Ett medvetet bruk av leken för att främja varje barns utveckling och lärande skall prägla verksamheten i förskolan. I lekens och det lustfyllda lärandets olika former stimuleras fantasi, inlevelse, kommunikation och förmåga till symboliskt tänkande samt förmåga att samarbeta och lösa problem. Barnet kan i den skapande och gestaltande leken få en möjlighet att uttrycka och bearbeta upplevelser, känslor och erfarenheter.
I läroplanen för förskolan finns inga kontroversiella formuleringar om lekens roll för barnens utveckling. Samtidigt ges leken flera olika betydelser som inte kan sägas vara givna. Leken framställs som ett sätt att få kunskap, som ett uttryck för kreativitet och fantasi, som ett medel att utveckla sociala förmågor och som ett sätt att läka själsliga sår.
Den holländske historikern Johan Huizinga (1872–1945) skulle förmodligen ha accepterat alla dessa uppfattningar om lekens roll. Samtidigt skulle han ha betonat att leken är en aktivitet som står vid sidan av vuxenvärldens nyttointressen. Hans analys av lekens kulturskapande roll i ”Homo ludens” (1938) var krönet på den tradition som hade inletts i slutet av 1700-talet när Friedrich Schiller argumenterade för att leken är den aktivitet ur vilken ordning skapas. I ”Om människans estetiska fostran i en serie brev”, som gavs ut några år efter den franska revolutionen, argumenterade Schiller för att leken (eller ”lekdriften”, Spieltrieb) är den drift som skapar harmoni mellan driften efter form (Formtrieb) och den sinnliga driften (Stofftrieb). I leken når människan sin fulländning. ”Människan leker bara när hon i ordets fulla bemärkelse är människa, och hon är helt och hållet människa bara när hon leker”, hette det i det 15:e brevet.
Under sin svenska titel Den lekande människan gavs Huizingas verk ut redan på 1940-talet och det finns nu tillgängligt på nytt i Natur och kulturs serie av psykologiklassiker. Huizingas definition av lek är bred och allomfattande: ”Lek är en frivillig handling eller sysselsättning som förrättas inom vissa fastställda gränser i tid och rum i enlighet med frivilligt accepterade men obetingat gällande regler; den är sitt eget ändamål och åtföljes av en känsla av spänning och glädje och medvetandet av något som är ‘annorlunda‘ än det ‘vanliga livet‘.”
Han ser leken som den drivande kraften i utvecklingen av all civilisation och den kan spåras inom snart sagt varje område: språket, lagarna, riterna och vetenskaperna. Huizinga skrev själv att han förstått vidden av lekens betydelse vid studiet av senmedeltidens riddarväsen. Denna institution hade givit upphov till moraliska begrepp, hedersföreställningar, ordnar, symboler och organiserade lekar som torneringar. Den kreativitet som kom till uttryck i leken var grunden för dygder som mod, trohet och uthållighet.
Huizingas analys av leken innehåller dock problem. Liksom flertalet som skrivit om lekandet på ett abstrakt sätt, glider han ofta mellan lek och spel. Lekar och spel har gemensamma drag men skiljer sig åt genom olika grad av organisation och regler. Trots att han var en av sin tids mest omtalade historiker, tycktes han se lekandet som en aktivitet utan egen historisk dimension. Leken fanns vid mänsklighetens början och tycks inte ha förändrats eller utvecklats.
Det finns också former av lek och spel som Huizinga undviker att diskutera, främst lekar och spel som bygger på slump och tillfällighet. För Roger Caillois, en av Huizingas första kritiker, var detta inte så konstigt. I ”Les jeux et les hommes” (1958) skriver han att slumpens spel alltid tenderar att ställas åt sidan; pedagoger uppmuntrar dem definitivt inte. Varför? För att alla lekar och spel som bygger på slump – lotteri, roulettspel, vadslagning etcetera – har som princip att leda människan bort ifrån de värden som är förbundna med moderna samhällens arbetsliv. I stället utställer slumpspelen hoppet om en plötslig förmögenhet utan ansträngning.
Caillois delar Huizingas uppfattning att lekar och spel kan lägga grunden till en hel samhällslära. Studerar man vilka lekar och spel som premieras eller dominerar i ett samhälle, får man en nyckel till några av det samhällets grundläggande värden och problem. Caillois urskiljer två sätt som människor leker och spelar på: paidia, en fri och improviserad lek som mest liknar hur barn leker, och ludus, en mer organiserad och regelstyrd lek och som dominerar bland äldre barn och vuxna.
Paidia domineras i sin tur av två sorters spel: å ena sidan mimikry, som bygger på härmning och identitetsbyten, och å andra sidan ilinx eller vertigo, som syftar till att rubba kroppens sinnen, såsom i nöjesparkernas åkattraktioner. Under kategorin ludus finns också två sorters spel: spel som bygger på agon, konkurrens eller kamp, och alea, som bygger på slump och omfattar alla former av lotterier. I den moderna västvärlden understöds framför allt spel av typen agon, men det står hela tiden i en spänningsfylld relation till spel som bygger på slumpprincipen. Lotterier ger dem som inte är konkurrenskraftiga eller talangfulla hopp. Alea är visserligen den moraliskt problematiska formen av spel, men den fungerar som en ventil för alla talanglösa och obegåvade. Utan möda eller arbete, utan särskild begåvning eller långvarig träning får deltagaren chansen att leva med andra förutsättningar än tidigare som en följd av att en kula hamnar i ett visst hål eller att ett lyckohjul slutar snurra vid en viss tidpunkt.
