I dag, den 5 Iyar enligt den judiska kalendern, påbörjar Israel sitt 60:e år som stat och i juni har den israeliska ockupationen av Gaza och Västbanken pågått i fyra decennier. Dessa två jubileer – Israels självständighet den 15 maj 1948 samt ockupationen av Gaza och Västbanken under sexdagarskriget i juni 1967 – innehar båda huvudrollerna i varsin av de två dominerande versionerna av den arabisk-israeliska konflikten. I sina respektive huvudroller besvarar datumen frågan om konfliktens ursprung. I juni 1967 ockuperade Israel Gaza och Västbanken under sexdagarskriget. Denna händelse finner man i fokus bland dem som hävdar den judiska statens rätt att existera, men som samtidigt anser att dess legitimitet upphör vid gröna linjen, det vill säga Israel utan de ockuperade områdena. Kort sagt, ockupationen utgör kärnan i konflikten.

Det tidigare datumet, den 15 maj 1948, spelar huvudrollen i den version som vill göra gällande att pudelns kärna är Israels existens. Enligt detta synsätt uppstod konflikten i samma stund som den judiska staten erhöll sin självständighet för snart 60 år sedan. Israel är en illegitim statsbildning och bör följaktligen avvecklas till förmån för en binationell stat. Till denna grupp hör organisationer och individer som ofta har betecknats som extrema, bland annat PLO före 1988 års självständighetsdeklaration och Hamas av i dag, men också sådana som motsätter sig alla former av etnisk nationalism.

Andra anhängare till 1948-versionen är de som av praktiska skäl – främst det lidande som Israel orsakar den palestinska befolkningen – anser att Israel har förlorat sitt existensberättigande. Eftersom den judiska statens fundament är förankrade i den förlegade nationalstatstanken, menar man, har det etniskt definierade Israel aldrig stått på en stabil, liberal grund. Respekterade intellektuella från olika delar av världen har yttrat liknande tankar, inte minst den brittiske historieprofessorn Tony Judt, som skapade stort rabalder för tre år sedan i och med sin provokativa artikel, ”Israel: The Alternative” i The New York Review of Books.

En som sedan länge har förkunnat 1948-versionen är den israeliske historikern Ilan Pappé som nu är aktuell med en ny bok, The Ethnic Cleansing of Palestine (Oneworld, 256 s). Här söker han bevisa hur de sionistiska ledarna planerade och en systematisk kampanj för fördrivning av Palestinas arabiska befolkning under det krig som utkämpades mellan åren 1947 och 1949. Bland israeler är detta krig känt som ”självständighetskriget”, bland palestinier som al-nakba, ”katastrofen”. Som ett komplement till fördrivningarna initierades en process för att ”avarabisera” Palestina; arabiska byar demolerades och ruinerna doldes av nyplanterade skogar. Därtill, hävdar Pappé, har den israeliska regeringen alltsedan dess fortsatt bedriva etnisk rensning med olika medel fram till i dag.

Allt detta har gjorts, enligt Pappé, i syfte att utrota varje spår av det faktum att det land varpå den judiska staten upprättades under mycket lång tid hade varit ett i förs­ta hand arabiskt land. Det var inte fråga om någonting annat än etnisk rensning, är Pappé slutsats, ett brott, tillägger han, som i dag är straffbart enligt internationell rätt under rubriken brott mot mänskligheten. Det enda sätt på vilket denna oförrätt kan gottgöras, hävdar Pappé följaktligen, är genom att den judiska staten demonteras och en ny, binationell stat upprättas.

Pappés nya bok är den senaste i en lång rad böcker skrivna av israeliska historiker och sociologer som sedan det sena 1980-talet har utmanat det israeliska kollektiva minnet genom att ifrågasätta vedertagna historiska sanningar. Utvecklingen tog fart efter att ett flertal chockerande händelser, främst den israeliska invasionen av Libanon, 1982, och utbrottet av den första intifadan, 1987, kraftigt skakade om den israeliska självbilden.

