I det solstekta ökenlandskap som breder ut sig över nordvästra New Mexico ligger Chaco Canyon, en uttorkad dalgång där det i dag är svårt att föreställa sig att människor någonsin kunnat leva. Inte desto mindre reser sig här ruiner av ett samhälle med imposanta tegelbyggnader i flera våningsplan, rester av en forntida högkultur som var baserad på jordbruk och blomstrade flera århundraden före Columbus ankomst till Amerika. Att besöka detta övergivna ruinlandskap–som jag nyligen gjort under en bilresa genom sydvästra USA–är en fascinerande upplevelse som kullkastade allt vad jag som barn lärt mig om Nordamerikas indianer.
På den tiden var en indian i min och andras föreställning en fjäderprydd och krigsmålad vilde som bodde i tält och jagade fram på hästryggen efter bufflar eller vita mäns skalper. Inte bara Hollywoodfilmer utan också läroböcker framställde indianernas kultur som primitiv och deras hemvist som en ouppodlad, glesbebyggd vildmark före den vite mannens ankomst. Att det en gång funnits indianska högkulturer i Mexiko och Sydamerika fick man visserligen lära sig i skolan, men kunskapen om dessa kulturer var ännu mycket ofullständig och i huvudsak byggd på spanska erövrares och kolonisters vittnesmål.
Först på senare tid har forskarnas bild av indiankulturen före Columbus radikalt ändrats, delvis genom omfattande arkeologiska utgrävningar men också tack vare nya naturvetenskapliga undersökningsmetoder och inte minst genom dechiffreringen av Mayafolkets bildskrift och andra indianska skriftsystem. Det mesta av nyheterna och den aktuella forskningsdiskussionen sammanfattas i vetenskapsjournalisten Charles C Manns populärt skrivna och i USA mycket uppmärksammade bästsäljare 1491: New Revelations of the Americas Before Columbus (541 sidor som paperback i Vintage Books; som hardback ursprungligen publicerad av Alfred A Knopf).
Mann inleder sin bok med att redogöra för en vanlig typ av feltänkande som han kallar Holmbergs misstag efter en (svenskättad?) amerikansk socialantropolog vid namn Allan R Holmberg. Denne publicerade 1950 ett banbrytande verk, baserat på grundliga fältstudier, om en indianstam i Bolivia, Sirionófolket, som levde under enkla förhållanden i den yttersta fattigdom. Holmberg redogjorde för dessa indianers miserabla levnadssätt med såväl noggrannhet som medkänsla, men han utgick obetänksamt från att de alltid levat på ungefär samma primitiva vis som då han besökte dem. Följaktligen drog han slutsatsen att detta var ett ovanligt primitivt folkslag, dömt att gå under i kampen för tillvaron. Vad Holmberg inte visste var att Sirionófolket först i relativt sen tid hamnat i sin nuvarande misär, sedan deras kultur ödelagts som följd av sjukdomsepidemier och förföljelser från spansktalande jordägares sida. Holmbergs sätt att resonera var, skriver Mann, som om han påträffat flyktingar från ett nazistiskt koncentrationsläger och dragit slutsatsen att de tillhörde en kultur där man alltid gått barfota och levt i svält.
Jämförelsen är kanske orättvis mot Holmberg, som både tycks ha varit en hygglig karl och en duktig forskare, men Mann har onekligen en viktig poäng. Genom att bortse från den äldre historien och bara fokusera på nutiden riskerar man att underskatta den kultur som indianerna byggde upp långt innan européerna kom till Amerika. Vad hade vi till exempel i dag vetat om Mayaindianernas blomstrande högkultur på Yucatánhalvön för mer än tusen år sedan, om vi inte haft tillgång till deras palats, pyramider, tempel och bildskrift utan tvingats basera vår kunskap helt på hur deras sentida ättlingar numera lever i små fattiga indianbyar? Även Mayakulturen var ju länge okänd, sedan den gått under på medeltiden och dess ståtliga minnesmärken dolts av urskogens grönska. Dagens Mayaindianer har som så många andra indianstammar nästan helt förlorat kontakten med sitt förflutna.
