Vad är det vi talar om när vi talar om normalitet? Och hur kommer det sig att vi talar­ så mycket om det att det på kort tid utkommit två antologier i ämnet, nämligen dels Normalitetens förhandling och förvandling. En antologi om barn, skola och föräldraskap (Symposion, 279 s) redigerad av Judith Lind – forskarassistent vid Tema Barn, Linköpings universitet – och dels den tvärvetenskapliga norska Normalitet (Universitetsforlaget, 334 s) redigerad av social­antropologerna Thomas Hylland Eriksen och Jan-Kåre Breivik?

Att svaren på de två frågorna hänger ihop låter de två antologierna förstå när de be­tonar att normalitet handlar om förhandling och att det gör det i större utsträckning idag än förr. Tian Sörhaug som forskat på galenskap, ledarskap och organisationer menar att det finns ett datum som är symboliskt för normsystemets sammanbrott, nämligen den 13 augusti 1971 då Richard Nixon för USA:s del upphävde guldmyntfoten som innebar att nationalbanken var skyldig att lösa in ett uns guld mot 35 dollar. Sedan dess, menar han, har inte bara de ekonomiska värdena utan alla värden varit flyktiga, föränderliga, ja, i någon mening rentav virtuella. Förhandlingarna kommer därför att handla om gränsdragningar utåt och standardisering inåt, utestängning och inneslutning, olika försök att skapa ordning där oordning annars skulle råda, och kampen om rätten att bestämma vad som ska finnas innanför och utanför gränserna för det acceptabla.

I den svenska antologin är det Lars-Christer Hydén – psykolog och professor vid Tema Kommunikation i Lin­köping – som står för den mest övergripande och därmed också intressantaste artikeln. Han utgår ifrån en person i Balzacs roman ”Eugénie­ Grandet”, den olyckliga mademoi­selle d‘Aubrion som hade en näsa som uppfattades som alldeles för stor med en spets som var ”glödande redan i sitt normala tillstånd men fullkomligt eldröd efter­ maten­, en företeelse som var ännu mera från­stötande i ett blekt och fult ansikte än i ett vackert.” Detta torde vara en av de första gångerna som ordet och begreppet ”normal” används på det sätt vi vant oss att använda­ det, alltså inte bara som ett adjektiv som anger vad som är vanligast före­kommande utan också för att peka ut vad som kan betraktas som en norm. (I det här fallet för näsors färg – efter middagar och väl också ett par glas vin.)

På svenska börjar ordet ”normal” användas i den här betydelsen under senare hälften av 1800-talet. Begreppet ”normalitet” förutsatte i sin tur begreppet ”avvikelse” och så länge samhället var någorlunda homo­gent var det ganska klart vad som var vad: under första hälften av 1900-talet var den rådande tanken att de avvikande – de mentalsjuka, de utvecklingsstörda, de kriminella och de handikappade – skulle avskiljas rent konkret genom att tas in på någon­ stor sluten institution. Från och med 60-talet kom i stället integrationstänkandet och så småningom också identitetspolitiken. De som tidigare uppfattats som avvikande kom i stället att uppfattas som olika, med rätten att hävda sin egenart.

Iden norska antologin exemplifieras utvecklingen av Jan-Kåre Breivik som skriver om döva som indignerat talar om samhällets fonocent­rism (ett uttryck som bildats i analogi med uttrycket etnocentrism), som avvisar­ möjligheten att göras hörande genom­ implantat­ och insisterar på att teckenspråk ska uppfattas som ett fullständigt legitimt första språk. Det finns döva par som klart uttalat att de hellre vill ha ett dövt barn än ett hörande, ja, dövhet har till den grad blivit en egen subkultur att det till och med förekommit kriminella ungdomsgäng som helt och hållet bestått av döva. Det finns för övrigt också autister som organiserat sig och sagt ifrån att de inte önskar behandling eftersom ett autistiskt liv inte är mindre värt än något annat, en hållning som föräldrar och andra anhöriga lätt uppfattar som typiskt autistisk. Judith­ Lind tar upp en situation som verkligen ställer frågan om respekten för olikhet på sin spets, nämligen den då utvecklings­störda önskar sig barn. I dag är det omöjligt att tänka sig annat än att födelsekontroll – och naturligtvis abort – måste väljas frivilligt. Frågan är ändå om det inte är ett litet­ suddigt önsketänkande när man inte bara hoppas att utvecklingsstörda å ena sidan­ ska inse och acceptera sina tillkortakommanden och å andra sidan ha ett gott självförtroende utan också vill tänka sig att det goda självförtroendet är förutsättningen för att de ska kunna accep­tera sina tillkortakommanden.