Året efter intifadans utbrott publicerades tre böcker, vars författare skulle komma att bli banerförare för en ny historiografisk rörelse i Israel. Tillsammans utmanade dessa verk alla de mest centrala aspekterna i den traditionella historieskrivningen kring Israels självständighetskrig. Först ut var Benny Morris, vars bok, ”The Birth of the Palestinian Refugee Problem, 1947–1949” (1988), övertygande visade att den tidigare vedertagna sanningen att palestiniernas flykt hade varit frivillig var falsk. Samma år slog Avi Shlaim hål på myten att det israeliska självständighetskriget hade stått mellan ett svagt Israel och en välkoordinerad arabisk koalition i boken ”Collusion Across the Jordan: King Abdullah, the Zionist Movement, and the Partition of Palestine” (1988). Det tredje verket var Ilan Pappés ”Britain and the Arab-Israeli Conflict, 1948–1951”, i vilken Pappé påvisade hur Storbritannien långt ifrån att försöka hindra framväxten av den judiska staten, i själva verket arbetade aktivt för att motverka den palestinska.

Pappés bok var resultatet av hans doktorsavhandling, vilken han hade lagt fram för den legendariske arabisten Albert Hourani vid universitetet i Oxford. Större delen av sin karriär har Pappé varit verksam vid universitetet i Haifa samtidigt som han har varit politiskt engagerad i Israels antisionistiska kommunistparti, Hadash, för vilket han har ställt upp till val i Knesset, det israeliska parlamentet. Sedan 2005 har han öppet stött bojkottkampanjerna mot Israel, inklusive den akademiska bojkott som trädde i kraft under en kortare tid det året.

I sin senaste bok har Pappé föresatt sig att bevisa att det palestinska flyktingproblemet är resultatet av en på förhand utarbetad och övergripande plan för att etniskt rensa de omkring en miljon palestinier från de områden som skulle komma att ingå i staten Israel. Redan 1988 hade Morris slagit hål på myten att palestinierna flydde självmant och oftast på uppmaning av arabiska ledare. Enligt Morris flydde majoriteten av palestinierna av rädsla för de judiska milisgrupperna. För detta hade de goda skäl: vid upprepade tillfällen fördrevs palestinier utan pardon från sina byar; i samband med dessa fördrivningar förekom massakrer och våldtäkter. Morris hävdar emellertid då som nu att det aldrig fanns någon övergripande plan för etnisk rensning och att det palestinska flyktingproblemet i slut­ändan var ett resultat av ”war not design”.

Detta är nonsens, enligt Pappé, som hävdar att det visst fattades ett beslut i den högsta politiska ledningen att fördriva palestinierna. Beslut fattades den 10 mars 1948 av Israels blivande premiärminister, David Ben-Gurion, i samråd med en hemlig elvamannakommitté, vilken Pappé i sinistra tongångar kallar ”the Consultancy”. Pappé syftar här på Plan D, en militärstrategisk plan, vilken hade som mål att oskadliggöra hot från fientligt sinnade palestinier som bodde på det område som skulle komma att ingå i den judiska staten. Enligt planens direktiv skulle palestinierna drivas bort från sina boplatser i de fall då det fanns anledning att tro att de annars skulle anfalla de israeliska styrkorna i ryggen.

Pappé är långt ifrån den förste att belysa detaljerna kring ­denna plan. Den palestinske Harvardhistorikern Walid Khalidi framförde redan för ett kvartssekel sedan liknande tankar. Även Benny Morris har framhållit att Plan D var orsaken till ett stort antal fördrivningar, men han framhåller samtidigt att planen inte var uniform; orderna var aldrig otvetydiga fördrivningsorder och dessutom såg de olika ut i olika regioner. Fördrivning var därmed inte given på förhand. De arabiska byborna hade möjlighet att stanna beroende på var de arabiska byarna i området var belägna och huruvida de gjorde våldsamt motstånd mot de framryckande judiska styrkorna.

