Det finns områden mellan himlakroppar i rymden där gravitationen i stort sett är noll. Dessa områden, uppkallade efter matematikern Joseph Louis Lagrange, har den unika egenskapen att kunna härbärgera stillastående objekt. Fram till i dag har denna kunskap enbart varit av intresse för matematiker, fysiker och astronomer. I takt med risken för eskalerande klimatförändringar, har dock dessa så kallade Lagrange-punkter kommit att bli möjligt internationellt politiskt sprängstoff.
Att kunna beräkna den exakta positionen för dessa områden i mörkaste rymden kan nämligen komma att bli av fundamental betydelse om världssamfundet snabbt skulle vilja bromsa klimatförändringar genom att skjuta upp 10 biljoner solreflekterande rymdspeglar. Beräkningar visar att man genom detta magnifika ingrepp inom några år skulle sänka jordens medeltemperatur och skapa ett klimat som liknar det som existerade innan den industriella revolutionen. Det vill säga tillräckligt mycket för att undvika temperaturökningar bortom mänsklighetens kontroll.
Rymdspeglar hör än så länge till de minst realistiska alternativen i jakten på storskaliga ingripanden i jordens klimatsystem. Listan är lång, här hittar vi förslag som att skjuta upp stora mängder solljusreflekterande svavelpartiklar i stratosfären; göda världshaven med stora mängder järn för att få plankton att ta upp mer koldioxid; öka havsytans reflektion genom artificiella luftbubblor; skapa självstyrande solljusdrivna skepp som skjuter upp havssalter i luften och skapar superreflekterande moln; och konstgjorda träd med mångdubblad kapacitet att neutralisera koldioxid. För att bara nämna några exempel från den senare vetenskapliga litteraturen.
Förslagen kan låta som dålig science fiction. Författaren Eli Kintisch menar däremot i sin fascinerande bok Hack the planet (Wiley, 288 s), att det redan idag finns aktörer som är beredda att utveckla, och praktiskt pröva, idéer kring geoingenjörskonst (”geoengineering”). Förslag på att med storskaliga ingrepp manipulera klimatsystemet har existerat länge i klimatdebatten, men diskussionen har alltid förts på tryggt avstånd från de internationella klimatpolitiska finrummen.
Men något har uppenbarligen skett de senaste åren. Frågan om möjligheterna och riskerna med geoingenjörskonst har fått så pass mycket fart i den internationella klimatdebatten att både FN:s välkända klimatpanel (IPCC) och nationer knutna till internationella konventionen för biologisk mångfald (CBD) för första gången på allvar utreder frågan.
Det som attraherar – eller avskräcker, beroende på vilken sida man befinner sig i debatten – är de mycket låga kostnaderna som är förknippade med vissa former av storskaliga klimatsystemingrepp. Som den politiske ekonomen Scott Barrett utvecklar i en artikel med den träffande titeln ”The incredible economics of geoengineering” (2008), finns det dessutom ingenting som formellt hindrar enskilda stater att lansera klimatregleringsexperiment. Även om klimatforskare vet mycket lite om möjliga sidoeffekter på exempelvis nederbördsmönster och ekosystem, så är förslaget att med hjälp av specialtillverkade flygplan eller luftballonger släppa ut svavelpartiklar i stratosfären effektivt och billigt ur ett rent ekonomiskt perspektiv. Uppskattningar av kostnaden varierar mellan en och åtta miljarder dollar per år. Nedkylningseffekten är omedelbar, med en kostnad som i sammanhanget är försumbar. Och framför allt: initiativet kräver inte en allomfattande internationell överenskommelse.
Ett ogenomförbart projekt i dag, kan man tycka, men Barrett ställer frågan på sin spets: vad garanterar att Kina, USA eller Ryssland, eller en allians av utvecklingsländer – efter upprepade år av torka och drastiskt minskad matproduktion som hotar deras interna stabilitet – inte väljer att ensidigt försöka manipulera klimatet till sin fördel?
Risken för ökade spänningar mellan världens stormakter är uppenbar, men det avskräcker inte den brokiga skaran entusiastiska planetingenjörer. I boken How to cool the planet. Geoengineering and the audacious quest to fix the climate (Houghton Mifflin Harcourt, 272 s) tar Jeff Goodell oss med bakom kulisserna på de projekt som blommat ut från en excentrisk idé till finansierade pilotprojekt. Persongalleriet fascinerar; bland entusiasterna hittar vi allt från dristiga entreprenörer som mångmiljardärerna Bill Gates och Richard Branson till före detta hippies men numera ledande akademiker i jakt på uppfinningen som kan rädda världen och forskare med kopplingar till amerikanska militärens ökända och nedlagda rymdförsvarsprogram Strategic Defense Initiative (SDI). Trots olika ingångspunkter är dessa entusiaster överens om en sak: geoingenjörskonst kan vara mänsklighetens sista utväg ur en klimatkatastrof.
Till skillnad från i den traditionella klimatdebatten är forskarvärlden starkt splittrad. Detta gör frågan nästintill omöjlig att hantera politiskt. Det märks inte minst i de flytande och stundtals oväntade politiska skiljelinjer som nu växer fram. Även om flera miljöorganisationer inte oväntat har krävt ett internationellt förbud mot klimatregleringsexperiment, har exempelvis brittiska Jordens vänner öppnat för möjligheten att radikala åtgärder av det här slaget kan komma att krävas för att hantera klimatkrisen. De sällar sig därmed till konservativa amerikanska tankesmedjor som ser geoingenjörskonst som ett ekonomiskt effektivt sätt att hantera klimatfrågan, särskilt eftersom tekniken inte anses hota nationella ekonomiska intressen.
