När engelsmännen år 1843 slutligen nedkämpat allt motstånd i provinsen Sind ställdes befälhavaren inför ett delikat dilemma. Han var nödd att skyndsamt underrätta sina överordnade i New Dehli om den militära framgången, men för att inte locka till sig nya soldater tordes han inte trumpeta ut segern offentligt. Kryptering av telegrammet var ogörlig och ett klartextmeddelande riskerade att uppsnappas av fientliga öron. Problemet bestod i att varken grekiska, arabiska eller arameiska och definitivt inte engelska, hindi eller sanskrit gick att använda – därtill var språkkompetensen i området för stort. Slutligen sändes ändå ett kortfattat telegram vars innehåll genast förstods av mottagaren. Det var skrivet på latin och bestod av ett enda ord: ”Peccavi” (jag har syndat, alltså: I have sinned).
Att tolka historiens djupaste strömfåror och utforska de verkligt långsiktiga effekterna av mänskligt agerande är numera en sällsynt verksamhet. Därför är det en stor sak när lingvisten Nicholas Ostler i boken Empires of the Word – A language history of the World, (HarperCollins, 615 sidor) försöker koppla ett delvis nytt grepp på kulturhistorien.
Det är en häpnadsväckande lärd och argumentrik bok som Ostler skrivit. Genomgången av femtusen års språkhistoria erbjuder inte endast hisnande inblickar och exempel på mänsklig kreativitet när den är som bäst, dessutom öppnas dörrar till oprövade om än inte okontroversiella sätt att se på kulturernas dynamik.
Ostlers språkhistoria, som väl närmast kan beskrivas som ett slags diakron sociolingvistik, handlar primärt inte om språken i sig och är följaktligen fri från betungande teknisk lingvistjargong. I centrum står istället de stora språkgemenskapers framväxt och borttynande. Den bakomliggande tanken är att språkhistorien på ett annat, och möjligen bättre sätt än traditionell politisk och ekonomisk historieskrivning, förmår visa vad som egentligen hände och vilka konsekvenserna blev av genomgripande sociokulturella förändringar.
Det är alltså ingen liten uppgift Ostler tagit på sig, även om han inskränker sig till de stora euroasiatiska skriftspråken. Så behandlas exempelvis inte den extremt höga lingvistiska diversiteten i Afrika och på Nya Guinea, eller för den delen polynesiskan i Stilla havet.

Äventyret inleds med sumeriskan som först nyttjade piktogram, bildtecken, innan den började skrivas som kilskrift. Vad var då det första man fann värt att bevara i skrift? Ja, föga överraskande var det finansiella transaktioner, men snart nog även lyrik. Det senare förefaller i stor utsträckning ha varit skrivet på dialekten emesal och inte standardsumeriskans emegir. Möjligen kan det tyckas som en bagatellartad iakttagelse, men när skickliga orientalister fullt ut lyckades dechiffrera kilskriften visade det sig att sumeriskan, likt många andra språk, verkar ha haft en speciell kvinnodialekt.
Ungefär så här börjar en vaggvisa på emesal som barnen somnade till för sisådär fyra och ett halvt tusen år sedan:

usa nanu usa nanu
usa nanu ki dumunasche
usa kulu ki dumunashe

(Kom sömn, kom sömn,
kom till min pojke
skynda dig, sömn, till min pojke)

