schweizarna att ta sig ur OECD:s ”grå lista” över länder som ännu inte är helt beredda till fullständigt samarbete i frågan om skattebedrägeri, och när landet äntligen lyckades, i september, så var ingen glad för det. Schweiz har blivit ett land där politikernas uppgift är att intensifiera samarbetet med – och beroendet av – andra länder, för att de är så illa tvungna. Och detta går på tvärs mot landets traditioner, mot opinionen bland väljarna och förmodligen också mot den egna övertygelsen. Det är alltså inte förvånande om högerpopulismen frodas.
I senaste numret av Schweizer Monatshefte (11/2009), en politisk tidskrift som för tillfället är huvudorganet för den schweiziska debatten om det egna landets framtid, finns en artikel av ekonomen Radu Golban, där han räknade upp hur ofta staten under senare år böjt sig för krav från EU och USA, beträffande allt från bankernas kunduppgifter till häktningen av Polanski. Politikerna gav faktiskt undantagslöst efter. Den schweiziska staten, menade Golban, är som en streber, trots att den hela tiden får ta emot mycket kritik. Det vore dock kanske på tiden att ”äntligen våga få ett dåligt betyg”.
Det dröjde faktiskt inte länge innan schweizarna gjorde just det: när de den 29 november med överväldigande majoritet röstade ja till ett förbud av nya minareter, så anade förmodligen de flesta att omvärlden skulle reagera upprört. Och det var meningen; ett misstag skulle begås. Det är ingen tillfällighet att den stumma, vresiga uppslutningen bakom ett förbud mot minareter var störst i centrala Schweiz, i lantliga trakter där det kan gå många år innan man träffar sin första muslim.
Den schweiziska demokratin har några drag som den är helt ensam om i världen. Det gäller framför allt edsförbundets ideal – en viljans gemenskap som sträcker sig över ganska stora skillnader inom republikens olika språkgrupper och kulturer. Men det gäller också den direkta demokratin, kantonernas relativa självständighet och den historiska avsaknaden av en aristokrati (som ännu i dag har till följd att det borgerliga härmandet av adligt beteende, nämligen skrytsamhet, sällan syns i Schweiz).
Och om globaliseringen har mycket tydliga konsekvenser för landets politiska och ekonomiska omvärldsförbindelser, så är utvecklingens inhemska effekter inte mindre grava. Direkt berört är framför allt förhållandet mellan den (större) tyskspråkiga och den (mindre) franskspråkiga delen: inför globaliseringen är alla lika, varje by, varje landskap, varje land, och om det förr var så att varje schweizare talade sitt eget språk eftersom han förstod alla de andra, så är det inte längre på det viset. De tyskspråkiga använder numera högtyskan i allt mindre utsträckning, de går tillbaka till dialekterna, eller utvecklar nya dialekter (också för att markera avståndet mot Tyskland, den övermäktiga grannen i norr), och när de vill tala med sina landsmän från den franskspråkiga delen så använder de allt oftare engelska. Och på det viset fortsätter det: Ticino, den italienskspråkiga kantonen, tycks för många schweizare från norr om alperna numera ligga minst lika fjärran som den var innan tunneln genom Sankt Gotthardspasset byggdes år 1881. I fjol beslöt Neue Zürcher Zeitung, den ledande dagstidningen i Schweiz, att avstå från att ha en anställd korrespondent i landets italienskspråkiga del . Så står det till med landets inre samhörighet.
Det går inte att förstå resultatet av omröstningen för ett förbud mot minareterna utan att samtidigt känna till denna inre kris. Ty alla former av främlingsfientlighet har en annan sida. Lika mycket som den riktar sig mot alla människor av främmande härkomst eller utseende, så kräver den någonting av de egna medborgarna: en absolut sammanslutning kring det egna och det inhemska, vad än det må vara (och det brukar inte vara mycket), en bekännelse till det egna folkets ”väsen” – även om man inte har den minsta föreställning om vad ett sådant skulle bestå i. Bristen på goda grunder spelar här ingen roll, och inte heller att den mystiska tron på ett folks ”väsen” är raka motsatsen till en demokrati grundat på en viljans gemenskap. Huvudsaken verkar numera vara att bara hålla ihop. Därför kan det hända att schweizarnas förbud mot minareter inte har så mycket med muslimerna och deras gudshus att göra, utan framför allt med ett tvivel gentemot sig själva – ett tvivel, mot vilket man försöker bli immun genom att ”våga ett dåligt betyg”, genom att göra någonting som måste väcka moralisk avsky världen över, varefter man håller ihop bara för att man är så illa tvungen.
Den schweiziske historikern Jacob Burckhardt älskade sitt hemland. ”Den lilla staten finns till”, förklarade han i sin föreläsning i Basel för 140 år sedan, ”för att det skall finnas en plats i världen, där den störst möjliga andelen invånare är medborgare i ordets fulla mening.” Förutsättningarna för att en liten stat skall kunna överleva i suveränitet och frid har sedan dess försämrats, allt tydligare sedan globaliseringen tog fart på allvar – och det är svårt att föreställa sig hur Sverige, men bara 1,5 miljoner fler invånare än Schweiz, skulle ha klarat sig utanför den europeiska unionen.
Den fridfulla lägenheten på bergens sluttning, där man kunde stå vid fönstret för att höra kanonerna bullra på andra sidan gränsen, finns däremot inte längre. Idag verkar den ”lilla staten” – och det hålls få politiska högtidstal i Schweiz som inte citerar Burckhardts sats – mest vara den sista resten av en alltmer förtvivlad tro på att det egna landet som förlovat, i förhoppning om nationell fasthet i en tid av universell rotlöshet. Man borde därför ta de schweiziska problemen, både de mot utlandet som med landets inre svårigheter, på största allvar. För här sker någonting som också andra europeiska länder, och inte bara de små, kommer att uppleva.
