Den postsovjetiska ukrainska litteraturens intressantaste gestalt är Jurij Andruchovytj. Han är inte en produkt av den orangea revolutionen, snarast är den orangea revolutionen en produkt av honom och hans generation med dess krav inte bara på politisk självständighet för Ukraina, utan också på en uppgörelse med det sovjetiska förflutna och en fullständig tankefrihet. Andruchovytj har redan erhållit en något oväntad klassikerstatus och president Jusjtjenko har nämnt honom som sin favoritförfattare. Hans verk finns översatta till engelska, tyska, franska och finska, men däremot inte till svenska.
Den moderna ukrainska litteraturen har under hela sin 200-åriga existens hämmats av två faktorer: för det första har den utsatts för ett kolonialt förtryck från Ryssland med censur och diktat i allt från ortografi till val av ämne. För det andra har den på grund av detta koloniala beroende tvingats ägna mycket kraft åt kampen för nationellt oberoende vilket gjort att den förvisso blivit intensiv och full av nationella känslor, men samtidigt understundom provinsiell och därför har den också haft svårt att vinna terräng i resten av Europa. Det finns dock en ukrainsk litteratur av världsklass som ännu är i stort sett oöversatt.
Den som gör upp med det provinsiella i den litterära traditionen på det mest intensiva och originella sättet är just Jurij Andruchovytj. Han förenar i sitt skapande en kärlek till sitt land med ett envetet ifrågasättande av nationella och kulturella myter och lyckas samtidigt göra sitt författarskap allmängiltigt och relevant.
Han föddes i staden Ivano-Frankivsk 1960 och är alltså årsbarn med den litterära och kulturella rörelse i Ukraina som kallas sextiotalister, en motsvarighet till 1956-års tövädersgeneration i resten av Europa. I mångt och mycket fortsätter han och hans generation vad sextiotalisterna inledde samtidigt som han med stor skepsis betraktar det understundom naiva nationella patos som karakteriserade mycket av litteraturen från den tiden, med gestalter som Ivan Dratj eller Lina Kostenko.
En annan detalj i hans biografi är också viktig. Andruchovytjs hemstad ligger i Galizien, den del av Ukraina som före 1917 tillhörde Österrike och där tankefriheten var större än i den östra delen som stod under rysk överhöghet. Hans biografi präglas ytterligare att det faktum att han tjänstgjort i den sovjetiska armén och studerat på den berömda sovjetiska författarhögskolan i Moskva.
Han tillhör en treenighet av författare som slutit sig samman och kallar sig Bu-Ba-Bu, bokstäverna är de första i de ukrainska orden för burlesk, fars och clowneri. De har deklarerat att det är den ryske litteraturvetaren Bachtins idéer om nödvändigheten av det karnevaleska i tillvaron som är grunden för deras filosofi. De gillar att uppträda och provocera. Andruchovytj har själv berättat om hur viktigt det är för honom att få framträda inför en publik med sina texter.
Andruchovytjs första roman, ”Rekreationer”, kom strax efter att hans land blivit självständigt. Det är dock inte en hyllning till Ukraina och allt det ukrainska utan en hejdlös satir över den ukrainska folkloremanin. Den handlar om några berusade ukrainska författare och deras upplevelser under en folklorefestival: fyllesnack och funderingar om den ukrainska kulturen och tillvarons villkor blandas på ett omtumlande och ibland irriterande sätt.
Hans andra roman, ”Moskoviada”, utspelar sig i Sovjet strax före unionsupplösningen. Hjälten är (liksom författaren själv alltså var) student vid Författarhögskolan i Moskva. Romanen skildrar en dag i hans liv: en dag som består av spritorgier och ett kringirrande i imperiets huvudstad och som slutar i källaren till det stora leksaksvaruhuset i Moskva, där det förresten på grund av varubrist inte längre finns några leksaker. I källaren råkar han komma in i en tunnel som leder till Sovjetregeringens särskilda skyddade zon. Han blir arresterad av säkerhetspolisen som ämnar ge honom till mat åt de särskilt stora råttorna som frodas nere i dessa gångar. Han lyckas fly och hamnar på en spökkonferens som på programmet har att hitta en väg för att rädda imperiet. Bland talarna finns både levande och döda, bland annat Katarina den stora och Lenin, dessa dock som rörliga ihåliga dockor. I slutet av romanen flyr hjälten denna apokalyps och sätter sig på tåget i riktning mot Kiev.
