Presidentkandidaterna Pekka Haavisto (vänster) och Sauli Niinisto (höger) skakar hand.
Foto: ap
Dagens presidentval i Finland står mellan Sauli Niinistö från det borgerliga Samlingspartiet, som precis som förväntat fick flest röster, 37 procent, i den första valomgången, och Pekka Haavisto från De gröna, som något överraskande knep andra biljetten till presidentvalets final med 18,8 procent av rösterna.
De två finalisterna har under de två valkampanjveckor som förflutit efter den första valomgången rest land och rike runt för att locka till sig ”hemlösa” röster. Presidentval intresserar och engagerar medborgarna: 1994 infördes direktval av presidenten och därefter har deltagandet varit högre i president- än i riksdagsval. Det stora medborgerliga engagemanget och intresset är motsägelsefullt mot bakgrund av att presidentämbetet gradvis försvagats sedan slutet av 90-talet. Presidentämbetet har avlövats flera av sina maktbefogenheter i en ny grundlagsrevidering, så den president som nu tillträder har mindre makt än någon tidigare finländsk president.
Presidentvalsdebatten har, utöver krisen i EU, finländskt Natomedlemskap, intolerans och socio-ekonomisk ojämlikhet, präglats av olika uppfattningar om den nya presidentrollen. För att travestera den italienske dramatikern Luigi Pirandellos pjäs ”Sex roller söker en författare”, inbjuder det förändrade presidentämbetet till olika tolkningar av hur rollen som statsöverhuvud ska spelas.
Kandidaternas personliga egenskaper har även tidigare varit viktiga men personens betydelse har stärkts på bekostnad av partitillhörighet och ideologi. Att valet inte står mellan en kandidat från högern och en från vänstern, utan mellan en borgerlig marknadsliberal och en grön liberal internationalist, har ytterligare tonat ner de traditionella politiska motsättningarna. Mediernas intresse för kandidaternas partners, livsstil, boende och till och med husdjur har bidragit till personifieringen. Frågan är om Finland även har monarkiserats och inte enbart parlamentariserats då kandidaternas representativa egenskaper och symboliska betydelse är viktigare än sakpolitik?
Parlamentariseringen inleddes i och med Urho Kekkonens avgång från ett långt och maktfullkomligt presidentskap (1956–81). Styrelseskicket där presidenten delade verkställande makt med regeringen och lagstiftande makt med riksdagen har stegvis övergått i ett statsskick med en president underställd såväl regering som riksdag. Den så kallade semi-presidentialismen som rått sedan efterkrigstiden gav i likhet med den franska modellen presidenten betydande in- och utrikespolitiska maktbefogenheter. Presidenten utsåg regeringsbildaren, kunde upplösa riksdagen och utlysa nyval, samt utnämnde personer till ledande statsbefattningar. Presidenten ledde även utrikes- och säkerhetspolitiken och var försvarsmaktens befälhavare.
Under Kekkonens tid gav dessa maktbefogenheter presidenten stort inflytande över inrikespolitiken – även med utrikespolitiska medel. Finlands speciella relation till Sovjetunionen erbjöd Kekkonen i hans egenskap som garant för förtroendefulla relationer till den östra grannen rikhaltiga möjligheter att använda utrikespolitiken som ett slagträ i inrikespolitiska konflikter om politiska partiers och enskilda kandidaters politiska trovärdighet i Sovjetunionens ögon.
Kekkonen har också anklagats för att ha använt sovjetiska hot för att stärka sin egen ställning. Den så kallade notkrisen 1961 då Sovjetunionen ville omförhandla Vänskaps-, samarbets- och biståndspakten har av vissa setts som en beställning av Kekkonen för att utmanövrera den socialdemokratiska kandidaten Olavi Honka inför det förestående presidentvalet. Ur demokratisk synpunkt var det mörka årtionden: Urho Kekkonens mandatperiod förlängdes med hjälp av en undantagslag 1974–78. I presidentvalet 1978 nominerade i stort sett alla politiska partier Kekkonen till sin kandidat.
Den första reformen efter Kekkonens avgång var införandet av direktval av presidenten, vilket innebar att presidenten erhöll en av riksdagen oberoende legitimitet av folket. Tidigare hade väljarna valt elektorer till en elektorsvalförsamling som utsåg presidenten, vilket gav rikt utrymme för strategiskt agerande och kohandel.
I den nya grundlagen år 2000 togs det första steget från semi-presidentialism då presidenten fråntogs sina inrikespolitiska maktmedel, däribland att utse regeringsbildaren, upplösa riksdag och utlysa nyval. Presidentens utrikes- och säkerhetspolitiska befogenheter bibehölls, vilket skapade konflikter om vem som skulle representera Finland vid Europeiska rådets möten och då EU behandlade utrikes- och försvarspolitik. I de situationer då presidenten och statsministern representerade olika partier var detta eldfängt; ibland deltog både statsministern och presidenten på toppmötena.
Den så kallade ”tvåtallriksmodellen” (då två tallrikar måste dukas fram till middagen) upphörde dock med grundlagsförändringen. Statsrådet representerar Finland i EU-sammanhang. Ansvaret för EU-politiken, som delats mellan presidenten och statsrådet, överfördes nu helt till regeringen. Formuleringen att presidenten ”leder den finländska utrikespolitiken i samverkan med regeringen” förändrades emellertid inte, däremot tolkningen av den, då det numera förutsätts att vid oenighet ska riksdagens ståndpunkt gälla. Kort sagt: riksdagen och regeringen kan strunta i presidentens åsikt.
