Jean Franco är grand old lady i det rika ämne som heter Latinamerikas litteratur. Hon är universitetslärare och litteraturkritiker, född 1924. Hon kom till USA år 1972 för att bekläda en professur vid Stanforduniversitetet och flyttade 1982 till Columbia University i New York, som professor i spanska.
År 1970 utgav Franco ”The Modern Culture of Latin America: Society and the Artist”. Titeln gömmer en hel latinamerikansk litteraturhistoria, men med medvetet betonad politisk bakgrund och med belysningar av andra inslag i kulturen: arkitektur, musik, konst. Det är ett översiktligt arbete med idéhistoriska och estetiska analyser, och med belysning av de skiftande relationerna mellan Latinamerika och Europa. Hon redogör för nationalismens och provinsialismens roller, hon redovisar författarnas hållning till den politiska makten, med stundom fleråriga fängelsestraff utdömda av oblida diktaturer, liksom svårigheterna med marknad och förläggare. En mindre del handlar om 1800-talet, medan 1900-talet får tonvikten med de främsta författarna: Asturias, Carpentier, Neruda, Paz, Borges, Arguedas, Onetti, Roa Bastos, Rulfo, Cortázar, García Márquez, Fuentes, Vargas Llosa. Hon framhäver hur latinamerikanerna från början gjort sig illusioner om att kunna förbättra samhället men efter hand utvecklat en växande känsla av vanmakt, fångna mellan Nordamerikas Scylla och Sovjets Charybdis.
Redan 1973 var Jean Franco färdig med en ny total översikt över världsdelens litteratur. Den hade titeln ”Spanish American Literature Since Independence”. Denna gång ägnas ett utförligare parti åt litteraturens utveckling under 1800-talet. När det gäller 1900-talet placeras författarna åskådligt inom fyra olika kapitel, ”Realism and Regionalism”, ”Poetry and Modernism”, ”Contemporary Prose-Writing” och ”The Theatre”. Latinamerika, betonar författaren, har i Europa länge betraktats både som ett utopiskt ideal präglat av primitiv godhet och ett Eldorado utsatt för alla chanser att utplundras. Därför såg man i Europa på denna kulturvärld som en frustrationens domän som alltid var dömd till de yttersta ansträngningar men att aldrig få framgång. Därför studerar Franco också ivrigt patterns of despair i periodens romankonst. Hennes bok ingick i en serie handböcker med titeln ”A Literary History of Spain”, där författarna presenteras var för sig, traditionellt och grundligt. Framställningen är lättillgänglig, men det sociala och politiska inslaget är reducerat. Citaten återges bara på spanska, men form och stil ges avsiktligt starkare betoning.
Som ett annorlunda mellanspel mellan sina stora översikter publicerade Franco 1976 en monografi över Cesar Vallejo, den peruanske poeten, han som föddes ”en dag då Gud var sjuk” och som både Franco och andra kännare värderar väl så högt som Nobelpristagaren Neruda, politiskt självständigare och psykologiskt mera komplicerad än denne. Hennes bok utnyttjar rikt biografiskt material kring Vallejos gripande livsöde, men huvudsyftet är en dekonstruktion av texten, en djupträngande politisk-estetisk analys, där nyanserna i författarens socialistiska program får en ängsligt minutiös presentation.
The Decline and Fall of the Lettered City: Latin America in the Cold War (Harvard University Press, 341 s) utmärker sig för en lika sofistikerad titel som Francos första verk. Hon rör sig gärna med en jargong som tycks höra samman med världsdelens litteraturkritiska angreppsform. För att förstå hennes resonemang bör man veta att the lettered city, den bildade staden, är en replik till en kunskapsrik litteratursociologisk studie av den uruguayanske kritikern Angel Rama, ”The Lettered City” (1984), som Franco nämner bara flyktigt. Uttrycket syftar på små centrala grupper av intellektuella personer i Latinamerikas stora kulturstäder. Rama hade beskrivit denna högutbildade miljö från 1900-talets tidigare år såsom en storstadskrets, lokalt begränsad och med rötter i en tradition från kolonialtidens grundarstäder. Förlagd till några caféer, teatrar, bordeller och boklådor har den efter hand skiftat ansikte både socialt och politiskt.
