År 1950 ställde matematikern Alan Turing, i en artikel med titeln ”Computing machinery and intelligence”, frågan om huruvida maskiner kan tänka. Hans eget svar: ”Jag tror att ordens innebörd och den allmänna bildade opinionen mot seklets slut kommer att ha förändrats så mycket att man kommer att kunna tala om tänkande maskiner utan att förvänta sig att bli emotsagd.”
I ljuset av utvecklingen under de dryga 60 år som har förlöpt sedan Turing skrev sin text, framstår hans förutsägelse som mycket framsynt – inte som teknologisk vision, men som filosofisk. Märk att Turings påstående inte är att datortekniken vid seklets slut kommer att ha utvecklats så långt att maskiner faktiskt kommer att kunna tänka. Vad han säger är att vår förståelse av mänskligt tänkande vid denna tidpunkt kommer att ha förändrats på ett sådant sätt att begreppet har blivit liktydigt med formaliserad informationsbearbetning.
Den analys som Turing ger i sin artikel belyser det faktum att frågan om möjligheten att skapa konstgjord intelligens – eller, mer generellt, konstgjort liv – inte så mycket är en fråga om teknik som om förhållningssätt. Samma sak blir tydlig i reaktionerna på ett annat av Turings bidrag till debatten om artificiella medvetanden: Turingtestet.
Testet är upplagt på följande sätt: En människa och en dator placeras i varsitt rum. De båda tillåts att kommunicera med ytterligare en person, men enbart genom skriven text. Om denna person inte förmår avgöra vilken av de två korrespondenterna som är maskin och vilken som är människa måste, menade Turing, datorn sägas besitta intelligens. Det kriterium som Turing ställer upp är grundat i en strikt behavioristisk syn på tänkande: bedömningen av vad som skall antas vara intelligent grundar sig helt och hållet på uppvisat beteende, och bortser från bakomliggande fenomen.
Den amerikanska psykologen Sherry Turkle utforskade på 80-talet, bland annat med utgångspunkt i Turings test, hur programmering och datorer blev allt viktigare som modeller och metaforer för det mänskliga intellektet. I boken ”Ditt andra jag” redogjorde Turkle för hur människan i allt större utsträckning förstod sig själv genom att jämföra sig med maskinerna i sin omgivning, och också hur barns syn på levande och dött påverkades av deras interaktion med datorer. I sin senaste bok, Alone together: Why we expect more from technology and less from each other (Basic Books, 384 s), uppehåller sig Turkle fortfarande vid grundläggande existentiella frågor, denna gång utifrån två centrala teman: dels så kallade sociala robotar, dels internetgemenskaper och virtuella världar som Facebook och Second Life.
Turkle beskriver här en liknande utveckling som den Turing förebådade med sitt svar på frågan om maskiners tanke-kapacitet: teknologins omförhandling av fundamentala, i grunden icke-teknologiska, begrepp. Intelligens och minne ges som två exempel på företeelser som redan har genomgått en transformation under datorteknikens inflytande; Turkle förutspår att tillit, gemenskap och omsorg står på tur.
De sociala robotar som finns på marknaden i dag har bland annat utvecklats för vård av gamla, och påstås av sina förespråkare kunna ersätta såväl sjukvårdspersonal som frånvarande barn och alltför krävande husdjur. Turkle har dock även studerat hur människor i olika åldrar reagerar på och reflekterar kring både avancerade människolika robotar i laboratoriemiljö, och kommersiella robotar av utpräglad sällskapstyp, som robothunden AIBO och det artificiella spädbarnet My Real Baby. Hon har också samtalat med dem kring de framtidsvisioner om robotar som livskamrater och sexpartners som närs av delar av forskarsamfund och industri. I människors funderingar kring robotarnas förtjänster framträder tydligt den förskjutning av värden som är en av Turkles viktigaste iakttagelser: hur tekniken går från att betraktas som bättre än ingenting, till att helt enkelt betraktas som bättre.
Inom äldrevården övergår resonemang om att vi inte har råd, tid eller ork att själva vårda våra gamla, i argument för att robotarna är att föredra framför människor då de aldrig skulle begå allvarliga fel, alltid vara tillmötesgående och kunna vara tillgängliga när som helst på dygnet. En robot som kärlekspartner skulle erbjuda närhet, lyssnande och sällskap utan att själv ställa några krav; en intimitet utan något av den sårbarhet som är en ofrånkomlig aspekt av alla mellanmänskliga relationer. Som Turkle uttrycker det låter robotarna oss realisera fantasin om att aldrig behöva vara ensamma, men alltid kunna ha kontroll – någonting som är omöjligt tillsammans med en annan levande varelse.
Drömmen om roboten har inte uppstått i ett vakuum, utan kan ses som en konsekvens av ett samhälle som lägger allt större vikt vid funktion och effektivitet. Inom äldrevården har tidspress och dåliga arbetsförhållanden tvingat fram en vårdarroll som handlar mindre om omvårdnad än om skötsel, och gjort känslomässig distans hos vårdgivaren till en förutsättning för att klara arbetet. Ersättandet av människa med maskin syns med andra ord vara en god idé i ett skede då människan i stor utsträckning redan har fåtts att agera som en maskin. För att en mekanisk apparat skall kunna överta en mänsklig syssla krävs att denna syssla först, på ideologisk och praktisk väg, görs mekanisk.