D et förefaller som om det finns tre olika principer för att definiera normalitet. För det första har vi den statistiska definitionen som tar fasta på normal­fördelningskurvor och standardavvikelser. Det var, konstaterar Lars Grue (forskare på funktionshinder), från och med 1700-talet som de moderna teknikerna för att mäta och klassificera normalitet utvecklade sig som ett led i vetenskapens växande anspråk på översikt och kontroll. Befolkningsstatistik var ett viktigt redskap för den begynnande samhällsplaneringen och Adolphe Que­telet som mätte bröstkorgen på 5 738 skotska soldater blev den första som intresserade sig för förhållandet mellan längd och vikt i befolkningen. Hans ideal var det absolut­ genom­snittliga både i fråga­ om kropp och själ, l‘homme moyen. För Francis Galton – kusin till Charles Darwin och själv en betydande vetenskapsman i det viktorianska England – var det däremot eliten som var idealet och som borde uppmuntras att fortplanta sig: därigenom blev han en föregångare när det gällde den ras­hygien som med tiden skulle leda till tvångs­steriliseringar och mord på utvecklingsstörda och funktionshindrade. Galtons­ studier utgör också ett varnande och därmed lärorikt exempel såtillvida att det är uppenbart att hans före­ställningar om goda och dåliga anlag i mycket byggde på fördomar om arbetsamma skottar och försupna irländare.

Den andra definitionsprincipen är den medicinska. Allt fler tillstånd uppfattas idag som bekant som medicinska problem: åtminstone i USA gäller detta redan­ både blyghet och fetma. Diagnosen ADHD ställs numera på ett beteende som för någon­ gene­ration sedan hade upp­fattats som fullständigt normalt för pojkar i de flesta­ åldrar. (Också vuxna kan numera behandlas för ADHD – för att få dia­g­nosen behövs uppen­bar­ligen inte stort mer än att man ibland låter tankarna vandra när man lyssnar på före­drag.) Det är påfallande att den konflikt som rimligtvis måste finnas mellan medikaliseringstrenden och det identitetspolitiska tänkan­det inte problematiseras i någon­dera antologin. I själva­ verket ligger det ju nära till hands att före­ställa sig att medikaliseringsivern skulle vara nära släkt med den gamla normalitets/avvikelse-tanke­figuren, ja, att det rentav är samma tanke i nya kläder, men uppenbarligen uppfattas medikaliseringen generellt sätt som ett uttryck för omtänksamhet och respekt, en vilja att lindra lidande.

När det gäller människor som inte kan botas – till exempel funktionshindrade – fokuserar man i dag snarast på effekterna av deras olikhet och hur denna olikhet ska hanteras som ett praktiskt problem både för personen själv och för hennes omgivning. Det satsas stort på att skapa möjligheter att på teknologisk väg utöva den auto­nomi och handlingskraft som i dag anses höra ett normalt liv till. Ingunn Moser – verksam inom det som kallas disabilty studies – har intervjuat Jarle, en före detta idrottsman som brutit nacken och numera sitter i rullstol och är beroende av respirator, men har skaffat sig ett ”smart” hus i vilket han genom att suga eller blåsa i ett rör elektroniskt kontrollerar 50 olika funktioner som att slå på och av tv:n, öppna och stänga fönster och dörrar eller reglera temperaturen. Moser visar emellertid mycket övertygande att det hur paradoxalt det än låter ändå blir så att själva grundtanken att funktionshindrade ska fås att fungera ”så normalt som möjligt” bidrar till att upprätthålla gränsen mellan normala och ”andra”. Hon pekar intressant nog också på ett kriterium på ett normalt liv som är mycket svårt för funktionshindrade att uppfylla, nämligen möjligheten att handla fullständigt spontant.