För Franco är redovisningen av litteraturens politiska bakgrund oumbärlig. Hon arbetar med att skildra hur händelserna i denna världsdel, med revolutioner, diktaturer, statskupper till demokratins försvar samt efter hand en avskräckande nyliberalism har bestämt också litteraturens utveckling. Hon vinnlägger sig om att ge en samlad bild av inte bara skönlitteraturen utan dess samliv med alla medier i tiden. The lettered city, menar hon, håller nu på att förlora sin position till massmedierna. Men trots hennes suveräna behärskning av det väldiga stoffet är hennes pedagogiska grepp inte i nivå med de tidigare verkens.
Franco samlar i olika kapitel skiftande sidor av Latinamerikas värld i dag. Där är till exempel ett som handlar om kommunismen i dess framsteg och reträtt. I Sverige har man ofta hört läsare avfärda världsdelens författare som ett gäng kommunister. Det är sant att till exempel Cortázar, García Márquez, Amado och Neruda liksom målarna Rivera och Siqueiros, märk väl från en bakgrund synnerligen olik vår, i stort identifierade sig med kommunismens program. Men andra, till exempel Paz, Borges, Fuentes, Vargas Llosa, Sábato tog snart avstånd från de stalinistiska lockelserna. Francos kapitel om kommunismens utveckling presenterar händelserna på Kuba och olika diktares hållning inför diktaturens krav.
Där är vidare ett kapitel om den magiska realismen. Franco tycks tillföra definitionen en ny nyans, när hon relaterar denna magi till rösten, till sånger och ord som bär med sig återklanger från ett regionalt förflutet. Kapitlet ”Bodies in Distress” granskar grupper som haft en utanförposition i samhället och på de sista decennierna som en trend trätt fram i rampljuset: transvestiter, manliga prostituerade, kriminella, knarkare, fattiga.
På tre olika ställen har Franco sprängt in presentationer av några i hennes ögon centrala diktverk som dock glider in i myllret av motiv och namn: chilenaren Pablo Nerudas poesi och prosa, verk av uruguayanen José Luis Onetti och brasilianskan Clarice Lispector. Franco ger en politiskt objektiv, perspektivrik presentation av Nerudas stora diktverk ”Canto general”: dess drag av dagbok och encyklopedi, av utopisk vision i marxistisk anda, av estetiskt manifest och stridsskrift mot imperialism och förtryck och samtidigt ett verk om vänskap och hat, grundat också på arbetets kamratskap och bördigt med ett frälsarbudskap. Hon betonar sång 2, den om ”Machu Picchus höjder”, som själva kulmen inte bara i geografin utan också i poetisk kraft. På ett par punkter vidgar hon sin syn på Nerudas diktverk, jämfört med hennes tidigare handböcker. Den ena punkten är religionsvetenskaplig: när diktaren besvärjer de döda byggarna av denna gamla inkafästning, är det med en ritual som har karaktären av schamanism.
Den andra punkten är politisk. I de föregående arbetenas genomgång av synen på kommunismen förbigick Jean Franco diktarens devota knäfall inför den snälle Josef Stalin, vakande nattligen i Kreml över sitt folk. Nu brännmärker hon Nerudas gränslösa politiska naivitet och framhäver särskilt hur diktaren njuter av tanken på hur atombomben i en framtid som ett straff skall sprängas över imperialismens storstäder. ”Nerudas ord”, heter det träffande, ”genljuder av kalla krigets diplomati och dess apokalyptiska hot.” Man frågar sig varför Jean Franco, konsekvent kritisk mot kommunism såväl som mot imperialism, visar denna hållning 2002, jämfört med vad hon tyckte 1970.
Franco konstaterar också att det inom kommunistpartierna alltid rådde en oförenlighet mellan jämlikhetsmålen och partihierarkin. Både Neruda och målaren Siqueiros, två av de ivrigaste kommunisterna i samtiden, tycks representera en avslutning snarare än en början, en avslutning som kan förläggas till mitten av 1950-talet, då muralmålarnas dominans i Mexiko upphörde och då Neruda övergick till att besjunga kärlekens glädje hetare än kommunistpartiets program.
