Hollands, Danmarks, Sveriges och Norges bistånd och bidrag till den globala utvecklingen beskrivs som världsledande i en ny studie från Center for Global Development i Washington. Samtidigt har det svenska biståndets form och innehåll diskuterats flitigt i medierna under hösten. Biståndsminister Gunilla Carlsson, för att ta ett exempel, vill frångå den traditionella definitionen av bistånd. I en debattartikel i DN (27/11) talar hon istället om behovet av ett mer flexibelt bistånd, som borde innefatta även fredsbevarande insatser och säkerhet ”i dagens globala verklighet”. Många inom Sida motsäger sig en sådan utveckling, men Sidas generaldirektör Anders Nordström har å sin sida (på samma debattsida men tidigare i höst, 26/9) beskrivit sin vision av en ny biståndsstrategi, där riskbedömning framhålls som den mest centrala aspekten i alla framtida biståndsinsatser.
Behovet av en genomlysning av biståndets ideologiska hörnstenar och praktiska genomförande tycks med andra ord skriande. Samtidigt blottlägger de två exemplen en mer grundläggande attitydförändring i biståndstänkandet, där vi tycks lämna nyckeltermer som ”dialog” och ”ömsesidighet” för att istället tala om ”insatser” och ”hotbilder”. Biståndsinsatser beskrivs allt oftare som risktagande, till och med högrisktagande, och utan risktagande kan vi inte nå några resultat. Ibland, som med ett vattenprojekt i södra Afrika som Nordström nämnde i sin artikel, måste Sida backa och avbryta samarbetet, för att ”se över om något i vår interna hantering gått fel”.
Som antropolog och forskare har jag följt det svenska biståndet till Afrika och främst Uganda i mer än tio års tid, från Sverige men också på plats i Uganda, och tycker mig kunna se ett sakta omdefinierande av utvecklingssamarbetet och det humanitära imperativet. De inledande exemplen från den svenska biståndsministern och Sidas generaldirektör är på intet sätt unika i dagens värld. Samtidigt kan vi i den pågående omdefinieringen av biståndet se något bakvänt, kanske ett systemfel. I en riskbedömning, än mer i pågående utvecklingssamarbeten eller i humanitära högriskprojekt, måste det handla om att kontinuerligt se till att det inte går fel, inte om att efter misslyckandet fundera på om något gått fel.
Parallellt med beskrivningen av biståndet som en verksamhet som måste riskbedömas har alltså röster höjts om att vi i Sverige bör finansiera militära fredsbevarande eller snarare fredsframtvingande insatser med medel från biståndsbudgeten. Sammantagna kan man se dessa ambitioner som uttryck för en mer generell trend av säkerhetstänkande inom det internationella biståndet, inte minst i Europas relation till Afrika.
Trenden kan knytas till Downing Street och Tony Blairs Afrikakommission från 2005, till Vita huset och Bushadministrationens globala krig mot terrorn, men även till en växande skara akademiker och forskare knutna till maktens korridorer. Ett sådant säkerhetstänkande kan bli farligt ensidigt. Det grundar sig inte på en kritisk analys eller ens på erfarenheter från de sociala realiteterna ute på fältet, utan är en kortsiktig analysmodell av sakernas tillstånd, som på längre sikt spelar militanta och ickedemokratiska krafter i händerna, såväl i Afrika som i Europa och USA.
Hur kan då en sådan problematisk utveckling se ut i praktiken? I fallet med inbördeskrigets Uganda drog Sida och UD helt enkelt i nödbromsen, men först i efterhand. Man stoppade ett mångårigt budgetstöd som i åratal tillfallit en odemokratisk regering och dess krigföring, för att utan större självkritik istället omfördela resurserna till humanitärt bistånd. Man angrep symtomen snarare än orsakerna.
