Kärlekslängtan, reflexioner kring livets gåta och universums uppkomst utgör bärande teman i Alfred Nobels självbiografiska och filosofiskt anlagda dikter. Det rör sig om drygt en handfull poem. De längsta och mest betydande är skrivna på engelska och på blankvers. De spänner över en tidsrymd från ungdomsåren till hans sista levnadsår. Dessa lyriska försök är frukten av ett långt och troget umgänge med framför allt de romantiska poeterna, där Shelley och Byron framtonar som förebilder. Nobel var tillfällespoet: han grep främst till pennan för att skingra tankarna när han kände sig ensam, var trött på affärer och intriger. På något undantag när har dikterna legat begravda i arkiv i över ett sekel.

Lyskraften kring namnet Nobel har förstärkts med åren och raden av Nobelpris medan privatpersonen framstår som alltmer gåtfull. Dikterna löser inte gåtan, men de för oss närmre denne mångsidige svensk som i slutet av sitt liv antecknade: ”Det finns såväl en känslans som tankens filosofi.”

Korrespondens och anteckningar vittnar om att Alfred låtit förstöra en mängd ungdomsdikter. Ett av hans tidigast kända skaldeförsök är ”A Riddle”. I ett manuskript har han noterat ”skrivet av mig 1851”. Han var då 18 år, och dikten lär ha tillkommit under hans första Parisvistelse.

Robert Nobel, Alfreds äldste bror, skriver 1859 från S:t Petersburg till sin fästmö Pauline. Han vill berätta något roligt om Alfred som börjat ta lektioner i engelska, ”vilket icke litet förundrade oss alla, så mycket mera som han både talar och skriver det utmärkt väl. Ofta hörde jag honom yttra: ”Jag lär visst bli den enda uti släkten som gör ett rikt gifte”.” Alfred hade anförtrott Robert ”hur han beundrats av fruntimren för sina stora framsteg och för de verser han diktar till deras ära. Stackars Alfred! han är färdig att arbeta både natt och dag för några sliskiga fraser som smickra hans fåfänga. Berömmet som vankas är en orsak varför han tar lexioner, men jag förmodar att som språkkännedom är hans starkaste sida och han nu kommer uti tillfälle att få visa sina stora kunskaper för det täcka könet så hoppas han genom sina verser fånga någon rik och vacker flicka. På senare tid har jag dock icke hört honom tala om det rika giftet, vilket låter mig förmoda att flickorna icke så lätt fångas som hans fåfänga.”

Våren 1862 har Alfred (29) gett sig iväg till Karelska näset, där Boris Fock äger en masugnsfabrik. Denne har en dotter som heter Olga. Hon har en väninna med ett ryskklingande efternamn, Lisogoub. I oktober skickar Alfred ett känsloladdat brev på franska och poemet ”A Likeness” (en version av ”A Riddle”) till Olga. Han är upprörd över ett rykte som säger att han skulle ha tid att skriva dikter. Ryktesspriderskan, skriver han, torde vara Mlle Lisogoub. Alfred försvarar sig: ”Jag har inte skrivit en rad, inte ens i ett album sedan jag var 20. Fysiken är mitt område, inte pennan. Det är dessutom mycket svårt att dikta på ett språk som inte är ens eget. Men eftersom så krävs, låt oss försöka. Ni har en gång kallat mig en gåta. I brist på bättre får Ni lösningen i retur i bifogade rader. Jag förskonar Er från rim som bara är ett mekaniskt jobb och oftast blott tjänar till att dölja ett torftigt idéinnehåll.” Han bifogar bildningsromanen ”Ranthorpe”, i brevet betecknad som ”en läsvärd liten roman”. Huvudpersonen är en melankolisk yngling besjälad av romantiska författarideal och lidelsen att ta livet på allvar. En själsfrände således.

Under de mest hektiska skedena av sitt liv tvingades Nobel skjuta de litterära intressena åt sidan, särskilt i början av karriären då experiment, ekonomiska problem och ett växande industriimperium slukade merparten av hans tid. Helt hade han likväl inte gett upp tanken. I mitten av sitt liv övervägde han att byta bana. Hösten 1868 hade motgångarna tornat upp sig för dynamitens uppfinnare med explosionsolyckor följda av negativa tidningsartiklar och hotande konkurs. Trött och plågad skriver Alfred till Robert att han har lust att ge allt vad affärer heter på båten: ”möjligen kommer jag att behöva anlita pennan som födkrok. /.../ Att jag icke alldeles tror på min egen oförmåga torde vara ursäktligt därför att jag på senare tid av en Engelsk lärd och författare fått det grannaste utlåtande över några små dikter på Engelska och eftersom jag är honom alldeles okänd torde smicker därvidlag ej kunna förutsättas.”

