Föreställ dig att vi utifrån vetenskapliga metoder och kunskaper om vad som gör människan lycklig kan skapa ett samhälle befriat från tvång, ojämlikhet och olycka. Vore det då inte klokt att ersätta dagens långt ifrån perfekta samhälle – styrt av mediokra politiker och godtyckliga marknadskrafter – med ett av experter utformat idealsamhälle på vetenskaplig grund? I mitten av förra seklet hävdade behavioristen B F Skinner (1904–1990) att detta löfte kunde och borde infrias. Psykologin var vetenskapen som vi för detta ädla ändamål borde sätta vårt hopp till.

Skinners behaviorism var en reaktion mot dåtidens introspektiva psykologi, som mest intresserade sig för verbala beskrivningar av människors subjektiva upplevelser, en poetisk men enligt Skinner fullkomligt oanvändbar vetenskap. Man borde i stället söka efter generella principer för beteendeförändring och detta till att börja med genom inlärningsstudier med djur, menade han.

Omfattande experiment med råttor och duvor visade att det var långt mer effektivt att använda belöningar än bestraffningar för att påverka djurens beteenden. Det är enklare att få en råtta att trycka på en spak genom att ge den mat när den trycker, än att bestraffa råttan om den inte trycker. Ville man att ett av experimentdjuren skulle sluta med ett beteende var det också lättare att belöna ett annat beteende för djuret, i stället för att försöka straffa bort det oönskade beteendet.

Skinner insåg att hans experimentella fynd kunde ha implikationer långt utöver råttor i laboratorier. Dessa enkla experimentella fynd ligger också till grund för beteendeterapi, och i förlängningen för dagens kognitiva beteendeterapi, KBT, som med framgång tillämpas i behandlingen av allt från depression och fobier till autism.

Men Skinner ville gå ännu längre. Han menade att upptäckterna var relevanta för hela det mänskliga samhället. För att sprida sina idéer till en bredare allmänhet presenterade han sin vision i form av en skönlitterär samhällsutopi, ”Walden Två” (publicerad 1948), som jag nyligen haft nöjet att fördjupa mig i med anledning av den översättning till svenska som Minna Persson och jag utfört för Studentlitteratur.

Som så ofta i genren utopier tar romanen formen av en resa till ett idealsamhälle. Författarjaget, professor Burris, och några av hans vänner anländer till samhället Walden Två, där de guidas runt av grundaren, Frazier. Grundtanken med samhället är att psykologisk kunskap kan appliceras rationellt. På frågan ”hur ordnar man bäst ett samhälle?”, svarar Frazier att ”det är en empirisk fråga”, ett svar han ger på nästan alla av besökarnas frågor. Hur bör normerna kring äktenskap se ut? Vilken är den bästa metoden för barnuppfostran? Kan man ordna ett samhälle utan familjer och utan hänsyn till släktskap?

Skinner menar i Fraziers gestalt att allt kan undersökas experimentellt, i syfte att utforma den kultur som maximerar lyckan och gör samhället effektivt. Samhällssystemet i Walden Två bygger, i enlighet med de vetenskapliga fynd Skinner hade gjort, uteslutande på belöning. Medlemmarna hotas inte av bestraffning eller hot om bestraffning när de gör fel. I stället uppmuntras handlingar som bidrar till samhällets gemensamma behov. Walden Två är ett samhälle där allt samhällsnyttigt som medborgare gör belönas, och där alla därför hela tiden vill göra det som också är bäst för gruppen.

De ungefär tusen medlemmarna i den pastorala idyllen Walden Två har få privata ägodelar och inga egna pengar. Alla får del av kollektivets mat, sjukvård, lokaler och underhållning, men de måste arbeta ihop två ”arbetspoäng” varje dag. Olika arbeten är värda olika många poäng, beroende på hur intresserade medlemmarna är av att utföra dem. En timme trädgårdsarbete värderas endast till en tiondels arbetspoäng, eftersom många medlemmar intresserar sig för det, medan tråkigt arbete med samhällets avloppssystem renderar två arbetspoäng per timme. Resultatet blir att medlemmarna arbetar i genomsnitt ungefär fyra timmar per dag – resten av tiden nyttjas till musicerande, måleri eller nöjesläsning i Walden Tvås välsorterade bibliotek. Walden Två-innevånarna är också mycket förtjusta i att dricka te, vilket de gör enligt en experimentellt utformad teceremoni.

Att medlemmarna kommer undan med endast fyra timmars dagligt arbete beror på att Walden Tvås vetenskapligt ordnade planekonomi omintetgjort onödiga yrken som reklammakare, jurister och universitetslektorer. Gemensamma lokaler, minskade transporter och därmed mindre slöseri med resurser gör också sitt till. Systemen och belöningarna utformas av Planerarna, självutnämnda ledare och, förstås, behavioristiska psykologer.

Ett viktigt inslag i Walden Två är vad Skinner kallar självkontrollträning, något som integrerats i samhällets gemensamma barnuppfostran. I kontrollerade övningar ges barnen ett val mellan att få en liten belöning direkt eller en större belöning lite senare – syftet är förstås att de ska lära sig att välja det senare alternativet. I andra övningar lär sig barnen att stå ut med andra frustrerande situationer, som små orättvisor eller att tvingas vänta på sin mat. Genom dessa gradvis svårare och svårare övningar, alltid utformade så att barnen klarar dem med glans, lär sig samhällets unga invånare självdisciplin, det vill säga att göra val som ger dem ett lyckligare liv i förlängningen, enligt Skinner.

