Under vintern pågick i svenska tidningar en lågintensiv men intressant debatt om tillståndet för den högre utbildningen och forskningen i allmänhet och för humaniora i synnerhet. Hur svenska humanister klarar av globaliseringen och vilken plats humaniora har i vårt postindustriella samhälle, var bara några av de frågor som den tämligen heterogena diskussionen behandlade. Möjligen fanns där en förhoppning om att entusiasmen i inläggen skulle smitta av sig på den kommande valrörelsen, en förhoppning som kanske inte helt infriades. I stället ville politikerna diskutera den så mycket enklare och medialt sett tacksammare frågan om en svensk kanons vara eller icke-vara - som om det inte redan fanns en, bara att politikerna inte beslutat om den.
Att frågor om den högre utbildningen över huvud taget kommer upp till ytan beror huvudsakligen på att akademierna inte längre är en intern angelägenhet för en liten klick akademiker utan rör hela samhället. Ekonomi, tillväxt, jämställdhet och integration är alla frågor som våra universitet och högskolor på ett eller annat sätt kan påverka eller påverkas av.
Det offentliga samtalet om universiteten har till och med gått så långt att universitets- och högskoleutbildningen reducerats till statistik: om syftet med utbildning inte är att 50 procent av befolkningen skall ta del av den, oavsett innehåll och kvalitet, är den en metod för att hyfsa till arbetslöshetstalen. Vad människor skall få ut av den tid och de pengar de investerar i, eller kanske offrar på, högre studier förefaller vara en mindre väsentlig fråga.
Med Bologna som trollformel är allting möjligt, utom möjligen att bevara något som det varit. För den konspiratoriskt lagda tycks beslutsfattarna på alla nivåer använda Bolognaprocessen som förevändning för alla slags förändringar, må det vara förbättringar eller försämringar. Och Sverige är inte ensamt om detta.
I Finland, där man längre än i Sverige hållit fast vid de gamla bildningsidealen, pågår stora förändringar. Inom humaniora reducerar man den tidigare så viktiga språkutbildningen; omfånget på de tämligen omfattande pro gradu-avhandlingarna skall minska; studietiden skall komprimeras till kortast möjlig. Dessa krav kommer inte från studenterna själva utan uppifrån. Återigen är det Bolognaprocessen man motiverar med.
Universitetsutbildningen i Tyskland, det stora bildningslandet i Europa, står inför liknande problem. Mindre pengar och procentjakt är en realitet också här. På vissa platser i landet vill man lyfta bort akademikerna från de ledande befattningarna vid universiteten och ersätta dem med managementfolk. Även här är det humanisterna som får utgöra försökskaninerna, möjligen för att de här som överallt annars har haft en tendens att hålla fast vid det gamla.
Jochen Hörisch, professor i germanistik och medieanalys vid universitetet i Mannheim, har nyligen givit sig in i diskussionen med debattboken Die ungeliebte Universität. Rettet die Alma mater! (Carl Hanser Verlag, 139 s). Hörisch är, tillsammans med landsmannen Friedrich Kittler, den ledande medieteoretikern av i dag - Otto Fischer och Thomas Götselius publicerade för några år sedan en presentation av Hörischs arbete och en intervju med honom i Tidskrift för litteraturvetenskap - och han representerar en teoretiskt sett mycket avancerad litteraturvetenskap. Det är ingen slump att författaren tar avstamp i några citat från Goethe, Schiller och deras romantiska efterföljare Hoffmann och Eichendorff. Dessa diktares verksamhet sammanföll med skapandet av det Humboldtska reformuniversitetet i början av 1800-talet, den självklara utgångspunkten för all diskussion om universitetens roll i Tyskland än i dag.