Engelsmannen i fråga var prästen Lesingham Smith, själv amatörpoet. I ett brev 1868 ger han Nobel följande utlåtande: ” Jag har läst dikten inte bara noggrant utan kritiskt /.../. Jag skulle ha ansett det vara underbart alster av en engelsman, men det underbara ökas hundrafalt av det faktum att dess författare är utlänning. Kan Ni skriva ett sådant poem på det engelska språket, vad skulle Ni då ej kunna prestera på Ert eget, särskilt om Ni bidar Er tid, som Milton gjorde.”

Nästa nedslag inträffar hösten 1875. Alfred är bosatt i Paris och har för första gången träffat Bertha von Suttner. Då han två decennier senare anförtror henne att han skrivit en tragedi (”Nemesis”), erinrar hon sig hans opublicerade skaldeförsök: ”jag har ej glömt skönheten och glöden i de verser Ni gav mig i Paris.” Bertha återkommer till ämnet i sina memoarer: ”Hans studier, hans böcker och experiment uppfyllde hela hans liv. Han var också författare och skald, men publicerade aldrig något av sina poetiska verk. Ett hundrasidigt poem med filosofiskt innehåll lät han mig läsa i manuskript - jag fann det helt enkelt lysande.”

”A Riddle” föreligger i fem versioner. Huvudtemat, det grundläggande existentiella, ges i anslaget: livets gåta och meningen med livet. Närliggande teman är kärleken, ensamhet och mänsklig fåfänga. Diktens jag talar förtroligt till en kvinna. Han berättar om sin tidiga barndom, skuggad av livshotande sjukdom, om pojkårens utanförskap, ungdomsårens höga ideal och svikna drömmar, om sitt möte med kärleken och den tillbeddas tragiska död. Konfrontationen mellan dröm och verklighet är ett genomgående motiv. Detta gäller inte minst hans romantiska kärleksuppfattning: en dröm om trohet och osinnlig kärlek. Somliga skulle kanske beteckna den som viktoriansk, andra som högspänt orealistisk. Besvikelsen är given. Ett återkommande budskap lyder: noli me tangere!

Det som skiljer versionen med titeln ”A Likeness” från de andra är främst att den har en personlig adressat, Olga Fock. I brevet som ackompanjerar dikten anknyter Alfred till det yttrande som Olga lär ha fällt: ”Ni har en gång kallat mig en gåta”. I diktens avslutande misantropiska rader får hon svar på tal:

I've lost my faith in all that colours life,
I've lost my trust to serve my fellow-men,
And stand a wreck - I think you know me now,
And if you don't the riddle can't be solved.

(”Jag har förlorat min tro på allt som ger livet färg, / Jag har förlorat min tillit till att tjäna min nästa, / Och står som ett vrak - jag tror du känner mig nu, / Och om du inte gör det kan gåtan ej lösas.”)

Långdikten ”Canto” torde ha tillkommit 1863-64. Referenser till närhistoriska förlopp gör dateringen ganska säker. Dikten är en högstämd lovsång till poesin, ett försök att fånga dess essens. Den är strukturerad i tematiska sviter: dagens, nattens, kärlekens, livets, mänskokärlekens och drömmarnas poesi. Varje svit exemplifieras med personliga erfarenheter. Poesin är den högsta språkformen, den förmår ladda livet med ny mening, föra oss bort från det triviala och timliga. Slutsats: den poetiska känslan är en motkraft, viktig för vår utveckling till moraliskt sensibla och ansvariga människor.

Några personliga nedslag och historiska referenser tidfäster dikten. Skalden minns S:t Petersburg: Peter-Paulfästningen där väggarna förr ekade av de torterades skrik; Vinterpalatset och Katarina den stora, ”en skola för smickrare och prostituerade”. Regerande tsar är den reformvänlige Alexander II; förhoppningarna knyts till en nu 20-årig prins ”född till största makt”. Berättarjaget, 29 år, erinrar sig sin glädjelösa, smärtfyllda barndom. Andra rader bärs av Nobels indignation mot slakten i amerikanska inbördeskriget:

/.../ Do we not see to-day
Our brethren on the other side th'Atlantic
Butchered, for what? Can Lincoln tell the why?