Enligt Pappé var den egentliga avsikten med planen, vars direktiv finns bevarade i de israeliska statsarkiven, en etnisk rensning. För detta finns det obestridliga bevis, hävdar han. Eftersom detta är kärnan i Pappés bok är det förvånande att upptäcka att han inte lägger fram några nya bevis till stöd för sin tes. I själva verket använder han sig endast av en bråkdel av det källunderlag som legat till grund för Benny Morris forskning under de senaste 20 åren. Pappé förlitar sig i första hand på Ben-Gurions tre volymer tunga krigsdagbok, som finns utgiven på hebreiska. Denna har undersökts många gånger förut utan att någon har påstått sig finna stöd för tesen att Ben-Gurion uttryckligen fattade ett beslut att fördriva palestinierna.

Pappé lutar sig dessutom mot den officiella historien om Haganah, den paramilitära styrka som fungerade som det judiska samhällets armé före Israels självständighet. Även denna har funnits i tryckts form sedan 1972. Vad som särskiljer Pappé från tidigare författare är i stället, enligt Pappé själv, som tillfrågades i samband med en föreläsning i Oxford för litet sedan, att han ”vet hur källorna ska läsas”. Men förutsatt att Ben-Gurion inte skrev i något slags kod där orden på sidan måste pusslas om för att dess rätta mening ska framträda, stämmer det helt enkelt inte vad Pappé påstår. Faktum är att det inte finns någonting där till stöd för påståendet att Ben-Gurion tillsammans med elva andra personer, den 10 mars 1948, fattade beslutet att etniskt rensa den dryga miljon palestinier som då levde på marken som skulle komma att ingå i staten Israel.

Morris har alltid haft som sitt uttalade mål att skriva objektiv historia – ”wie es ­eigentlich gewesen ist” – som Leopold von Ranke en gång uttryckte det. Trots att sådan historia knappast låter sig skrivas av människor av kött och blod, är Morris ambition en frisk fläkt i en konflikt som är så infekterad av politiserad polemik. I Pappés version råder det ingen tvekan om vilka som är hjältar/offer och vilka som är förövare. I slutändan vilar Pappés argument på skakig grund. Han erbjuder förvisso ett antal citat från bland andra Ben-Gurion som antyder att det fanns ett systematiskt tänkande bakom Plan D som gick utöver militärstrategiska hänsyn. Tyvärr är detta kringgärdat av alltför många vågade påståenden i avsaknad av fotnoter, tvivelaktiga slutsatser och ett stundtals häftigt polemiskt språk. Den vederhäftiga information som boken erbjuder i samband med kriget hade vi tillgång till sedan tidigare – tack vare Benny Morris.

Även om Pappé inte är helt övertygande i sina övergripande påståenden, är han det stundtals i de enskilda händelserna. Han beskriver hur israeliska soldater våldtog en ung palestinsk flicka under de mest brutala förhållanden och hur statligt sanktionerad plundring av palestinska hem var rutin. Summan av detta och ansträngningarna att utradera den arabiska närvaron från det israeliska kollektiva minnet antyder ett mycket brutalt förhållningssätt bland de blivande israelerna gentemot sina arabiska grannar. Men inte heller här är Pappé först eller ens bäst; Jerusalems forne borgmästare, Meron Benvenisti, har som chef för the West Bank Data Project skrivit ett antal mycket intressanta böcker som behandlar Israels försök att avarabisera Palestina.

Israel har på många sätt kommit längre än de flesta andra länder, inklusive Sverige, i ansträngningarna att kritiskt granska den nationella självbilden och dess grundvalar. Ansträngningarna under det senaste kvartsseklet av en växande grupp israeliska historiker och sociologer att på nytt ta sig an sionismens förflutna – dess tankegods såväl som vad som uträttats eller begåtts i dess namn – har på ett radikalt sätt förändrat hur israeler i gemen ser på sin historia. Pappés bok, med sin tendentiösa framställning och slarviga forskning, utgör endast ett mycket ringa bidrag till denna viktiga process. Risken är emellertid påtaglig att Pappés bok kommer att bedömas inte i första hand på sina akademiska meriter, utan mot bakgrund av vilken grupp man tillhör, 1948 eller 1967.