Romanen ”Walden Två” publicerades i början av Skinners karriär. Till en början väckte den bara måttligt intresse. Det var först i och med 60-talets alternativrörelse som den amerikanska allmänheten började läsa boken – men då desto mer. I slutet av 60-talet sålde boken runt en kvarts miljon exemplar per år. Bland läsarna fanns de som ville ta ett steg längre: att bygga ett verklighetens Waldens Två. Flera försök att göra verklighet av utopin påbörjades också under denna tid. Entusiasterna som ville testa Skinners tanke kan delas in i två grupper: akademiker och hippies.

De akademiska försöken att göra verklighet av Walden Två gjordes av folk som var övertygade behaviorister. De motiverades av visionen om ett samhälle utformat efter psykologiskt experimenterande. Akademikerna skred till verket på det sätt de var vana: de anordnade konferenser, upprättade nätverk och sökte pengar för forskningsprojekt. År 1968 anordnas konferensen Waldenwoods, med syfte att starta ett Walden Två-kollektiv. Dessa mödor blev emellertid i stort sett fruktlösa. De akademiska pionjärerna var entusiastiska inför tanken att bli planerare av det nya samhället, däremot kunde väldigt få tänka sig att vara vanliga medlemmar. De hade stor erfarenhet av att dela ut belöningar för bra beteenden till institutionaliserade patienter men var inte intresserade av att vara på mottagarsidan. Det hela rann ut i sanden.

Alternativrörelsens Walde Två-entusiaster hade större framgång. Skinners roman tolkades som en färdig ritning för ett bättre samhälle. Försöken utformades till punkt och pricka som Skinner beskrivit dem. Det mest framgångsrika av dessa projekt heter Twin Oaks, och ligger i Virginia på den amerikanska östkusten. Vid grundandet implementerades företeelserna som vi känner igen från Skinners bok: arbetspoäng, gemensam barnuppfostran och avskaffandet av demokrati.

Ttidigt blev det dock uppenbart att Walden Två knappast kan användas som en ritning att bygga ett fungerande samhälle efter. Ingenting av det Skinner föreslagit tycktes fungera. Arbetspoängen för att diska kollektivets disk steg snabbt till orimliga höjder och föräldrar lämnade kollektivet då de inte kunde tänka sig att lämna sina barn till gemensam barnuppfostran. Ständiga konflikter uppstod av den enkla anledningen att de flesta medlemmar vägrade finna sig i att någon ”bättre vetande” skulle styra över deras vardag. Twin Oaks gick snart ifrån Walden Två som förebild, och därefter också ifrån tanken på ett vetenskapligt och experimentellt utformat samhälle. Twin Oaks lever visserligen kvar i dag, men kallar sig inte behavioristiskt. Kollektivet försörjer sig på att sälja tofu och hemvävda hängmattor.

Numera finns bara ett genuint Walden Två-försök kvar. I norra Mexiko grundades 1972 Los Horcones: ett litet men välmående kollektiv, med sin ekonomiska bas i en skola för barn med autism (en behavioristisk specialitet). Los Horcones grundades av två unga par, alla lärare och övertygade behaviorister. I dag har tre generationer fötts i kollektivet. Gruppen har dock inte expanderat. Los Horcones tycks fungera just på grund av detta: det är mer likt en ”utökad familj” än ett kollektiv, och ännu mindre ett samhälle.

Man kan betrakta ”Walden Två” som en modern efterföljare till Platons dialog ”Staten”. I Platons utopi är det filosoferna som är kungar – i Walden Två är det i stället psykologerna som sitter på tronen. Samma kritik som riktats mot Platon kan också riktas mot Skinner och hans fantasier om ett idealsamhälle. Skinner tror att han skapar en ”objektiv utopi”, men dagens läsare anar protestantiska och amerikanska ideal från 1800-talet i dessa ”objektiva” institutioner. Det är akvarellmålning, körsång och livslång monogami som idealsamhällets medlemmar förväntas uppskatta. I Skinners utopi lyser också alla skydd från maktmissbruk med sin frånvaro.

Den självkontroll som Skinner efterlyser i ”Walden Två” har faktiskt visat sig vara viktig i verkligheten. I ett experiment på 70-talet lät man barn välja mellan en marshmallow direkt eller två marshmallows om 15 minuter. Barn som klarade att skjuta upp den söta belöningen gynnades av denna färdighet även senare i livet, i form av bättre skolresultat. Skinner ville att vi ska lära alla barn dessa strategier för att klara sig utan omedelbar behovstillfredsställelse. Även detta har det visat sig att man faktiskt kan lära ut till barn, med metoder inte helt olika dem Skinner skisserade. I kognitiv beteendeterapi som syftar till att komma till rätta med missbruksproblem får klienten också öva sig på att avstå den kick som ruset utgör till förmån för en större belöning längre fram – ett liv utan beroendeproblem.

Den samtida läsaren av ”Walden Två” blir knappast sugen på att packa väskorna för att flytta till ett kollektiv styrt av psykologer. I dag kan boken i stället fungera som en inblick in Skinners aldrig formulerade värdegrund, en värdegrund som också präglar den terapiform som han gav upphov till: KBT. Skillnaden mellan denna populära typ av terapi och traditionell psykodynamisk terapi är inte bara att den är avsevärt mer effektiv för att komma till rätta med besvär som fobier och andra ångestsyndrom. En viktigare skillnad är att beteendeterapeuter kräver mätbara beteendeförändringar. Målet med KBT – förvisso ofta underförstått – är att klienten ska bli något som liknar en av de tillfredsställda invånarna i Walden Två: produktiv, lycklig och inte minst självdisciplinerad.

Lite tillspetsat kan man därmed säga att Skinners samhällsomstörtande och politiska vetenskap har blivit ett verktyg som får medborgarna att härda ut och vidmakthålla det existerande samhället, och ge upp all strävan efter utopia.