Det förekommer två olika synsätt på hur grundlagens nya presidentroll ska tolkas. Dels finns en traditionalistisk falang som menar att presidenten fortsättningsvis ska vara en stark ledare, en uppfattning som tar stöd i att presidenten numera väljs direkt av folket. Det som talar emot är att presidentens utrikes- och säkerhetspolitiska ansvar väsentligt försvagats.
Under presidentvalskampanjen har denna linje representerats av de grå eminenserna i startfältet. Samlingspartiets presidentkandidat Niinistö menar att presidenten inte får bli en symbolisk relikt, utan bör ha en egen maktbas samt vara en moralisk ledare (arvojohtaja, bokstavligen ”värdeledare”) för medborgarna. Centerpartiets Paavo Väyrynen, som med liten marginal förlorade den andra finalplatsen till Haavisto, ansåg till exempel att presidentens främsta uppgift borde vara att leda utrikespolitiken.
Den sannfinländska presidentkandidaten Timo Soini framhöll att en stark president behövs för att skydda det finländska folket mot EU och lade skulden för presidentens minskade makt på EU. Dessutom vill medborgarna ha en stark president, menade Soini: ”Tanken om en finländsk president som en ceremonimästare, maskot eller bandklippare är främmande för det finländska folket”.
Enligt den andra tolkningen av den nya presidentrollen borde presidentskapets primära funktion vara av symbolisk och representativ karaktär: att agera som opinionsbildare och en samhällets frontfigur för värnandet av grundläggande värderingar som demokrati, tolerans, jämlikhet och solidaritet, även globalt. Presidenten ska på en gång stå ovanför dagspolitiken och samtidigt påverka denna genom att initiera politisk debatt. Detta påminner om den tyska modellen, där presidenten har en representativ funktion men kan intervenera i den dagspolitiska debatten.
Vänsterförbundets partiledare och presidentkandidat Paavo Arhinmäki och Svenska folkpartiets kandidat Eva Biaudet var de tydligaste språkrören för en opinionsbildande presidentroll. Socialdemokraternas presidentkandidat Paavo Lipponen, före detta statsminister, presenterade sig som de ”mjuka värderingarnas hårda ledare” och Pekka Haavisto har framhållit att presidenten ska vara en internationellt respekterad påverkare.
De två kandidater som möter varandra idag representerar två olikartade synsätt på presidentens roll. Åsiktsskillnaderna inom presidentens ansvarsområde – utrikes- och säkerhetspolitiken – är små: ett finländskt Natomedlemskap är uteslutet för tillfället, men är en möjlighet om den säkerhetspolitiska situationen skulle förändras. Det nordiska samarbetet ska värnas och relationerna med Ryssland är och bör helst förbli goda.
En skillnad kan skönjas vad gäller presidentens roll som opinionsbildare. Niinistö menar att man inte ska predika för andra hur man ska göra, medan Haavisto betonar samtalets omdanande förmåga i olika sammanhang. Han väckte stor uppmärksamhet när han besökte den sannfinländska riksdagsledamoten Teuvo Hakkarainen, som gjort kränkande uttalanden om svarta och sagt att alla homosexuella och finlandssvenskar borde flytta till Åland.
Parlamentariseringen av det finländska statsskicket har varit en utdragen process. Kanske hade parlamentariseringen gått snabbare om Finland hade valt monarki i stället för republik, med tanke på att de europeiska monarkerna under efterkrigstiden fråntogs politiskt inflytande medan presidenternas maktbefogenheter stått sig starkare.
I samband med att Finland gav sin självständighetsförklaring i december 1917 stödde den parlamentariska församlingen en republikansk regeringsform. Efter de vitas seger i inbördeskriget 1918 blev emellertid tanken på monarki alltmer lockande i konservativa och tyskvänliga kretsar. Den 9 oktober samma år valdes faktiskt kejsar Wilhem II:s svåger Fredrik Karl av Hessen till kung av Finland. Hans finländska kunganamn skulle vara Yrjö (Georg) I. Tysklands förlust i det första världskriget satte stopp för det finländska kungaäventyret och republikanerna gick segrande ur författningsstriden.
Men har monarki nu i stället inträtt i andra kläder? Försvagningen av presidentämbetet har på sätt och vis lett till en funktionell monarkisering. Intresset för kandidaternas personer och förväntningarna på presidenten som främst en symbol för Finland inbjuder också till en sådan tolkning. Frågan om Pekka Haavisto – som lever i ett registrerat partnerskap med en hårfrisör från Ecuador – kan agera värd för den årliga självständighetsbalen har varit omdebatterad. Haavistos sympatisörer menar att det skulle visa att Finland är ett tolerant och liberalt samhälle och inte ett inskränkt ”sannfinländarland”, medan motståndarna hävdar att Haavistos familjestatus kommer att vara ett problem för internationell representation. Att Sauli Niinistö har en fru som är 33 år yngre än honom har även det skapat rubriker.
Personfixeringen i kombination med minskad makt talar för en monarkisering av presidentämbetet. Monarkiska kvarlevor finns från den svenska tiden, och alla kungadömen har inte heller varit ärftliga (fram till 1544 valdes till exempel Sveriges kung). Väljer Finland en president i dag, eller kanske en kung?
