Det var vänstern som införde det moderna styrelsesättet i Sverige med demokrati och allmän rösträtt under högerns motstånd. Så lyder den officiella historieskrivningen, upprepad också i flera volymer i den uppmärksammade ”statsministerbox” med 22 böcker om våra 22 statsministrar från Karl Staaff till Fredrik Reinfeldt, som Bonniers nyligen gett ut. Men tittar vi i riksdagsprotokollet är det något som inte stämmer. Båda vänsterns ledare, Staaff och Branting, röstade nej när riksdagen beslöt att införa allmän och lika rösträtt för män 1907 (för kvinnorna kom reformen drygt tio år senare) och rösträttspropositionen hade i själva verket utarbetats av en högerregering under Arvid Lindman.
Förklaringen är, som de flesta vet, att högerns ställningstagande var en omvändelse under galgen. Rösträttsreformen ansågs oundviklig. Allmän rösträtt hade redan genomförts i de flesta jämförbara länder och det var bara en tidsfråga, innan den moderna tiden också skulle komma till vårt land. Redan tyckte sig högermännen höra yxhuggen i körbärsträdgården. Därför, resonerade statsminister Lindman, var det lika bra att klippa till, när han nu hade makten, och utforma reformen så att den gjorde så liten skada som möjligt.
Hur Lindman lyckades med detta är en lustfylld historia, som demonstrerar hans överlägsna taktiska skicklighet, okuvliga målmedvetenhet, spelande humor, dräpande replikkonst och förmåga att med charm och hotelser – och i värsta fall, om inte annat hjälpte – med sakliga argument samla de mest motstridande intressen i en voteringsmajoritet, som ställde den chockerade och socialt inkompetente Staaff helt vid sidan.
Förklaringen till Lindmans seger var hans klarsyn. Han analyserade voteringssiffror i riksdagen med samma lidelsefria noggrannhet som när han gick igenom bokslut för de företag, där han tidigare gjort karriär. Ett tjugotal röster hade saknats i en tidigare omröstning för att majoritetsvalen skulle ersättas av den proportionella valmetoden. Var skulle dessa röster hämtas? Lindman riktade in sig på bönderna i norr, som ”egentligen” var konservativa genom sin avsky för socialisternas gudsförnekelse och angrepp på den privata äganderätten men drivits vänsterut genom bolagshögerns baggböleri, när bönderna blev lurade på sitt skogsinnehav. Nu skrämde Lindman bönderna med att de mötte ett nytt hot: det kom från arbetarklassens miljonarmé. ”Med allmän rösträtt och val i enmansvalkretsar skall säkerligen den tid ej vara aflägsen, då jordbrukarna här och hvar i landet icke vidare få sina intressen företrädda i representationen.”
Rykten gick hela våren om rösträttspropositionens utsikter. Spekulationerna var mångahanda om avfall i än den ena, än den andra riktningen. I liberalernas huvudmotion med avslag på Lindmans förslag om allmän rösträtt för män och proportionell valmetod hade ett namn saknats. Det var den nordsvenske lantmannen Daniel Persson i Tällberg. Så kom till slut Tällbergmotionen. Daniel Persson skrev, under vånda, att han kunde tänka sig att stödja propositionen, om ytterligare ett par radikaliserande inslag infördes (valbarhetsvillkoren till första kammaren måste sänkas, arvodering av första kammarens ledamöter måste införas).
Överlöparna hade begärt sitt pris. Det var högre än Lindman räknat med. Men han var beredd att också betala det priset. Statsministern gav förslaget sitt stöd. Därigenom splittrades liberalerna. Till sin bestörtning fick den liberala partiledningen se sig besegrad i sin hjärtefråga.
På högerhåll knorrade man över Lindmans eftergifter. Lindman svarade med att ställa kabinettsfråga – inte på sitt eget förslag utan på Tällbergmotionen. Det fanns de som uppfattade detta spel som väl magstarkt: det var en ny parlamentarisk doktrin att en regering med hot om avgång sökte få en kammare, som ville anta regeringsförslaget, att i stället godkänna ett längre gående förslag. Men Lindman svarade att den regering inte borde kallas svag, som ville behålla ledningen in i det sista. Som varje militär visste, erinrade han, fanns det ibland anledning att ”utan att släppa målet ur sikte öfvergiva en position för att intaga en annan.”
Förstakammarhögern föll undan för kabinettsfrågan. Efter Lindmans anförande gav den ene efter den andre talaren sitt stöd till statsministern. Debatten formade sig till en öppen votering till förmån för regeringssidan och Lindman segrade.
Lindmans lösning av rösträttsfrågan var en parlamentarisk triumf som lyfte fram honom som en av 1900-talets ledande politiker, under det att Staaff blev så nedslagen att han råkade i psykisk obalans.
Högern kände sig med andra ord så illa tvungen, kan man säga. Då är det kanske rätt i alla fall att det var vänsterns idéer som segrade, även om högern formellt stod för propositionstexten?
Inte nödvändigtvis. Låt oss erinra oss vad det var vänstern och högern närmare bestämt drömde om vid förra sekelskiftet. Vänsterns program hette majoritetsdemokrati. Val skulle ske enligt principen en medborgare – en röst, i varje valkrets skulle segraren ta allt och förloraren bli utan representation, någon personlig kungamakt skulle inte få korrigera folkviljan. Vänstermännen hyste ingen tvekan om att det var detta som var framtiden. Högern, däremot, förespråkade samarbetsdemokrati. Enligt högermännen räckte det inte med att ha majoritet. Så många som möjligt borde få vara med i styrelsen. En sådan proportionell avspegling av opinionen var enligt högermännen den rätta innebörden av ordet demokrat, om man nu alls skulle ta det ordet i sin mun. Och kungen skulle vara kvar som en garant för en styrelse under lagarna, i motsats till det pöbelvälde man såg inom kommunismen och snart inom nazismen.