Utvecklingen i Levanten och främre Orienten efter sumeriskan är historien om hur olika språk sprids av nomadiserande folkgrupper, hur alfabetet uppfinns och språken vinner prestige och därmed etableras som lingua franca över än större regioner.
Först ut är akkadiskan, ett semitiskt språk skriven med sumerisk kilskrift, vars dominans bröts av arameiskan som ursprungligen talades av ett folk från vildmarkerna i norra Syrien och som skrevs med ett alfabet baserat på feniciska. Men hur kunde det lilla semitiska nomadspråket bli accepterat av kulturellt och politiskt högstående assyrier och babylonier – och slutligen, efter beslut av kung Darius, bli officiellt språk i hela perserriket?
Ostler menar att arameiskans triumf berodde på att araméerna med tvång flyttades runt som slavar och legoknektar under det assyriska styret, något som resulterade i att den alfabetsnyttjande arameiska fick stor geografisk utbredning. Övergången till arameiska blev därmed en nyttans seger över gammal prestige i kombination med att många redan talade språket. Det var en utveckling som skulle komma att upprepas åtskilliga gånger senare under språkhistorien.
Arameiskan, eller syriskan, fortlevde som ett av Levantens viktigaste språk och användes, under senare delens av sin glansperiod utan att vara officiellt sanktionerad, från Nilen till Indus fram till arabernas invasion. Och än i dag talas arameiska – Jesus språk – i enstaka byar i Syrien och Jordanien.
Av de tungomål Nicholas Ostler diskuterar är hans favorit det högkulturella språk som växte fram i skuggan av Himalaya för att sedan etableras som kulturbärande elitspråk över hela Indien. Därifrån spreds det genom fjärrhandel över bergen och haven och kom, i över tusen år, att fungera som kulturell inspiration och drivkraft för hela Syd- och Östasien. Det handlar förstås om sanskrit.
Onekligen är det svårt att överskatta den betydelse sanskrit haft och alltjämt besitter. Tre religioner, buddhism, hinduism och jainism utvecklades på just sanskrit. Och det är inte för inte som sanskrit är det mest självmedvetna språket av alla; upptaget som det varit sedan begynnelsen av sin egen grammatik.
Men till skillnad från arameiskan och exempelvis kinesiskan, ryskan och spanskan byggde sanskrit aldrig på arméer av språkanvändare. Följaktligen skördade den inte heller sina formidabla framgångar genom aggression och imperialism. Snarare är det så, menar Ostler, att förklaringen ligger i språkets inneboende kvalitéer.
För sanskrit är ett språk som tilltalas mer av abstrakta principer än av sina egna resultat; sanskritcivilisationerna är därför i grunden annorlunda än de germanska, latinska och semitiska. Hur uppskattad sanskritlitteraturen än må vara står den inte i centrum för den indiska kulturen. Det råder inte samma ”burden of history” där som i väst, och inte heller hyllas etik och politik som särskilt värdefullt, istället är det just abstrakta resonemang, komplexa begreppsbildningar och tidlösa teorier om tillvaron och människans perceptionsförmåga som betonas. Ett språk för eliterna helt klart, men också, eller kanske just därför, en av de viktigaste nycklarna till Syd- och Östasiens historia.

Under de tre tusen år som det finns belägg har den europeiska språkhistorien dominerats av fyra närbesläktade språkfamiljer: keltiska, germanska, latin och slaviska.
Två utvecklingslinjer är särskilt tydliga. För det första latinets framgångsrika expansion över Italien, Gallien och iberiska halvön. Och för det andra, germanskans överraskande oförmåga att etableras utanför sitt kärnområde. Trots de territoriella vinster som gjordes när germanska stammar som goter, vandaler, franker med flera erövrade Central- och Västeuropa uteblev den språkliga effekten. De vann slagen, men med ett undantag fick det ingen lingvistisk betydelse. Undantaget var förstås det av farsoter drabbade Britannien samt det obebodda Island. Där var det en lätt match för germaner som angler och jutar, saxare och friser att etablera sig. Och det germanska språk som utvecklades – engelskan – är därför, om man får tro Ostler, resultatet av att de keltiska britterna utarmats på grund av farsoter samt att latinet i Britannien underminerades när Västrom föll.
På Kontinenten utmynnade imperiets fall i att byråkratin och centralstyret brakade samman; folks resande minskade eller upphörde helt och de dialektala skillnaderna växte därför snabbt med varje ny generation. Det blev allt svårare för spanjorer, fransmän, provencalare och italienare att förstå varandra och snart nog utvecklades dotterspråk som, om än ytterst närstående, undergrävde ömsesidig förståelse mellan de latinska folken.
Nicholas Ostler menar att germanskans misslyckande i Europa under folkvandringstiden berodde på att det redan existerade ett administrativt språk, latin, som germanerna åtminstone delvis var bekanta med och därför utnyttjade – något som emellertid skulle visa sig vara kontraproduktivt för dem på sikt.
Heinrich Heine lär någonstans ha sagt att romarna allt hade det bra som inte behövde nöta sina byxbakar med latinstudier. Säkert ligger det mer än ett uns av sanning i hans ironiska beklagande. För när ett språk väl etablerats inom fjärrhandel, skatteuppbörd och jurisdiktion, vill det mycket till för att det skall förlora sin ställning och prestige.
På liknande sätt lyckades nederländskan aldrig få fäste i Asien trots att Nederländerna under flera hundra år var den mäktigaste kolonialmakten i området. Så gott som alla ekonomiska transaktioner sköttes redan på ett etablerat lingua franca, portugisiska. Och handelsmän och ekonomer är aldrig sentimentala när det gäller språk – åtminstone inte så länge verksamheten är lönsam.