Det är uppenbart att vi i Sverige borde ställa tydligare krav på de humanitära organisationer vi stödjer. Organisationerna borde avkrävas inte bara en riskbedömning utan snarare en konsekvensanalys av sina planerade insatser. Och eftersom en sådan analys aldrig kan vara annat än preliminär borde stora organisationer som Sida dessutom kräva att humanitära samarbetspartners kontinuerligt följer upp sina insatser på ett systematiskt och självkritiskt sätt, i nära samarbete med lokala medarbetare.
Vad har gjorts? Hur relaterar de olika insatserna till varandra? Hur har insatserna påverkat lokala samhällsstrukturer, maktspel och politiska processer i regionen? Det handlar helt enkelt om att vakna före det eventuella misslyckandet. Inte minst erfarenheten från Robert Mugabes Zimbabwe borde ha lärt oss detta, eller kanske till och med Idi Amins Uganda, vars militärkupp 1971 uppmuntrades och välkomnades av ledande regeringar och säkerhetsorganisationer i västvärlden. Amin och Mugabe – vad hände egentligen? Hur kommer det sig att allt bara kunde gå från förmodat vitt till förmodat svart?
Vi måste också fråga oss vad som händer när humanitärt bistånd tillåts fortgå år efter år, mer eller mindre av slentrian, till olika konfliktområden. Och vad händer när vi i skuggan av allt detta omdefinierar det långsiktiga utvecklingssamarbetet till att handla om att riskbedöma planerade insatser? En konsekvens, eller kanske till och med orsak, är att vi tycks omdefiniera problemen vi sett inom biståndet till att handla om Afrika, inte om vår stundtals neokoloniala relation till Afrika. För när vi talar om Afrika som en hotfull och våldsbenägen kontinent, till och med något essentiellt annorlunda, så tenderar vi att tona ner vår egen dubiösa inblandning i kontinentens samtidsproblem.
Humanitära organisationer tycks sällan vilja analysera den egna rollen i de djupgående samhällsproblem och strukturförändringar som långdragna krig för med sig. Inte heller tycks vi göra det som enskilda människor när vi skänker pengar till ett förmodat gott ändamål. Fortfarande blandas mantrat om neutralitet ibland ihop med vad antropologen Barbara Harrell-Bond har beskrivit som ”anti-deltagandets ideologi” i den numera klassiska boken ”Imposing Aid” (1986). Ju mindre vi vet om ett krigs orsaker och sociopolitiska historia, och ju mindre vi interagerar med våra lokala medarbetare eller mottagarna av den humanitära hjälpen, desto mer neutrala är vi. Ironiskt nog är ledstjärnan för många hjälpinsatser ignorans snarare än lokalbaserad kunskap. Genom att inte självkritiskt granska den komplexa sammanflätningen av globala krafter, inte minst ekonomin och kriget mot terrorn, med oroshärdar i våra förmodade globala periferier, och vår roll i allt detta, fortsätter vi att odla bilden av humanitära insatser som altruistiska och ickepolitiska. Kortsiktigt är det naivt och långsiktigt är det farligt.
I Uganda, efter mer än 20 års krig, har den slappa attityden bidragit till att cementera ett ickedemokratiskt styre. En ugandisk vän har för mig beskrivit hur de internationella hjälporganisationerna i så hög grad lutar sig mot regeringen att de ”välkomnas som dess älskare, i en kärleksrelation som dirigeras av regeringen, men knappast utifrån lokalbefolkningens behov”. Med direkt hänvisning till den växande humanitära biståndsapparaten påpekade några unga ugandiska studenter att kriget har blivit en självgående ”business” för både biståndsorganisationerna och landets regering. Ingen är oskyldig, några bara hävdar att de är det. Så länge de framhärdar i detta, menade studenterna, kommer de humanitära organisationerna aldrig bidra till fred.
Krig är alltid processuellt. Om det fortgår länge, som i Uganda, får det ett eget liv. Dominic Ongwen, för att ta ett exempel, kidnappades av rebellrörelsen Herrens motståndsarmé vid tio års ålder. Kaos och politiskt våld blev hans barnkammare. Han tvingades alltså växa upp med en kalasjnikov i handen. Att döda blev för honom villkoret för att överleva, och han visade sig snart vara en mycket lojal barnsoldat.