(”Ser vi inte i dag / Våra bröder på andra sidan Atlanten / Slaktas, för vad? Kan Lincoln säga varför?”)

I ett brev adresserat till en viss Mrs Granny bifogar Nobel dikten ”Night-thoughts” för hennes bedömning: ”Jag gör ej minsta anspråk på att kalla mina verser poesi, jag skriver då och då endast för att skingra nedstämdhet eller förbättra min engelska. Tror Ni att jag efter en hel del övning skulle kunna förkovra mig så pass att jag kan skriva ett acceptabelt brev på Ert språk? /.../ Då jag nedtecknade närslutna rader för Er godhetsfulla genomläsning visste jag knappt hur svårt det är att göra blankvers läslig. Rim är en utmärkt polityr för metrisk nonsens, och det är därför jag tagit min tillflykt därtill. Som det nu är har jag förmodligen sammanfört ”blank sense and blank verse” i en hopplöst tråkig blandning. Om så är fallet, var snäll och anförtro manuskriptet genast åt elden: det skulle bespara Er lite besvär och mig lite rodnader.” Självförkastelse parad med kärv humor är Nobels speciella signum.

Dikten ”Night-thoughts” torde ha tillkommit då Nobel bodde i Paris. Han utvecklar här de metafysiska frågor han tagit upp i ”A Riddle” och i ”Canto”. Skalden reflekterar över livets och skapelsens gåtor, över Guds väsen och naturens under, över de krafter som håller samman atomer, styr stjärnor och planeters banor. Förnuftet, sluter han, sätter bestämda gränser för Guds existens och väsen, så inte fantasin vars utsträckning är oändlig. Det oändligt lilla speglar det oändligt stora, atomen liksom daggdroppen speglar universum. Allt hänger samman.

Nobel visar här prov på en avklarnad världssyn. Till hans favoritfilosofer hörde Leibniz och Spinoza. Han förkastar både ateistens trossatser och prästerskapets ”amsagor”. Naturvetaren ger sig till känna i valet av metaforer och begrepp. Han är mer stringent än tidigare. Och skriver dessutom på rim, vilket han som ung förkastade som onödig grannlåt. Dikten är en varm lovsång till ”Thou wondrous Newton!” - naturforskaren som påvisat de lagar som styr såväl planeters banor som jordiska fenomen. Men indirekt också en hyllning till naturfilosofen och mystikern som i naturen såg Guds närvaro.

Shelley och Byron hörde till Nobels favoritläsning alltifrån ungdomstiden. Ord med poetisk och ålderdomlig klang hos de båda engelska romantikerna återfinns i hans diktning. Nobel applåderade utan tvivel Shelleys kritik av kyrkan och allsköns maktmissbruk. Han förstod säkert att uppskatta Shelleys högstämda tonfall och idealism, hans orimmade blankvers och tilltro till poesins förlösande makt. Men det är avgjort den färgstarke Lord Byron, poeten med det självironiska hugget, det verbala fyrverkeriet och festliga humöret, som är favoriten. Han var väl inläst på verseposen ”Childe Harold” och ”Don Juan”. Spåren är tydliga. I ”Canto” refererar Nobel flera gånger till Byron; han beklagar att han inte kan måla med samma ”skönhetsflödande penna” som mästaren, och han tar även den skandalomsusade lorden i försvar. Byronteman som utanförskap, frihetsbegär, kärlekslängtan, livsleda och mänsklig dårskap finner vi i Nobels poesi. Likaså poetisk dualism och besjälning, perspektivbrytning, retoriska avsidesrepliker och ”the spleeny thoughts” - melankolin.

Hur skall vi då se på Nobels poetiska försök? Att stämpla honom som Byron- eller Shelleyepigon vore orätt. Nobel lånar bilder och klanger som svarar mot hans egen sinnesstämning och livssyn, han för en dialog med de poeter han uppskattat. Hans dikter har trots allt en omisskännlig ton, en egen stil och tematik. Och en klar självbiografisk och filosofisk förankring. Den världsbild han tecknar är både vetenskapsmannens och humanistens. Att ge utlopp för sina tankar och känslor i dikt på Shakespeares, Shelleys och Byrons modersmål tycks ha varit en naturlig sak för den språksinnade Nobel. Men vi kan också se det som en reverens till de skalder han redan i ungdomen fäste sig vid.