Rysslands premiärminister Vladimir Putin avslöjade i en artikel i tidningen Izvestija från den 3 oktober 2011 sina planer på att skapa en euroasiatisk union mellan länder i före detta Sovjetunionen. Den tullunion som sedan förra året finns mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan ska från och med årsskiftet utvidgas till ett gemensamt ekonomiskt område. Denna euroasiatiska union ska sedan utvidgas till Kirgizistan och Tadzjikistan och på sikt bli till en bro mellan Europa, Asien och Stillahavsregionen. Detta politiska utspel, bara en vecka efter nyheten om att Putin tänker kandidera i presidentvalet 2012, mottogs med stor glädje av konservativa ryska intellektuella, som sedan Sovjetunionens sönderfall propagerar för imperiets återkomst, för Sovjetunionen 2 och Ryssland-Eurasien.

Den ledande teoretikern inom den ryska nykonservatismen är filosofen, politikern och professorn vid Moskvas statliga universitet Alexander Dugin (född 1962), vars namn i Ryssland är synonymt med ordet Eurasien. Dugins vision av Ryssland som euroasiatiska imperiet och inte en nationalstat har varit populär hos Kremls ideologer under hela 2000-talet och anses vara passande för framtiden eftersom de mest utvecklade nationalstaterna är på väg att transformeras till större enheter. I sin bok ”Postmodernitetens geopolitik” (2007) skriver Dugin:

”Ryssland har en plats i den multipolära världen, har frihet och möjlighet att försvara sitt val, men Ryssland måste bli något större än sig själv, Super-Ryssland, Ryssland-Eurasien, kärnan i det demokratiska Eurasienimperiet.”

Alexander Dugin blev känd i Ryssland och utomlands som geopolitiker och författare till ”Geopolitikens grunder ”(1997), som används i ryska militära akademier som lärobok. Dugin har spelat en nyckelroll i geopolitikens återkomst i Ryssland. Det var genom hans böcker och tv-framträdanden som ryssarna gjorde bekantskap med geopolitiken i populärvetenskaplig form och lärde sig sådana begrepp som Landet och Havet, den monopolära och den multipolära världen, Atlantism och Eurasien. Förutom ”Geopolitikens grunder” har han skrivit över två dussin andra böcker inom ämnet, bland andra ”Eurasiens mysterier” (1989), ”Konservativa revolutionen” (1994), ”Traditionalismens filosofi” (2002) och ”Projekt Eurasien” (2004).

Dugin startar sin neo-eurasiatiska rörelse 2001. Under det senaste decenniet har neo-eurasianismen förvandlats från ett marginellt subkulturellt fenomen till ett av de mest inflytelserika ideologiska koncepten för det nya Ryssland. I dag har Dugin i princip ensamrätt till Eurasienideologin, eftersom den andra starka och framträdande eurasianisten, filosofen Aleksander Panarin (1940–2003), före sin död anslöt sig till Dugins rörelse.


Neo-eurasianismen hämtar de viktigaste koncepten i den klassiska Eurasienrörelsen, som var aktiv på 1920-talet inom den ryska emigrationen i Europa och splittrades redan på 1930-talet. Den grundades av geografen Petr Savitskij och språkvetaren Nikolaj Trubetskoj. Trubetskoj skriver i sin bok ”Europa och mänskligheten” (1920) om det ”romano-germanska oket” och dess förödande konsekvenser för Ryssland. I boken ser vi en stark kritik av den eurocentriska synen på världens kulturer. Den europeiska kulturkolonialismen klassas som nivellerande, assimilerande, monologisk och förödande för allt som är heterogent, originellt och färgstarkt. Eurasienrörelsen såg Ryssland som en unik civilisation, som följer en helt annan historisk väg än Europa och som är mycket mer påverkad än man brukar medge av den turanska (mongoliska) kulturen. Dugin var den första som tidigt på 1990-talet började uppmärksamma och publicera arvet från denna filosofiska tradition, som var förbjuden och nästan bortglömd under Sovjettiden.