Samtidigt blev det internationella samfundets olika insatser alltmer indragna i krigets realpolitik. Internationella brottmålsdomstolen i Haag anklagade 2005 Herrens motståndsarmé för krigsbrott, men lämnade regeringsarméns systematiska övergrepp därhän. En handfull rebelledare, däribland Ongwen som nu stigit högt i rank – men alltså inga regeringsrepresentanter – skulle ställas till svars inför den internationella rättvisan. Rebellerna gick genast till motattack. Med vapen i hand deklarerade de vad många av mina vänner i norra Uganda länge sagt till mig: det humanitära biståndet, liksom den europeiska rättvisan, understöder Ugandas ickedemokratiska regering. Rebellerna genomförde sedan ett par riktade attacker mot humanitära biståndsarbetare. Detta är helt oacceptabelt (och så klart obehagligt för mig, den fältarbetande västerländske antropologen), men knappast förvånande. Kanske skulle också omvärlden ha kunnat ana våldsspiralens utveckling om Sida och andra inflytelserika internationella organisationer men även en stor del av journalistkåren, varit mindre upptagna av att så ensidigt anamma den ugandiska regeringens svartvita propaganda i detta krig.
Vi borde med andra ord inse vad Herrens motståndsarmé med sitt fruktansvärda våld redan visat i Uganda, eller för den delen talibanerna i Afghanistan: i bittra konflikter världen över blir det internationella samfundet – med sin humanitära hjälp, sitt bistånd och sina forskare – alltid och oundvikligen djupt indraget i realpolitiska spiraler. Samtidigt talar idag militära organisationer som Nato och Africom (den amerikanska försvarsmaktens afrikakommando) om sina internationella insatser som humanitära. I skuggan av detta trendbrott i det internationella biståndstänkandet, om man nu kan tala om ett trendbrott, blir det viktigare än någonsin att inse att vi inte har råd att upprätthålla en svartvit bild av en god och en ond sida, eller av det humanitära biståndet som enbart altruistiskt och neutralt, eller ens av forskningen som enbart tjänande sanningen. Tvärtom bildar livet och döden, liksom globaliseringens lokalisering, alltid en komplex gråzon, för att tala med förintelseöverlevaren Primo Levi och hans bok ”I sommersi e i salvati” (De drunknade och de räddade, 1986). En sådan gråzon måste förstås i sitt sociala, politiska och historiska sammanhang.
Dessa är moraliska frågor som vi har ett ansvar att kontinuerligt ställa oss. Till skillnad från Sidas generaldirektör tror jag nämligen inte att det finns tillräckligt ”fungerande analysmekanismer och system för att motverka negativa effekter när Sida och andra givare bedömer riskerna för insatser i konfliktländer”. Sida och UD bör inte bara ställa högre krav på de regeringar de samarbetar med. Sida måste också ställa högre krav på de humanitära organisationer de stödjer. Relationen mellan givare och mottagare måste blottläggas och problematiseras, likaså relationen mellan militära och humanitära insatser, och även det mer långsiktiga biståndets roll i allt detta.
Ingen hjälp, inte ens den humanitära, är neutral. På liknande sätt sker all forskning i ett sociopolitiskt sammanhang och har därmed alltid en politisk udd. Att tro något annat är inte bara naivt, ofta spelar en sådan naivitet ickedemokratiska regeringar i händerna, som fallet Uganda så tydligt visar. Men även rebeller tjänar på situationen. I en kommande bok, ”Social Torture”, menar den brittiska forskaren Chris Dolan att situationen i Uganda kan liknas vid social masstortyr: både rebeller och regeringssoldater driver sin business samtidigt som de torterar civilbefolkningen i ett cyniskt spel, i vilket de humanitära organisationerna med sin rudimentära hjälp har uppgiften att se till att tortyroffren inte dör. Och i denna gråzon kan tortyren fortsätta år efter år.