Nicholas Ostlers styrka ligger främst i de insiktsfulla beskrivningarna av de stora språkgemenskapernas historia. Ändå hör hans summariska och spekulativa tankar om kvalitativa skillnader mellan olika språk till det mest spännande och tankeväckande.
På ett ställe kallar han engelskan ett ”världsligt” språk. Mot det kan förslagsvis ställas arabiskan och sanskrit som, likt latin och grekiska under den kristna eran, talats av mer bortomvärdsliga kulturer vars förhoppningar och mål inte i första hand bestäms av framgångar i vardagslivet.
Engelskan och arabiskan är visserligen mycket lika varandra i evolutionär mening; bägge har en skriftlig historia runt femtonhundra år och har spridits över klotet av folk som inte behärskar andra språk. Men, som Ostler påpekar, få unga lär sig i dag arabiska för att de lockas av att läsa Ibn Sinas filosofi eller Naguib Mahfouz på originalspråket. Och minst lika sällsynt är den som vill lära sig engelska för att kunna läsa gamla engelska urkunder. För utlänningar är arabiska i dag koranens språk, medan engelska först och främst är den moderna handelns och den globala populärkulturens språk.
Jämfört med andra världsspråk är engelskan betydligt mindre engagerad i sig själv. Franskan är tvärtom självreflekterande och fransmännen har alltid närt en sällsam etnocentrisk inbillning om franskan som bärare av särskilt förnämliga dygder samtidigt som det skulle vara ett mer förnuftigt språk än andra. Med motsvarande tankar försökte man i Sovjet sprida ryskan som den ”vetenskapliga socialismens” självklara modersmål. Av ryskans mycket låga ställning bland alla utom ryssarna själva, kan man dock dra slutsatsen att det inte är alla imperier förunnat att sprida sitt språk.
Det heter ibland en smula skämtsamt att ett språk är en dialekt med en armé. Vänder man på resonemanget och studerar vilka arméer som växer får man därför en uppfattning om språkens framtid. I demografisk mening är det i dag arabiskans, kinesiskans och hindi/urduns arméer som snabbt blir allt större.
Engelskans position som världsspråk kan tyckas ohotad för överskådlig framtid. Dock är det inte ett modersmål som växer längre. Dagens vurm för engelskan är tydligt associerad med tankar om modernitet, rikedom och global handel. Som handelsspråk är det unikt i sin utbredning. Men handelsmän är, som sagt, notoriskt osentimentala när det gäller språk. Under sjuhundra år var sogdiska det dominerande handelsspråket längs Sidenvägen, men när handeln förändrades försvann också språket. Och det samma hände med feniciskan som talades i varje hamn och på varje marknadsplats runt Medelhavet under det första årtusendet före vår tideräkning. Språkhistorien lär oss att inga språk lever för evigt.

(under strecket 2005-07-24)