Den fråga som Charles Mann först söker besvara i sin bok är hur många indianer som faktiskt levde i Nord- och Sydamerika före Columbus ankomst. Tidigare har man trott att båda kontinenterna var mycket glest befolkade, men nya beräkningsmetoder har lett till slutsatsen att befolkningen var mångdubbelt större än man hittills förstått. Den tycks emellertid ha decimerats våldsamt under århundradena efter Columbus, delvis genom krig, men framför allt genom de virus och bakterier som européerna medförde och indianerna inte var resistenta mot. Enbart i centrala Mexiko skall det, enligt vissa beräkningar, i början av 1500-talet ha levt ungefär 25 miljoner människor, men smittkoppor, pest, mässling och influensaepidemier tycks ha skördat så många människoliv att det i 1600-talets början bara fanns kvar ungefär en miljon. Beräkningarna är visserligen osäkra, och det finns forskare som menar att de nya siffrorna är överdrivna, men de flesta är ändå eniga om att befolkningstalen sjönk på ett sätt som var katastrofalt för ursprungsbefolkningen och dess kultur.
Hur livnärde sig då denna ursprungsbefolkning? Enligt en vanlig äldre uppfattning var indianerna, speciellt i Nordamerika, nomadiska jägare och samlare som flyttade från plats till plats och livnärde sig på vildmarkens växter och djur. Numera vet vi dock att en betydande mängd av indianerna, även i Nordamerika, var bofasta jordbrukare som framgångsrikt odlade majs, bönor, squash, pumpa och andra livsmedel. De bodde gärna i bysamhällen, där hus uppförts av tegel, sten och trä, i södern ofta med en fasad av torkad lera. Längre norrut, i övre delen av Mississippis dalgång nära St Louis, har man nyligen grävt fram en hel stad, Cahokia, som blomstrade på 1200-talet och var en samlingsplats för åtskilliga tusen bondefamiljer. Fast de indianska bönderna varken hade hästar, kor eller andra dragdjur–bortsett från lamadjuren i Anderna–upprättade de handel längs med floderna och färdades långa sträckor till fots eller i kanot. Den natur de levde i var ingalunda någon oframkomlig vildmark utan ett kulturlandskap, där man inte bara höll åkrarna utan också skogen och dess djurliv under noggrann kontroll. Först efter européernas ankomst förvandlades stora delar av detta landskap till vildmark, men detta tycks i huvudsak ha berott på att majoriteten av den jordbrukande indianbefolkningen gick under i krig och sjukdomar, så att det inte längre fanns tillräckligt med folk kvar att sköta odlingarna och skogsvården.
Ej heller förefaller indianerna att ha varit så tekniskt underlägsna européerna som man tidigare trott. Deras pilbågar och andra jaktredskap var till exempel mer effektiva än de första amerikanska kolonisternas klumpiga muskedunder. Även indianernas konsthantverk, arkitektur och jordbruksskicklighet förefaller att ha varit på höjd med européernas, så att båda parter kunde lära av varandra. Enligt Charles Mann kunde amerikanska kolonister i New England rentav lära sig demokratiskt styrelseskick från sina indianska grannar.
Västernfilmernas bild av indianerna som blodtörstiga krigare tycks också vara våldsamt överdriven. Det fanns förvisso krigiska stammar som slogs mot varandra, men flertalet indianfolk tycks i äldre tid ha varit fredliga och från början försökt leva i samexistens med de europeiska kolonisterna. I äldre europeisk litteratur, speciellt från 1700-talet, skildras indianerna som bekant ofta som ädla vildar–generösa, gästfria, ordhålliga, modiga och godhjärtade. Att de lever i nära samförstånd med naturen framhålls gärna i Rousseaus anda som deras mest föredömliga egenskap. Det är egentligen först på 1800-talet, sedan de förslavats, förödmjukats och berövats det mesta av sitt land, som de börjar visa aggressivitet och rusta sig till kamp mot de vita i större skala. Det är också nu som den amerikanska populärkulturens vulgärbild av indianen som grym skalpjägare börjar spridas över världen.