Enskilda stater verkar också ha svårt att positionera sig i debatten. Klart är dock att dessa har mycket olika intressen i frågan, vilket inte minst märktes i de olika ställningstaganden som togs i den diskussion om ett förbud mot geoingenjörskonst som fördes i Nagoya i Japan i slutet av 2010. Utvecklingsländer som Filippinerna propagerar för ett totalförbud, medan Tyskland och England gärna ser att forskning och teknik tillåts utvecklas. USA tillhör de få länder som utrett frågan noggrant, och ingår i gruppen av länder som inte undertecknat den icke-bindande internationella överenskommelse från 2010 som förbjuder storskaliga klimatregleringsexperiment.
Ytterligare en komplicerande faktor handlar om beslutsfattande under extrem vetenskaplig osäkerhet. Försiktighetsprincipen, en av de bärande pelarna i det moderna miljöpolitiska bygget, krackelerar ljudligt på grund av frågans tyngd. Principen som utvecklades för att hindra en okontrollerad framväxt av miljöfarlig verksamhet tills motsatsen bevisats, är inte enkelt tillämpbar för geoingenjörskonst. Anledningen är att vi nu lever i en tid där varje mänsklig aktivitet – från jordbruk till transportsystem – har en otvetydig påverkan på jordens klimatsystem.
Vad blir de sociala, ekonomiska och miljömässiga kostnaderna av att inte utveckla den här typen av teknologier, frågar sig planetingenjörerna. Har vi inte ett moraliskt ansvar för kommande generationer att redan i dag utveckla och pröva teknologier som skulle kunna hjälpa oss att hålla vår utveckling inom planetens gränser?
Just den här typen av svåra moraliska frågeställningar har skapat ett intensivt intresse även bland politiska filosofer. Den New York-baserade miljöfilosofen Dale Jamieson föreslår i artikeln The ethics of geoengineering (i tidskriften People & Place, 1:3) ett fåtal principer som skulle kunna göra geoingenjörskonst moraliskt försvarbar. De första har att göra med teknisk genomförbarhet och förutsägbarhet. Det vill säga: beslut om att sjösätta storskaliga ingrepp i jordens klimatsystem bör fattas enbart om vi med någorlunda säkerhet kan uttala oss om dess möjliga effekter. Och slutligen: storskaliga ingrepp bör inte bryta mot välgrundade etiska principer och överväganden.
Den sista principen är den som enligt Jamieson är svårast för planetingenjörer att hantera. Anledningen är att ett eventuellt klimatregleringsbeslut, som till exempel att skjuta upp svavelpartiklar i stratosfären, kräver global demokratisk förankring för att inte bryta mot grundläggande etiska principer. Vilket internationellt organ som har kapacitet och mandat att fatta beslut i frågan är däremot långt ifrån klart. Tvärtom visar samtliga preliminära studier att internationella organisationers mandat, och existerande internationella regelverk är helt oförmögna att hantera den tekniska, geopolitiska och etiska komplexiteten i frågan.
Men detta är inte det enda problemet. Jamieson menar också att en grundläggande moralisk princip är att undvika handlingar som får oåterkalleliga konsekvenser. Geoingenjörskonst skulle, enligt Jamieson, kunna låsa in framtida generationer i en teknologi som inte bara innebär stora risker, utan som också är omöjlig dra sig ur. Samhällen har visat sig ha svårt för att helt överge en teknologi, även efter att den visat sig inbegripa uppenbara risker. Djuphavsborrning efter olja, kärnkraft, nanoteknologier och genmodifikation är bara några exempel där enkla avvägningar mellan kostnad och nytta faller ihop under trycket från ekonomiska intressen, vetenskaplig osäkerhet och politiska konflikter.
Mycket talar för att debatten om geoingenjörskonst har kommit för att stanna. Och den kommer med största sannolikhet att skaka om etablerade klimatpolitiska skiljelinjer det kommande decenniet. Fyra samspelande krafter driver oss mot allt mer extrema förslag för att ska råda bot på klimatkrisen. Den första stavas politiskt misslyckande. Trots storstilade politiska deklarationer ökar de globala utsläppen av koldioxid fortfarande snabbt. Den andra har att göra med klimatförändringarnas effekter. De senaste åren har en strid ström av rapporter visat att effekterna av klimatförändringar visat sig snabbare än vad ledande klimatmodeller förutsagt. Den tredje handlar om svårigheten att frigöra världens energiproduktion från olja och kol. Kärnkraftskatastrofen i Japan visar tydligt att samtliga energialternativ har ett pris. Biobränslen kopplas inte bara ihop med ökade oljepriser, utan också med minskad tillgång till mark för matproduktion och ökade matpriser. Trots alternativa energikällor, och en möjlig framtida global brist på olja, pekar mycket mot att den inslagna vägen ligger fast: fortsatt snabba utsläpp av växthusgaser.
Enligt Goodell är den fjärde och sista drivkraften kanske den som är svårast att hantera: mänsklig nyfikenhet och obotlig teknikoptimism. De storskaliga klimatregleringsförslag som nu diskuteras kan inte ses som annat än ett resultat av enskilda individers vilja att förstå, experimentera och utveckla vad de ser som lösningar på akuta samhällsproblem. Skillnaden mot 1900-talets amerikanska pionjärer som försökte framkalla regn, är kontexten: den snabba teknikutvecklingen, de enorma riskerna och de samspelande krafter som riskerar att driva oss alla mot en osäker klimatreglerad framtid.
Lowell Wood, amerikansk klimatforskare och en av pionjärerna i branschen, utryckte det kärnfullt i sin mejlkorrespondens med James Goodell. ”Seriösa planetingenjörer som vi måste vänta tålmodigt /.../ Historien (nåja, i alla fall geofysiken och ekonomin) står på vår sida!”