Genom kategoriseringen av olika typer av spel skapade Caillois tydligare gränser för de olika sätt som lekande och spelande bedrivs på. Samtidigt innebar det systematiska ordnandet av spelen att den öppning mot lekens allestädesnärvaro, som i så hög grad präglar Huizingas verk, försvann. I Catherine Bates ”Play in a Godless World” (1999), som självsäkert utgav sig för att vara vår tids ”Homo ludens”, gjordes ett försök att på nytt öppna tanken mot lekandets allomfattande karaktär. I boken argumenterar Bates för att Huizinga och Caillois hela tiden tenderar att se leken som ett steg på väg mot civilisation och högre kultur. Enligt dem var leken något som skapade ordning i en kaotisk värld och den ansågs därför, som Schiller hade skrivit i slutet av 1700-talet, vara kreativitetens och konstens förutsättning. Mot detta formulerar hon en tradition med tänkare som filosofen Friedrich Nietzsche, psykoanalytikerna Sigmund Freud och Jacques Lacan och författaren William Shakespeare, som, trots att de brottades med uppfattningen att leken skapar ordning och kultur, samtidigt erkände lekandets onyttighet. Enligt dem medföljs varje lek av insikten om att den ordning som skapas är påhittad. Av precis det skälet är lekens fiktiva världar mer älskade än den verkliga världen. När den tanken dras till sitt logiska slut, försvinner gränsen mellan lek och verklighet: allt blir lek och spel, det vill säga artificiella konstruktioner. Enligt Bates pekar denna mottradition ut en lek som är sig själv nog, och som inte kan underställas myten om framsteget eller moralens utveckling.
Att leken och spelet har suddat ut gränsen till det ”vanliga livet”, som Huizinga skriver, är en tanke som tränger sig på även vid en ytlig betraktelse över 1900-talets västerländska samhällen. Under drygt ett århundrade har människor varit omgivna av eller inbegripna i någon form av lekande och spelande i en omfattning som knappast har förekommit tidigare. Det handlar inte bara om att vi ägnar oss åt organiserade former av spel med vinst i potten eller spelar för att fördriva tiden i familjen, utan vi tillbringar en stor del av vår tid som åskådare till andras spelande – ja, i allt högre utsträckning har vi lärt oss att planera våra liv utifrån föreställningen att livet kan kalkyleras som ett spel. Banker och försäkringsbolag är delvis byggda kring föreställningen om livet som ett spel genom att de både lånar ut pengar (mot försäkringar om återbetalning) och försöker minimera risker genom att sprida premier på flera betalande kunder. Inom vetenskaperna möter vi olika former av spelteorier, som syftar till att klarlägga hur människor handlar och fattar beslut.
Inom filmen spelar man schack med döden eller utsätts för en lek där hela tillvarons grunder står på spel, som i David Finchers ”The Game” (1997) med Michael Douglas i huvudrollen som ilsken och less mångmiljardär. I skönlitteraturen gestaltas spelbesattheten i Fjodor Dostojevskijs ”Spelaren” (1866) och i Arthur Schnitzlers ”Spel i gryningen” (1927). I båda romanerna saknar huvudpersonerna status och ser spelet som ett sätt att klättra socialt. En rejäl vinst öppnar möjligheten till ett annat liv, en hustru och ett ekonomiskt oberoende. Förlust leder till förlorad heder, konkurs och självmord. Deras motspelare runt pokerbordet eller rouletten är antingen personer som redan är på fall eller personer som har råd att förlora. Huvudpersonens fall beror på att begäret efter att fortsätta spela är större än rädslan att gå under.
I dessa romaner är dock leken och spelet inte synonymt med kreativitet och skapandet av ordning som hos Schiller och Huizinga. I romanerna gestaltas andra beroenden som också hör till lekens och spelets idéhistoria. I Vladimir Nabokovs 30-talsroman om schackmästaren Luzjin, ”Han som spelade schack med livet” (1936), träder vi in i en paranoid tankevärld där en människa ser sig som en liten pjäs i ett större spel. Originalets titel var ”Luzjins försvar” och den stackars huvudpersonen, förstår vi efter hand, ser sig själv som en spelpjäs vars kamp består i att lista ut motspelarnas kommande drag. ”Då beslöt han att fördubbla sin vaksamhet, observera varje sekund av livet, ty överallt kunde det finnas en fälla. Och mest av allt pinade honom omöjligheten att tänka ut ett förnuftigt försvar, ty motståndarens avsikt var fördold.” Redan Platon formulerade den tanke som Nabokov gestaltar: människan är gudarnas leksak, och även i Nabokovs värld, där gudarna har ersatts av andra människor i huvudpersonens omgivning, blir detta öde något outhärdligt. Människolivets grund är ett spel som hon själv inte kan styra över. I det spelet saknas den optimistiska tro på framsteg och kreativitet som Huizinga skrev om. Nabokovs litterära lek med sin schackmästare (och sina läsare) leder till paranoia och förfall – och huvudpersonens sista desperata drag.
Det är i ljuset av den komplicerade idéhistorien kring lek och spel som även förskolans läroplan och liknande dokument plötsligt blir intressanta för fler än förskolepedagoger och föräldrar. Genom leken skall skolan fostra ansvarskännande och socialt lyhörda individer. Innebär det att lekarna ytterst skall handla om konkurrens och samarbete för att nå resultat? Eller handlar det om att lära barnen att slumpen ger människor möjligheter som de inte kan få enbart genom att vara duktiga, läraktiga och ansvarstagande? Redan att de blivit födda av just sina föräldrar är ju en sådan tillfällighet som naturen, enligt vissa spelteoretiska resonemang, spelar om arternas evolution. Om vi dessutom utgår ifrån att lekande är något vi lär oss – en idé som ingen av de ovannämnda författarna berör ordentligt – kommer därför vårt sätt att förhålla oss till leken också vara beroende av vilka som lär oss leka.
