När politikerna överöser oss med räddningspaket och erbjuder mirakelmediciner för att en klen ekonomi skall kunnas repa sig efter förra årets finanskrasch, kan man ställa sig frågan: vilket inflytande har egentligen doktriner och idéer för den verkliga ekonomin, för den ekonomiska politik som förs i olika länder? Fjolårets finansiella härdsmälta varnar oss för att tro att det finns några enkla samband. Det är förstås inte upptäckten av några nya teorier som har skapat förutsättning för de omfattande krav på regleringar av finansmarknaden som nu ställs. Istället var det verkligheten som sparkade, och som gör att man åter igen dammar av John Maynard Keynes eller börjar hitta Karl Marx skrifter i boklådorna. När den förre amerikanske finansministern Henry Paulson i mitten av september 2008 året lät investeringsbanken Lehman Brothers gå i konkurs öppnade han en dammlucka. En i och för sig allvarlig bubbla på den amerikanska fastighetsmarknaden utvecklades till en global finansiell kris. Sedan dess har banker gått omkull och övertagits av staten. I den så kallade reella ekonomin har varsel och uppsägningar duggat tätt. Över världen har staten pumpat in ofattbara belopp för att återkapitalisera banker och finansinstitut. Överallt talas det idag om att införa nya regleringar och att marknadskrafterna måste balanseras med hjälp av offentliga styrinstrument.

Den ekonomisk-politiska omorientering som följer av dagens kris är otvetydig. Men den har alltså mycket lite att göra med nya ekonomiska teorier. Chicagoekonomen George Stigler påpekade för länge sedan, i boken ”The Economist as Preacher” (1982), att ekonomerna och den ekonomiska vetenskapen snarare traskar patrull efter de förändringar som sker i ekonomin. Delvis var hans insikt sprungen ur besvikelse. De amerikanska presidenterna hade i allt för liten grad lyssnat på de nyliberala lockropen från Chicago, tyckte han. Liksom Milton Friedman, som såg sina idéer köras över av president Richard Nixon i början av 1970-talet, kunde Stigler konstatera att både utbudspolitik och ren marknadsekonomi hade svårt att få gehör hos George Bush den äldre.

Kanske gick det lite bättre i Storbritannien under Margaret Thatcher. Men inte ens där innebar privatiseringar och andra reformer att en renodlad liberal ekonomi à la Friedrich von Hayek kom till stånd. Det var knappast heller en ny ekonomisk ideologi – nyliberalismen – som främst drev fram förändringarna i ekonomisk politik från och med 70-talet. En rimligare förklaring till att keynesianismens principer övergavs är en omfattande ekonomisk turbulens i form av stagflation, kraftig strukturomvandling inom industrin och inte minst övergivandet av Bretton-Woodssystemet med dollarn som ankare för det internationella penningväsendet. Valutaoro och inflation tvingade fram en delvis annorlunda ekonomisk politik. I den mån ideologier spelade någon roll var de av mycket underordnad betydelse.

Att studera historia är ofta ett verkningsfullt medel mot övertro på ideologiers betydelse. Det är knappast längre kontroversiellt att hävda att Keynes förnämliga teoribygge i ”General Theory of Money, Interest and Employment” (1936) tillkom flera år efter det att en krispolitik (i form av underbalansering av statsbudgeten i syfte att öka efterfrågan) praktiserats i USA, Sverige, Tyskland och Italien. Keynes satte helt enkelt på pränt det som många redan hade börjat tillämpa.

Det tidiga 1800-talets England brukar framhållas som skolboksexemplet på idéers betydelse för tillkomsten av en ny ekonomisk politik, i synnerhet perioden från 1820-talet fram till avskaffandet av spannmålstullarna 1846. Men också här kastar ny forskning tvivel över gamla och invanda sanningar. En av de stora experterna på det tidiga 1800-talets brittiska historia är Boyd Hilton, historieprofessor i Cambridge. I sitt bidrag till The New Oxford History of England betitlad A Mad, Bad and Dangerous People. England 1783 – 1846 (Oxford University Press 2006, ny upplaga 2008, 723 s) kartlägger han de politiska, sociala, ekonomiska och idémässiga förändringar som sätter sin prägel på utvecklingen i England efter Napoleonkrigens slut 1815.

Det är många myter som avslöjas av Cambridgeprofessorns skarpa analys. Englands utveckling från och med slutet av 1700-talet kan i efterhand ses som en framgångssaga. Här är ett land som genomgår en snabb industriell revolution inledd vid mitten av seklet. Efter 1815 är Storbritannien otvivelaktigt en verkstad som ligger långt före andra länder när det gäller industriell tillverkning med hjälp av maskiner och ny teknologi. År 1832 följer så en rösträttsreform som breddar demokratin (dock är fortfarande bara 5 procent av den manliga befolkningen röstberättigad!). Under 1830-talet följer liberala reformer där Robert Peels avskaffande av spannmålstullarna 1846 utgör höjdpunkten. Under årtiondet därefter avskaffas de flesta importtullar så att England och Frankrike tillsammans kan underteckna en frihandelstraktat 1850. Den ekonomiska liberalismen har segrat och den politiska demokratin är på god väg att genomföras.