Romanen skildrar inte bara ett imperium i sönderfall utan också en människa som faller sönder på grund av sitt spritberoende. Dessa två parallella skeenden gör att man inte kan dra några enkla slutsatser om Ukrainas förträfflighet. ”Moskoviada” är en lysande pikareskroman och den har redan översatts till flera språk. Vad som är svårt att få fram vid en översättning är hur skickligt vår hjälte använder sig av det ukrainska språket i beskrivningen av imperiets huvudstad. I stället för att som ofta i historien tvingas skriva ukrainska med en rysk ortografi finns det här i stället ryska skriven med ukrainsk ortografi.
Hjälten heter Otto - alltså ett namn som inte alls är ukrainskt utan snarast visar på Galiziens historiska band med Österrike. Han är ingen nationell hjälte men förmår att trots, eller kanske tack vare, sitt berusade tillstånd återge det sena Sovjetimperiets slutgiltiga sönderfall.
I sin tredje roman, ”Perversion”, dekonstruerar Andruchovytj själva författarrollen. Hjälten som återigen är författare försvinner spårlöst under en konferens i Venedig. Romanen blandar olika berättare och olika genrer, och Andruchovytj har själv kallat den postmodernistisk. Ingredienserna är kärlek, sex, Venedigs och kulturens död, parodi på det moderna konferensspråket och den ukrainske författarens möte med väst. Alldeles strålande skildras en gift kvinnas kärlek till hjälten genom ett antal rapporter skrivna av henne till säkerhetstjänsten. ”Perversion” är full av infall som ofta är geniala men som ibland, liksom i hans övriga romaner, kan kännas som hugskott. Författaren lider inte brist på fantasier och idéer, har en och annan gång för mycket av dem.
Romanen är naturligtvis skriven på ukrainska, men i den blandas många språk och det påpekas ofta att hjälten, den unge ukrainske författaren, behärskar många av dem samtidigt som övriga konferensdeltagare väntar sig att han skall vara en östeuropeisk kuf som enbart kan tala sin egen rotvälska.
Andruchovytjs senaste roman, ”Tolv ringar”, utspelar sig i Huzulien i Karpaterna, en provins känd för sin folklore, en ukrainsk motsvarighet till svenskarnas Dalarna när det gäller produktion av folklore. Romanen utspelar sig på ett värdshus uppe i bergen och skildrar ett antal personer som tagit in där. Det sker ett mord och romanen innehåller drag av en klassisk deckarintrig. En del av romanen berättas ifrån en av gästernas perspektiv, en österrikisk fotograf som blivit förtrollad av landet. Västeuropéns fascination inför ”öst” och hans uppsättning av klichéer (med det sagt inte alltid osanna) om Östeuropa monteras in i en ukrainsk roman där missförstånd och oförmåga till språklig kommunikation får fatala följder. Österrikaren blir mördad eftersom han inte har något språk att kommunicera med när han blir överfallen av ukrainsktalande rånare. Han förstår inte varför han blir mördad, det gör bara läsarna som kan följa med i samtalet. Nödvändigheten av språkkunskaper ställd på sin spets!