Ibland kan man få intrycket att Charles Mann går för långt i sin iver att omvärdera indiankulturen. En del av hans åsikter kan tyckas vara politiskt korrekta i överkant och i alltför god överensstämmelse med vad som brukar hävdas av den mångkulturella rörelsens och den amerikanska ursprungsbefolkningens egna representanter. Men det mesta han skriver förefaller ändå att ha gott stöd i modern forskning, och han låter även forskare som inte delar flertalets slutsatser komma till tals.
Så resonerar jag med mig själv, medan jag ömsom läser i Manns bok och ömsom färdas i hyrbil, ibland på dåliga grusvägar, genom natursköna indianterritorier i Amerikas sydvästra stater. Naturligtvis övertygas jag framför allt av de sagolika ruiner jag själv kan se med egna ögon här i Chaco Canyon, Mesa Verde, Canyon de Chelly och andra arkeologiska fyndplatser i New Mexico, Utah, Colorado och Arizona. Särskilt fascineras jag av de praktfulla stora rotundor, så kallade kiwas, som man tror har fungerat som de forntida puebloindianernas heliga tempelrum, där danser och andra religiösa ceremonier framförts för tusen år sedan. För att inte tala om de väldiga flervåningshus av tegel där tydligen majs och andra grödor lagrats under århundraden. Hur skulle man överhuvudtaget kunna tänka sig att sådana byggnadsverk skapats av de krigsmålade vildar som befolkade min barndoms västernfilmer? Här måste ha funnits organisation, planering, religiösa och politiska ledare, ett sinnrikt system av funktionärer och arbetare!
Å andra sidan kan högkulturens undergång i detta fall inte skyllas på den vite mannen, ty arkeologerna är överens om att byggnaderna i Chaco Canyon övergavs ett par hundra år före Columbus. Sannolikt var det en klimatförändring, närmare bestämt en längre period av torka, som blev orsak till att platsen övergavs och dess invånare splittrades upp på ett antal mindre byar. Och därmed tycks också själva högkulturen ha gått förlorad. En liknande klimatförändring, i kombination med inbördeskrig mellan olika härskare, tycks ha lett till Mayakulturens fall. Men den avgörande dödsstöten för indiankulturerna, både i Nordamerika och Sydamerika, måste nog ändå ha kommit som ett resultat av européernas ankomst i slutet av 1400-talet.
Det är i dag svårt att se hur dessa indiankulturer skulle kunna få tillbaka den styrka som några av dem ännu hade när Columbus skepp siktades vid horisonten. Även om amerikanska regeringar skulle satsa mer än de faktiskt gör för att bevara ursprungsbefolkningens egenart, så finns knappast någon väg tillbaka. En del indianska kulturtraditioner som danser, mattvävning, krukmakeri och smycketillverkning kan visserligen bevaras som delar av den kommersiella turistindustrin. Men vad hjälper det när de gamla indianspråken är på väg att dö ut och de socialt mest framgångsrika indianerna flyttar bort från reservaten och in i städerna, där de snabbt amerikaniseras?
Det enda indianska som till slut tycks bli kvar är det som präglas av social misär. Passiviserade, alkoholiserade, nedknarkade och sjukligt överviktiga indianer har tyvärr blivit en alltför vanlig syn i USA:s indianreservat. Men också de tronar på minnet av fornstora dar. Förfädernas ärorika förflutna framgår allt tydligare av den forskning som Charles Mann redovisar i sin bok.