Det var därför som Lindman kopplade ihop rösträttsreformen med en övergång från majoritetsval till proportionella val. Det var detta som upprörde vänstern. Därmed drog Lindman undan mattan för vänsterpolitikerna. Det skulle i fortsättningen bli näst intill omöjligt för något parti att uppnå egen majoritet. Samarbete blev inte bara önskvärt utan nödvändigt. Extremsynpunkter mönstrades ut från svensk politik.
1800-talets konservativa samarbetsideal traderades på detta sätt till 1900-talets ledande politiska krafter, enkannerligen socialdemokratin, i form av den berömda konsensusmodellen. Det går en rak linje från arkitekten bakom vårt representationssystem Louis De Geer d ä över Arvid Lindman till Per Albin Hanssons vision av folkhem och samlingsregering, för att referera en klassisk statsvetenskaplig uppsats. Först på allra sista tid har vi fått ett tvåblockssystem som påminner om de idéer som förfäktades av de gamla radikalerna.
I ett andra steg mobiliserades ett chauvinistiskt stöd för det andra momentet i den konservativa ideologin: den personliga kungamakten. Den 6 februari 1914 tågade 30000 bönder in på den inre borggården, där kungen tog emot. På särskilda listor antecknade sig ytterligare 40000 sympatisörer. Bönderna förklarade sig villiga att medverka till försvarsfrågans lösning på det sätt som tidens allvar inför det annalkande världskriget fordrade. Kungens svarstal var en uppvisning i gammaldags, glansfull vältalighet. Men Lindman hade svårt för denna storsvenska, akademiska retorik. Han tyckte att känslorna for iväg med dem som talade om ”manlighet” och ”styrka” i samband med kungen. Tvärtom var problemet att kungen var svag, med sin fallenhet för broderier och andra böjelser som Lindman inte ens ville nämna. Lindmans osentimentala klarsyn på den här punkten gjorde att han såg som sin uppgift att lugna hetssporrarna, mana den svenske kungen till försonlighet och på så sätt göra honom godtagbar för vänstern. Kunde kungen åtminstone inte stryka det provocerande ordet ”ofördröjligen” i det planerade borggårdstalet, undrade Lindman när kungen föredrog manuskriptet för honom dagen innan. Men kungen lyssnade inte på det örat. ”Jag såg en röd sky gå över konungens ansikte, vilket visade att han ej var belåten med att jag ville ha ändring, men jag låtsades ej därom. Sådant bekymrar mig inte.”
Det skulle visa sig att maningen till försonlighet var ett mycket gott råd. Att kungen förmåddes foga sig i parlamentarismen 1917 gjorde honom godtagbar för vänstern, medan de flesta andra monarker förlorade tronen vid första världskrigets slut. Ett år senare hade det varit för sent för kungen att omvända sig.
Vid den följande författningsuppgörelsen var det två ting som inte ifrågasattes: de nyss så omstridda principerna om proportionell valmetod och bevarad monarki, för övrigt samma två heliga kor som fortsätter att respekteras ännu i vår tid när grundlagsutredningen 2008 kom med sitt betänkande, ehuru det är osäkert huruvida våra moderna grundlagsfäder är medvetna om vilken historisk samarbetstradition de därigenom fullföljer.
Att monarkin bevarades i Sverige skulle få stor betydelse för högerns uppslutning bakom det nya demokratiska styrelsesättet, medan de unga demokratierna ute i Europa snart uppslukades av fascismens vilddjur. Kungen var för högern symbolen för en ”styrelse under lagarna”. Demokratiseringen gick faktiskt rätt till, med hela den tunga utredningsapparaten och den ingående manglingen i riksdagen. Det var inte fråga om en våldsam omstörtning. På senare tid har vi sett exempel på samma sak i den så kallade tredje demokratiseringsvågen i Sydamerika, Sydeuorpa och Östeuropa. Statsvetarna talar om ”överförd legitimitet”. I Sverige var det kungen som symboliserade legitimiteten. Förändringen skedde med kungen som förmedlande länk mellan det gamla och det nya styrelseskicket.
Det var inte lätt att förstå sig på monarkins fiender. Socialdemokraterna var från början ett principiellt republikanskt parti. Men republikkravet fanns inte i partiprogrammet. På kongress efter kongress avstyrkte partiledningen republikkravet. Hjalmar Branting ville inte splittra krafterna i kampen för demokratisering genom ett angrepp på sin gamle klasskamrat, den blivande monarken Gustaf V. 1911 segrade republikkravet i alla fall inom partiet men efter författningsreformen var det ingen som ville aktualisera det. Med förre riksmarskalken Ingemar Eliasson kan man tala om att vänstern alltsedan parlamentarismens genombrott visat ”beröringsskräck” inför frågan. Ingvar Carlsson, Göran Persson, Mona Sahlin säger alla som Branting att de ”naturligtvis” är republikaner men att det finns viktigare frågor att kämpa för. De vill inte ta strid i en fråga, där de vet att de har folkmajoriteten emot sig.
Och Lindman ler i sin himmel. Han kan belåtet citera sig själv i den beskrivning av Sverige, som alltjämt äger giltighet. ”Vi hava dock i vårt svenska Fädernesland något som många andra folk avundas oss: en Konung och genom Honom en styrelse under lagarna.”
Så vem vann slaget om 1900-talet? Samarbete, inte partistrid, har förblivit ett honnörsord. Och inför årets monarkistiska bröllopsyra uppvisade vänstern samma sura miner, som när Lindman kopplade ihop rösträttsfrågan med proportionalismen.