Trots alla framgångar förblir Dugin en fri tänkare och elitist, som aldrig accepterar en ideologisk kompromiss för att vinna popularitet och röster. Hans plats i det ryska politiska och intellektuella livet kan jämföras med den position och det inflytande som den europeiska nya högerns främste tänkare Alain de Benoist har i Europa. Dugin definierar neo-eurasianismen som en ”världsåskådning” och markerar genom detta tydligt dess metapolitiska natur. Metapolitiken eller kampen för ”kulturell hegemoni” har med framgång sedan 1980-talet använts i Frankrike och Tyskland av de främsta teoretikerna inom den europeiska nya högern.

Konceptet ”kulturell hegemoni” kommer från den italienska marxistiska filosofen Antonio Gramsci som vände på Karl Marx teori om basis och superstrukturen, och menar att förändringar i den ideologiska strukturen bland kultureliten är den avgörande faktorn för ändringar i det sociala. För att kunna vinna den politiska makten måste man först underminera den rådande kulturella makten och överta den. Gramsci menade att det politiska är desto mer effektivt ju mindre det uppfattas som just det politiska. I denna metapolitiska kamp ingår skapandet av konst, musik och skönlitterära texter, som ifrågasätter rådande värderingar och föreslår ett alternativ.

Den neo-eurasiatiska doktrinen erbjuder en fundamental kritik av den rådande liberala postmoderniteten och dess ideologier och koncept (feminismen, multikulturalismen, nationalismen och mänskliga rättigheter). Eftersom USA i dag är den kraft som sprider den liberala världsbilden positionerar sig neo-eurasianismen som anti-amerikanism. Dugin skriver:

”USA – det är liberalism i dess slutliga form. Om avståndstagande från liberalismen under århundraden har varit grunden till den ryska identiteten, då är att ’vara ryss’ i dag lika med att ’vara antiamerikan’. Antiamerikanism är idag det viktigaste draget i vår nationella identitet.”


Enligt Dugin har enbart den nya Eurasien med Ryssland i spetsen kraften och förmågan att förmedla en annan världsbild än den liberala. Dugin samlar pusselbitar från olika traditioner och tidsperioder och skapar en radikal-konservativ kulturmodell, som kan konkurrera med den liberala kulturmodellen. På samma sätt som amerikanism eller europeism inte är geografiska utan kulturella begrepp, ska eurasianism bli ett civilisatoriskt alternativ inte enbart för Ryssland, utan även för de länder som är kritiska till den pågående globaliseringsprocessen. Neo-eurasianismen är med andra ord ett alternativt globaliseringsprojekt, som eftersträvar multipolär integration i stället för den monopolära modellen.

Konflikten mellan dessa två civilisationstyper – den euroasiatiska och den atlantistiska, eller med geopolitiska termer, mellan Landet och Havet – är, enligt Dugin, inte lokal, utan av apokalyptiska dimensioner. Amerika med sina försök att skapa en homogen värld tolkas som Antikrist, kraften som leder mänskigheten till svaghet, livlöshet och död. Det är viktigt att tänka på den teologiska nivån i Dugins imperievision, eftersom den tilltalar ryssar just på grund av sina tydliga hänvisningar till den kristna metafysiken. För Dugin och många andra ryska konservativa tänkare är imperiet den enda typen av stat som bevarar mångfald och vitalitet i samhälle och människor samt håller kaos och normlöshet utanför sina gränser.

Idén är inte ny, utan är en gammal romersk-bysantinsk idé om det kristna imperiet som Katechon, som på grekiska betyder ”hindret, den/det som stoppar Antikrist från seger”. Läran har sitt ursprung i profeten Daniels bok om de fyra kungarikena. Det romerska imperiet är det sista järnriket, det fjärde kungariket som kommer att existera fram till apokalypsen. För de kristna mystikerna var Katechon, det eviga romerska imperiet, en ikon av den himmelska ordningen och hierarkin. Neo-eurasianismen förespråkar alltså ett samhälle som är präglat av en stark och hierarkisk stat, där det nationella har underordnat den konfessionella och den statliga sfären.