Ett kapitel har titeln ”The Black Angel of Lost Time”, lånad från Carlos Fuentes och syftande på hur den förlorade tiden, ivern att hinna ikapp Europa, svävar som en mörk ängel över Latinamerikas utveckling. Här koncentrerar sig författaren nästan totalt på Juan Carlos Onetti från Uruguay, en diktare som kommit att stå i skuggan av sina främsta författarkolleger. Franco fäster sig intensivt vid hans ovanliga roman ”El Astillero” (Skeppsvarvet) från 1961. Romanen, som är formad i långa, tunga perioder med få dialoger, handlar om ett skeppsvarv i Uruguay, beläget nedanför en stad med mytiska dimensioner, Santa Maria. Varvet är gammalt och förfallet, det gömmer på bitar av skeppsskrov och stillastående maskiner. Industrin är mera fantasi än verklighet, och det känns oklart hur inkomster kan flyta in, utgifter bestridas och avlöningar utbetalas. Företaget har en vd, Petrus, som hamnar i fängelse för gamla aktiebedrägerier. Chef för anläggningen är en mystisk figur med det skandinaviska namnet Larsen, tidigare föreståndare för en bordell. Han ägnar sig mest åt att söka i annalerna efter båtar som länge varit försvunna. Han verkar känslomässigt förlamad: han är förlovad med Petrus dotter, som är sinnesslö, och söker samtidigt kontakt med olika gifta kvinnor. Onettis roman, menar Franco, är en avslöjande replik till européers envisa uppfattning att de i Latinamerika kunde finna en upprepning av Nya världens historia, i mera primitiv form. Men det primitiva kan inte återskapas.
Vid en läsning av ”El Astillero” kan man knappast komma från dess allegoriska innebörd, även om Onetti förnekade den. Romanen skildrar motsatsen till en kapitalistisk utveckling, en värld där vägen går mot fattigdom och upplösning. Boken utkom när Uruguay under efterkrigstiden hade upplevt en ekonomisk boom men därpå erfarit ett sammanbrott för den ekonomiska utvecklingen och framtidstron. Det är en spöklik miljö som Onetti skildrar, och man förvånas att Franco inte nämner namnet Kafka. Det är dessutom förvånande att Franco inte tydligare markerar detta verks plats inom ramen på sin bok, som en bild av den sviktande framtidstron och den politiska upplösningen.
Neruda var i sin ”Canto general” inställd på att nå en bred publik, det arbetande folket. Han talade gärna i jagform, som en förkunnare, i en lättfattad framställning. Onetti är i sin roman tyngre, mera distanserad. Lispector avviker totalt från dessa båda författare, inspirerad av psykoanalys, feministisk kritik och subtila mänskliga relationer. Hon är översatt på svenska bland annat med en fin kortroman om döden, ”Stjärnans ögonblick” (2001), och hennes berättelser bygger på vad Franco kallar för impossible communion, till exempel vid mötet mellan överklass och underklass. Novellen ”A bela e a fera”, som Franco går i närkamp med, bygger på motivet om skönheten och odjuret och skildrar en överklassdams möte med en tiggare, som ger henne bryderi då hon bara har en sedel som är orimligt stor för en allmosa. Hon frågar honom generat om han talar engelska, och han svarar med något som blir en ordlek på portugisiska: ”Falo sim” - ”ja, jag talar”. Ordet falo är identiskt med fallos, och Francos analys utpekar kontrahenternas totala sexuella handfallenhet inför situationen.
I ”A Paixão Segundo G H” (1964) är det en kvinna ur medelklassen som får se sin städerska lämna huset, och när hon går in i hennes tomma rum finner hon en kackerlacka som hon omedelbart i avsky avlivar, för att senare ta i munnen som en oblat: så identifierar hon kackerlackan med sin skuldkänsla gentemot tjänarinnan. Slukandet av kackerlackan, vilken torde ge en ny smak av Kafka i munnen, får en alienerande inverkan på henne, hon upplever verkligheten omkring sig som ny och betraktar ett rum på vindsvåningen som en egyptisk ruin. När hon ser de enkla teckningar som tjänarinnan lämnat efter sig på väggen, associerar hon dem med primitiva grottmålningar och drömmer att de en gång kan träda fram som arkeologiska spår av ett avlägset förflutet. Franco finner att romanförfattaren i sin nedstigning till djuriskhet och orenhet når en demonisk insikt om att hennes färd måste sluta i en tystnad bortom språkets gränser.
Så här utspekulerade kan människors möten bli i den brasilianska författarinnans psykoanalytiskt-feministiskt inspirerade gestaltning. Man frågar sig: är det Francos avsikt att konstatera Nerudas, Onettis och Lispectors bitterhet inför oförmågan i det nya samhället att leva upp till det tidigare 1900-talets kultuella traditioner? l litteratursociologisk anda framhäver hon alltså ämnen och massmediernas roll, men hon är tydligt mera svag för klatschiga rubriker än för pedagogiska introduktioner och slutsatser.