Och det är just denna dynamik som utgör den starkaste och mest oroande kopplingen mellan Turkles två studieområden. Turkles redogörelse gör uppenbart hur kommunikationsformer som sms, instant messaging och offentliga Facebook-meddelanden bereder väg för de sociala robotarna, genom att bidra till ett förtingligande av människor och relationer. Att interagera med en annan levande varelse genom dessa medier liknar på många sätt att interagera med en maskin: här är människor alltid tillgängliga, om inte i realtid så genom sina elektroniska spår, och när vi är färdiga med dem är det bara att trycka på avstängningsknappen. Interaktionen präglas av bekvämlighet, men kanske än mer av längtan efter kontroll. En stor andel av Turkles intervjupersoner beskriver både telefonsamtal och fysiska möten som besvärande, på grund av den kontrollförlust som de ger upphov till.
Återigen ser vi hur tekniken går från att vara bättre än ingenting, till att bara vara bättre. Om kommunikationsmedel som brev och telefon vid tiden för sin tillkomst betraktades som sämre substitut för en oförmedlad interaktion, tycks textmeddelanden och väggposter på Facebook nu besitta klara fördelar gentemot det direkta mötet.
Och kanske syns det för många människor allt mer oklart vari den fysiska interaktionens unika kvaliteter skulle bestå. Våra former för att vara tillsammans är inte sådana att de tillåter ett utforskande av det fysiska mötets möjligheter; snarare undertrycks de. Härigenom kan teknologin sägas nödvändiggöra sig själv, genom att allt mer reducera vårt engagemang i den verklighet som inte är teknologiskt förmedlad: Vad spelar det för roll om våra liv på internet inte äger någon fysisk realitet, när den fysiska världen tycks allt mer dränerad på mening? Eller som Turkle skriver, som kommentar till sina intervjupersoners berättelser om bloggande vid middagsbordet, mobilsamtal i lekparken och Facebooksurfande under föreläsningar: ”Vad är en plats, om de som är fysiskt närvarande har sin uppmärksamhet riktad mot det frånvarande?”
Gränsen mellan närvaro och frånvaro luckras alltså upp allt mer, liksom gränsen mellan dött och levande, mellan konstruktion och icke-konstruktion. Vi erfar i allt större utsträckning det levande enbart som det förmedlas genom döda objekt, andra människors närhet i deras frånvaro: på film, i datorsimuleringar, i textmeddelanden och genom sociala medier. I och med de sociala robotarnas intåg har människan också fått allt svårare att diffentiera sig själv från sina teknologiska skapelser. Människans självförståelse, som i och med 1900-talets teknikutveckling förskjöts från ”det förnuftiga djuret” till ”den kännande maskinen”, måste i ljuset av dagens teknologi – konstruktioner som likt AIBO och My Real Baby tycks kunna glädjas, sörja, kanske rentav älska – omprövas ännu en gång. Känslor verkar inte längre vara någonting som är strikt förbehållet människor, eller ens organiska varelser.
Men här närmar vi oss kanske den artificiella intelligensens paradoxala kärna, för det vi menar med kännande maskiner är i själva verket alltid maskiner som på ett trovärdigt sätt förmår efterlikna mänskliga känslor. Vad dessa robotar och datorprogram gör är att uppvisa ett beteende som vi människor tolkar som affektivt – snarare än att känna, är deras uppgift att agera på ett sådant sätt att det får människor att känna för dem. Huruvida en sådan förmåga till imitation är att förstå som liktydig med en reell förmåga att känna, beror till stor del på utifrån vilka ramar vi som människor tolkar våra egna känslor och vår egen konstitution. Sedd mot bakgrund av den postmoderna diskurs som i stor utsträckning präglar samtidens tänkande, är den förlust av äkthet som robotikens känslosamhet innebär ingen verklig förlust, eftersom ett begrepp som äkthet inte är meningsfullt. Sanning är lika lite ett relevant begrepp inom artificiell intelligens som inom poststrukturalistisk filosofi: allt är iscensättning, performance. Då kan, som en av Turkles intervjupersoner uttrycker det, bristande autenticitet vara ”ett acceptabelt offer i utbyte mot utförandet av viktiga tjänster”.
En sådan likgiltighet inför skillnaden mellan reellt och virtuellt är en grundläggande förutsättning både för att vi skall kunna tala om relationer med robotar och för att vi skall kunna betrakta den tillvaro som utspelar sig på Facebook eller Second Life som jämbördig med den verkliga. Frågan är densamma som den om Turingtestets giltighet: är det någon skillnaden mellan verkligt och simulerat tänkande? Mellan verklig och simulerad omtanke? Mellan verkligt och simulerat liv?
Trots de destruktiva dynamiker som framträder genom hennes studier, vidhåller Turkle en syn på teknologin som i grunden neutral, en kraft som både kan missbrukas och brukas väl. Beroende, erkänner Turkle, är en träffande metafor för vår relation till teknologin, för vår benägenhet att undervärdera dess risker och att vilja avhjälpa teknologiskt orsakade problem med mer av samma sak. Men bilden är likväl vilseledande, vidhåller hon: ”För att övervinna ett beroende måste man ge upp den beroendeframkallande substansen. Men vi kommer inte att göra oss av med internet.” Beroendet av teknologin bör inte omtalas som ett sådant, menar Turkle, eftersom vi inte är beredda att bryta det.
Turkle betonar att tekniken i sig inte är att skylla för de fenomen som hon beskriver: ”Det är människor som gör varandra besvikna. Teknologin bara hjälper oss att skapa en mytologi i vilken detta inte spelar någon roll.” Men kanske är just detta mytskapande centralt för förståelsen av det förfrämligande, den ensamhet och den urlakning av mänskliga värden som Turkle lyfter fram. Synen på teknologin som värdebefriad är problematisk eftersom ny teknik kontinuerligt bidrar till att omskapa de normer vi bedömer den efter. Tankarna går till den amerikanska vapenlobbyns ledord: ”Guns don’t kill people. People kill people.” Vad som gör denna hållning mer rimlig när det gäller robotik och kommunikationsteknologi framstår som oklarare än någonsin efter läsning av Turkles bok.