Det är viktigt att notera att nationalismen ses som element av den liberala och egalitära världsordningen. För Dugin är Ryssland i första hand den ryska staten och i andra hand det ryska folket. Detta behandlar Dugin i många av sina böcker, till exempel i ”Projekt Eurasien”:

”Ryssarna formades, utvecklades och mognade som nation just inom Imperiet, under heroismen av dess uppförande, under hjältedåd av dess försvar, under marscher för dess utvidgning. Vägran att utföra sin funktion som imperieuppförare betyder slutet för det ryska folkets existens som historisk realitet, som civilisatoriskt fenomen. En sådan vägran är ett nationellt självmord.”


Den estetiska dragningen till imperiet har alltid varit tydlig i Ryssland. Till exempel Sots-art, en postmodernistisk rörelse på 1970-talet, som dekonstruerade den socialistiska realismen, kritiserade inte bara den sovjetiska konsten utan beundrade samtidigt den totalitära estetiken. Den konstnärliga rörelse som står ideologisk nära neo-eurasianismen kallas den nya akademismen. Den startades i Sankt Petersburg av konstnären Timur Novikov i slutet av 1980-talet. Neoakademisterna söker sig tillbaka till myter, arketyper och den gamla konsten som gestaltade hjältar, krigare och gudar.

Den mest kända konstnären inom denna rörelse heter Aleksej Beljaev-Gintovt (född 1965). 2001 hade Beljaev-Gintovt tillsammans med konstnären Andrej Molodkin en utställning, ”Novonovosibirsk”, som visualiserade huvudstaden i det framtida euroasiatiska imperiet. Enligt konstnärerna bör dess huvudstad ligga närmare Nordpolen, i Eurasiens geometriska centrum, någonstans vid floden Ob. Staden ska byggas från tomma intet och först och främst ska man resa gigantiska monument av titan: Apollon med raketer i sitt pilkoger, skyskrapan i form av ett ax och ett gigantiskt kraftverk. Enligt Beljaev-Gintovt är den ”Stora stilen” det enda möjliga, när man skapar en utopi, kall, nordisk, skrämmande och hänförande, rationell och suggestiv på samma gång:

”Imperiets essens är den Stora stilen. När vi ser tillbaka syns de viktigaste dragen av det Stora projektet i den ryska och sovjetiska staten – den anonyma viljan, kollektivismen, självuppoffrande arbete för framtiden även när man vet att de utannonserade målen inte kan uppnås under ens livstid. Det stora projektet innebär anti-individualism och en dröm. Den Stora stilens grundande koncept är hierarki, kanon och order. Dess drag är användbarhet, stabilitet och skönhet. Apollon är med oss …”

Det som skiljer Beljaev-Gintovts konst från den totalitära konsten är den distanserade och kalla blicken på sitt eget stora projekt. I utställningen ”Novonovosibirsk” visualiseras konflikten mellan energisk entusiasm och inre tvivel i själva materialet: dessa monumentala tavlor är målade med blå kulspetspennor, som man brukar i skolan. Detta enkla grepp, som kan tolkas på många sätt (som små pojkars dröm eller som den lilla människans uppoffrande slavarbete i imperiets tjänst) nästan raserar den Stora utopin. Den neo-eurasiatiska konsten demonstrerar den totalitära diskursens explosiva estetiska kraft och producerar en ny utopi som utväg ur det kollektiva traumat, men en ironisk och pessimistisk utopi, som återspeglar det postmoderna samhället och människornas inre konflikt mellan viljan och oförmågan till ett allvarligt yttrande.