I sin bok behandlar Hörisch många för svenska akademiker alltför bekanta ämnen: Bolognaprocessen, förändringen av professorernas status, universitetens plats i det offentliga samtalet och pengar, pengar, pengar... Det står tämligen klart att de ideal som Humboldt stod för vid det här laget är nästan fullständigt urvattnade. Enligt dessa skulle universiteten vara en plats för fritt lärande och fri forskning. En viss informell jämlikhet råder där mellan å ena sidan studenterna, vilka absolut inte skulle uppfattas som elever utan som självständiga individer på självständig jakt efter vetande, och å andra sidan läraren, som kom direkt från sin forskning till sina studenter. Platsen för interaktion mellan dessa var enligt Humboldts ideal seminariet där frågor behandlades öppet och kritiskt.
För lärarnas del har utvecklingen bort från detta synsätt inneburit en ökad ofrihet och en växande arbetsbelastning. Samtidigt som studentunderlaget minskar blir både seminariegrupperna och antalet veckoundervisningstimmar större. Forskning, till och med för den mest renommerade forskare, har ersatts av ett ständigt sökande efter externa medel, ansökningsskrivande och ett väntande på beslut. Den informella relationen till studenterna har byråkratiserats och förvandlats till att sätta betyg och ge poäng.
För studenternas del har friheten reducerats på motsvarande sätt. Det fria sökandet efter kunskap har ersatts av kunskapskontroll, det vill säga prov. Resultatet har blivit detsamma som i Finland: den enskilda studentens sammanlagda studietid har kraftigt reducerats och examensarbetenas omfång har mer än halverats. Det studenterna numera ägnar sig åt är inte längre bildning utan inlärning. Universitet har blivit högskola och studenterna elever.
Här finns liten eller ingen plats för Humboldts bildningsideal. Den traditionella undervisning som hör samman med detta ideal, seminariet, är inte bara gammal, utan också dyr och passar dåligt ihop med ”masshögskolornas” krav på kostnadseffektivitet. I en ständig vilja att både hålla ned kostnaderna och konkurrera med den så mycket attraktivare medievärlden investerar högskolorna i ny avancerad medieteknologi. Hörisch liknar Bolognahögskolan vid en talk show, där studenten kan lyssna - gärna via länk, över internet eller i form av podsändningar - utan någon som helst kontakt med den undervisande läraren.
Vid de amerikanska elituniversiteten och vid de privata universiteten i Tyskland går utvecklingen åt ett annat håll. Studenterna och deras föräldrar betalar dyra pengar för möjligheten till en levande kommunikation mellan lärare och studenter, ansikte mot ansikte - alltså många lärare och få studenter. Högskolorna däremot försöker mer och mer efterlikna medievärldens ”hyperaktivitet” och ”mobilitet”.
Problemet med Bolognaprocessen i Tyskland, menar Hörisch, är inte att den förirrat sig eller gått över styr utan att den genomförts alldeles för smärtfritt och utan något nämnvärt motstånd. Till 2010, lagom till 200-årsjubileet av det Humboldtska universitetet, skall Bolognaprocessen vara implementerad i hela EU. I Bolognahögskolans tidevarv har universiteten blivit en uteslutande ekonomisk angelägenhet för både lärare och studenter. Och i Tyskland, såväl som i Sverige, vill klåfingriga byråkrater inget hellre än att universitetens verksamhet skall konkurrensutsättas enligt förenklade marknadsliberala principer och bedömas efter någon statistisk, vars egentliga värde är svårt att uppskatta. Hörisch påpekar dock att om denna konkurrens skulle ske på ett rättvist sätt skulle europeisk humaniora få mer pengar, inte mindre, eftersom den väl kan tävla med den amerikanska - tänk bara på all modern litteraturteori som närmast uteslutande kommer från tysk- och franskspråkiga länder - medan europeisk naturvetenskap, räknat efter antalet Nobelpris, ligger långt under Amerikas nivå.