Till att börja med kan Boyd Hilton visa att denna framgångssaga ingalunda var så okomplicerad som den framställs i skönmålande och ideologiserande framställningar. De gamla regleringarna – old corruption – visade sig i själva verket vara svåra att avskaffa. Protektionismen överlevde, även om vissa uppmjukningar gjordes under 1820-talet. Ekonomin tuffade i‑och för sig på, och vissa branscher visade upp en imponerande tillväxt. Men utvecklingen var ojämn och industrialiseringen innebar stora sociala kostnader i form av nöd och social misär. Den politiska radikalisering som tillkom under 1790-talet – inspirerad av franska revolutionen – möttes av polisvåld och terror. Under de följande decennierna stärktes till och med de auktoritära dragen i den militärstat som många forskare menar karakteriserar England fram till 1820-talet.

Den industriella revolutionens omvälvande men ojämna utveckling och den omfattande sociala nöden ledde till en moralisk och ideologisk reaktion på 1820-talet. Anglikanska kyrkan stärkte sitt grepp över samhället. Bland ekonomerna frodades dystopier om nolltillväxt och hur i själva verket allting skulle bli mycket sämre. Anhängare till prästen och ekonomen Thomas Robert Malthus menade att det existerade en naturlag som föreskrev att fattigdomen bland samhällets breda lager var oundviklig, eftersom befolkningen växer snabbare än näringsutrymmet. Rösträttsreformen 1832 innebar faktiskt att det politiska inflytandet för städernas medelklass minskade, medan landsbygdens jordägare (the gentry) flyttade fram sina positioner. De senare var föga intresserade av några omfattande reformer och förändringar, utan – menar Hilton – försenade i många fall den ekonomiska och politiska liberaliseringen.

Men det är sant att handeln blev friare från och med 1820-talet, och att ett genombrott inträffade under 1840-talet. I äldre historieskrivning har detta i första hand setts som en följd av liberala ekonomiska doktriners ökade inflytande. Den ivrige frihandelsagitatorn Richard Cobden från Manchester spelar, enligt den traditionella historieskrivningen, en viktig roll när han i slutet av 1830-talet startar sin nationella kampanj för att avskaffa spannmålslagarna. Men både tories och whigs – de båda dominerande partierna i det brittiska underhuset – vill behålla tullarna. I denna veva blir torypartiets ärrade ledare sir Robert Peel återigen (vilken gång i ordningen går det knappt att hålla reda på) utnämnd till premiärminister år 1841. Vald för att försvara den gamla ordningens bastioner samt att gynna jordbruksintressen och protektionism, blir han ironiskt nog hjälten i den liberala framgångssagan. Peel blir den som ser till att spannmålslagarna avskaffas 1846 och bereder därefter vägen för ytterligare liberala reformer.

Men som Hilton visar är det knappast så att Peel anammat Cobdens idéer eller vunnits för den ekonomiska liberalismens sak. Det allt överskuggande problem som han måste hantera är ett annat. Hotet om spannmålsbrist i England tvingar Peel att avskaffa tullar för att öka importen. Tullarna hade införts 1815 för att gynna de inhemska jordbrukarna och uppmuntra dem att odla upp mera jord. Men befolkningsmässigt växer England så det knakar. När också potatisskörden på Irland slår fel flera år i rad i början av 1840-talet blir läget dramatiskt och landet måste importera mat för att försörja sin befolkning. Irländarna är som alltid hetlevrade och hotar med revolution. Minnet från ludditernas terroristiska aktiviteter inom industrin och den mytiske kapten Swing – som i skydd av nattmörkret smyger runt och slår sönder tröskverk ute på landsbygden i‑södra England – lever fortfarande starkt i‑minnet. Överallt i landet samlas radikala krafter för att skriva under en folklig petition (en people’s charter, vilket också får ge namn till rörelsen, chartismen) där man kräver ökad rösträtt och sociala reformer och att spannmålslagarna ska avskaffas. Det är alltså oron för hungersnöd och sociala protester som tvingar fram en ny ekonomisk politik. Ibland beskrivs förändringarna som en enkel konsekvens av ett liberalt ideologiskt genombrott där Adam Smith och Robert Cobden fungerar som intellektuella inspiratörer. Men så är knappast fallet. På 1840-talet är det de liberala whigs som går emot reformerna, medan det är den konservative Peel (som för övrigt hatar Cobden) som genomför dem.

Boyd Hilton har utan tvivel skrivit ett mästerverk om Englands historia under de stormiga åren från franska revolutionen till spannmålslagarnas avskaffande år 1846. Hans förmåga att förena politisk, social, ekonomisk och intellektuell (inklusive religiös) historia är enastående och ger en ny bild av Englands utveckling under 1800-talets första hälft. Det är ingen enkel framgångssaga över liberalismen och den fria marknadsekonomins segrar som Hilton målar upp, tvärtom visar han hur svår och osäker denna seglats egentligen var. Det är en färd kantad av problem, bakslag, kriser och kollektiv ångest. Fram till 1840-talet trodde få på en framtid med ekonomiska och sociala framsteg utan fruktade istället ökad social nöd och ekonomisk tillbakagång.

I efterhand kan vi konstatera att de hade fel. Efter 1850 får den industriella ekonomin på allvar vind i‑seglen. Trots minskad protektionism kan England i kraft av sitt växande imperium skydda sin egen produktion. Sakta börjar insikten växa fram att en industriell ekonomi till och med kan skapa ett permanent välstånd för den fattigare delen av befolkningen. Men då är vi i mitten av den viktorianska eran och i‑ett annat intellektuellt landskap som tror på framtiden och det ekonomiska framsteget.