Den tredje innebörden av normalitetsbegreppet är den normativa, den som har att göra med vad samhället vid en given tidpunkt uppfattar som ett lämpligt beteende, en rimlig livsstil. Har det då blivit högre i tak när det gäller normalitet? Jo, på åtskilliga områden har det alldeles klart blivit det: det gäller förhållandet till religion, mat och kläder, det gäller familjeformer och det gäller – på det hela taget­ – sexuell läggning. Men inte minst just familje­formerna är fortfarande under förhandling. Medan svenska kyrkan i dag är beredd att viga homo­sexuella vill den fortfarande att äktenskapet ska vara förbehållet för­bundet mellan man och kvinna. Det är inte heller så att synen på sexuell läggning på alla punkter ha blivit mera tolerant: fasan för pedofili är i dag långt större än för 50 år sedan­. Vid en skrivarkurs för några år sedan­ skrev en kvinna i 60-årsåldern om en man som under hennes småländska uppväxt varje sommar dök upp från ingenstans och foto­graferade småflickorna nakna. Han upp­fattades som udda men inte som obehaglig, än mindre som farlig. I dag ter sig pedofili som det yttersta hotet.

Inte heller i övrigt kan man säga att inställningen till sexualitet är särdeles avslappnad även om det domi­nerande budskapet är att allt är tillåtet om det inte skadar andra: otaliga ungdomar hör av sig till kvällstidningarnas sex- och samlevnadsexperter, beskriver sina sexuella fantasier eller praktiker och ängsligt frågar: ”Är jag normal?”

D et är också troligt att många av de nya diagnoserna har ett samband med de stegrade kraven på flexibilitet och social kompetens inom arbetslivet. Som akademiker kan man konstatera att människor av Asperger-typ hade mycket bättre för­utsättningar inom akademin för bara ett par decen­nier sedan än i dag, då alla förväntas arbeta i projekt, ragga pengar och nätverka. Nu är man är hipp om man har udda intressen och en problematisk identitet – i dag är det väl just ingen som vill kännas vid en fullständigt oproblematisk identitet? Det gäller – som det väl alltid har gjort – inte minst konstnärer. Typisk är Sveriges Melodifestivalsångare Ola Salo som i en intervju i SvD berättar om sin uppväxt: ”Mina kompisar och jag passade inte in i Rottne. Vi hade udda intressen, gillade konst och musik från 60- och 70-talet. Själv var jag, som prästens son, van vid utanförskapet och förstod tidigt att jag kunde välja att skämmas för det eller vara stolt över det. Jag valde att vara stolt. När jag senare i livet har ställts inför liknande grejer har valet varit lätt. Jag är fortfarande stolt över att jag avviker från normen.”

Thomas Hylland Eriksen föreslår – litet­ lättsamt – att vi i dag närmast har ett norma­litetssystem som innebär att man måste uppfylla en viss andel av ett (icke nödvändigtvis uttalat) antal normalitetskriterier: ”Om man tänker sig att det finns tolv kriterier skulle det gälla att uppfylla nio av dem, oavsett vilka de är. Är du svart, muslim och homofil kan du vara ok om du uppfyller resten (och kanske överkompenserar genom att vara smal, vacker, intelligent och en särskilt ivrig skidåkare).”

Men tillbaka till Balzacs och Lars-Christer Hydéns mademoiselle d‘Aubrion. Hydén­ tänker sig att hennes näsa om hon levt i dag hade kunnat ge henne en identitet, en plats i en större, övernationell gemenskap av människor med liknande näsor­ som tillsammans kämpade för sina rättig­heter. Det är inte säkert att han har rätt. Lars Grue rapporterar att tonårsmarknaden för plastik­kirurgi har exploderat i USA. Antalet operationer har ökat med 500 procent de senaste tio åren i och med att föräldrar börjat ge sina döttrar större bröst och fylligare läppar i födelsedagspresent. När det gäller utseende är det alltså idealen som kommit att bli normen.