Andruchovytj inledde sin karriär som poet och hans dikter har ofta jämförts med Brodskys, en jämförelse som kanske framför allt har att göra med att båda skriver om kulturen och dess villkor, poetiska betraktelser över arkitektur, konst, historia och religion. I dikterna möts ofta arkitektur och människans villkor på ett slående sätt värt eftertanke som i denna dikt, ”Gravkapellet”:
så är vi alla samlade hela familjen
när kyrkogårdsvaktmästarna klippt av
den dröjande ljusstrålen efter den siste av oss
möts vi igen som på den gamla goda tiden
med spel på börsen
åkturer i hyrvagn
söndagsbaler på adelsklubben
vi ligger på det hårda golvet
under en marmorkalk
tung av fallna löv och regnvatten
men trots allt i respektabelt sällskap
till höger en sockermagnat
till vänster en operatenor
vi hör inte vattnet strila vinden susa men
ibland i den djupa midnattstimmen rycker vi till
när ungdomarna stämmer upp en skränig sång
på hemvägen från dansen
till förortens arbetarkvarter
(Översättning: Susanna Witt)
Andruchovytjs ”jag” är i alla hans romaner en ukrainare på väg någonstans och hur som helst aldrig hemma. Det enda hemmet som finns för hjältarna är kanske språket och mera generellt förmågan att i ord förhålla sig till den omgivande verkligheten eller verkligheterna. Dessa ifrågasätts sedan i sin tur genom satir och groteskeri. Ofta är berättarjaget berusad och man vet inte om det är en sann berättelse som återges eller jagets delirium. Det skildrade berusningstillståndet används för att fragmentarisera verkligheten och samtidigt fokusera på detaljer.
Skildringar av sex återkommer ständigt i hans romaner liksom i nutida ukrainsk litteratur och konst över huvud taget. Det är också här fråga om ett uppror mot auktoriteterna precis som det var i Västeuropa på 60-talet och kanske också en deklaration av tillhörigheten till väst. Den andra riktigt intressanta författaren i dagens Ukraina, Oksana Zabuzjko, har skrivit romanen ”Fältstudier i ukrainsk sex”, som kommer på svenska senare i år. För något år sedan chockerades Ukraina över en film om nationalhjälten Mazepa med nakenscener både med honom och hans bundsförvant Karl XII.
Sist men inte minst har Andruchovytj skrivit essäer särskilt om den ukrainska identiteten. I ”Staden - ett skepp” skildras till exempel staden Lviv som samtidigt en vattendelare och en mötespunkt för en rad olika kulturer. Han talar här bland annat om Ukrainas bysantinska arv som hotar att isolera landet men också skyddar den inhemska kulturen. Han vill gärna återupprätta Kunderas begrepp Centraleuropa som en särskild samhörighet, och låta även Ukraina ingå där. Hans romaner är också fyllda av mikroessäer. Mycket förnekas och förlöjligas i hans författarskap, men samtidigt finns det då och då en ömsint förståelse för den ukrainska nationella tanken, ja till och med för den ryska andligheten. Vad som är den stora fienden i hans böcker liksom i hans publicistik är imperiet, lika mycket det ryska imperiet som Sovjetunionen. Vad som hela tiden finns som ett absolut värde i hans författarskap är föreställningen om ett tolerant och mångkulturellt Europa, vilket också var grundtanken i hans tal i Europaparlamentet i december 2004.
Det finns samtidigt hos honom en besvikelse över att Europa när allt kommer omkring inte önskar inlemma Ukraina. Detta har han i en essä uttryckt som ett utanförskap när västerlänningarna kommer ut från balen i Stadshuset i Stockholm (väl en allusion på Nobelfesten) och inte ägnar någon uppmärksamhet åt östeuropén om inte denne faller ned på alla fyra, ylar i förtvivlan och biter någon i benet så att det gör riktigt ont. Här pekar Andruchovytj på ett fortsatt östeuropeiskt utanförskap i det nya EU-huset.
Med Andruchovytj har den europeiska litteraturen fått en röst som talar om den moderna människan och hennes tillhörighet och hemlöshet, men från den speciella utgångspunkten att befinna sig i ett imperium som nyss gått under och i ett land som just blivit självständigt.