Hörisch skyller dock inte bara på de ekonomiska förutsättningarna utan pekar också ut professorerna själva som en del av problemet. Det har, menar han, uppstått en kultur vid de tyska lärosätena där forskarna och lärarna i hög utsträckning ägnar sig åt att försvara sina egna revir och bekämpa eventuell konkurrens, vetenskaplig såväl som pedagogisk. Nytänkande premieras sällan. Hörisch berättar bland annat om nämnde Kittlers habilitation i Freiburg 1984 på den numera närmast kanoniserade ”Aufschreibesysteme 1800, 1900” som då ansågs vara synnerligen kontroversiell. Hur många av dem som röstade mot Kittlers habilitation skulle erkänna det i dag, frågar sig Hörisch.
Grundproblemet är inte heller av ekonomisk natur. I stället beror enligt Hörisch den negativa utvecklingen för den högre utbildningen på en averotisering och ett avkönande av vår föreställning av universitetet. Det som en gång var den hulda modern (Alma mater) och den kvinnliga allomslutande famnen (universitet har feminint genus på tyska) har i dag blivit den könlösa högskolan (skola har emellertid också feminint genus). Den könlösa myndighetsutövningen som högskoleläraren ägnar sig åt kan inte vara föremål för vare sig kärlek eller hat. Hos den finns inget av det begär som präglade 1800-talsstudentens och -professorns förhållande till sitt universitet eller den ilska som 68-orna, denna av fyrtiotalsgenerationen själv mytifierade epok, riktade mot samma universitet. Den gemenskap mellan de inblandade som dessa känslor skapade är inte längre tillstädes. Ingen älskar högskolan!
Men detta bortrationaliserade kärleksförhållande ser Hörisch som förutsättningen för en fri och kritisk akademi och det måste således återupprättas. Vägen till ett pånyttfött Alma mater går först och främst via ett återskapande av gemenskapen inom lärar- och studentkåren och mellan lärare och studenter. Hörisch vill - paradoxalt nog genom ekonomiska styrmedel såsom lönesättning - få lärarna att bosätta sig närmare universiteten, så att de på så vis kan delta i dess olika aktiviteter. Han föreslår också att lönen skall bestämmas av lärarens produktivitet (publikationer, inbjudningar till utländska universitet, antalet studenter) och omförhandlas med jämna mellanrum. Men framför allt behöver universiteten lugn och ro och inte att politiker och byråkrater lägger sig i genom kortsiktiga reformer.
Att det erotiska förhållande till universitetet som Hörisch eftersträvar tidigare var ett uteslutande manligt privilegium förnekas förvisso inte. Men författarens psykoanalytiska resonemang om Alma mater bygger boken igenom på en så tydlig manlig fantasi om det evigt kvinnliga, att de avslutande, betydligt mer jordnära reformförslagen knappast kan uppnå det ”vetandets erektion”, för att tala med Walter Benjamin, som så hett eftertraktas. Som bekant är kvinnor numera tillåtna vid de högre utbildningarna - i Sverige utgör kvinnorna till och med en majoritet. Hörischs erotiska fantasi om Alma mater förblir lyckligtvis en fantasi.
I debatten saknas också ett inomakademiskt perspektiv som är befriat från denna fantasm - politikernas utifrånperspektiv präglas av en annan erotisk fantasm, den fulla sysselsättningen. Är manliga akademiska superstjärnor som Jochen Hörisch eller Jacques Derrida, som talade i ämnet under sitt besök i Sverige för ett antal år sedan och som i likhet med Hörisch uppfostrades av den hulda modern, lämpliga att skildra arbetet ”på golvet”, där läraren och studenterna brottas med helt andra problem (kurslitteratur, upphovsrätter, undervisningstimmar, anställningar), glädjeämnen och fantasier? Vilken bild av tillståndet skulle en kvinnlig nydisputerad timlärare som ägnar huvuddelen av sin tid åt att söka arbete och pengar eller en av undervisning överhopad lektor ge? Är det samma bokstavligen romantiserande bild av universitetens uppgift och natur - ett erotiskt Alma mater där forskningen och livet är ett fritt och förutsättningslöst sökande efter Sanningen - som präglar hennes syn, eller är hon redan indoktrinerad i den produktionsideologi som präglar samhället i stort?
