Amerikanen Samuel Huntingtons ”Civilisationernas kamp. Mot en ny världsordning” (recenserad i SvD 12/2 2006) är otvivelaktigt en av vår tids mest inflytelserika skrifter. Inte för att den tes han driver är särskilt originell. Men han gör det på ett konsekvent sätt och med skickliga retoriska grepp. Huvudtesen är välbekant: Huntington ser världen som uppdelad i olika civilisationer, som ofta befinner sig i konflikt med varandra. Det gäller i dag i synnerhet västerlandet kontra den islamiska världen. Borta i öster lurar de asiatiska civilisationerna, Kina och Indien. För tillfället är det tyst från den kanten. Men man kan inte veta hur det kommer att bli i morgon.

Genom att tala om civilisationers kamp kan Huntington ringa in viktiga företeelser i vår samtid. Vem kan inte känna igen sig i hans beskrivning: ett västerland med USA i spetsen som hotas av islamistisk terrorism? Ett västerland som i takt med att Israel bygger murar mot palestinierna och bombar i Libanon tycks bli alltmer impopulärt bland islams anhängare? Men också ett västerland som blir alltmer xenofobiskt och letar efter terrorister bland fredliga och hyggliga invandrare med mörkhyade anleten. Att utöva islam eller bära slöja tycks allt oftare uppfattas som identiskt med att vara åtminstone potentiell terrorist. När paramilitäriskt utrustade poliser i Londons tunnelbana (inte längre snälla bobbies) skjuter först och frågar sedan är det symptomatiskt för den uppskruvade stämningen.

Men problemet med ett sådant synsätt är att det lätt blir självuppfyllande. I denna mening har Huntington mer än de flesta ideologer av liknande karaktär uppmuntrat kategorisering på ett sätt som förstärker fördomar och motsättningar. Misstänksamhet föder hat som i sin tur föder våld. Problemet är inte i första hand Huntingtons tendens att dra alla över en kam. Självklart är det orimligt att göra alla som utövar islam till terrorister, ens potentiella sådana. En sådan kritik är också lätt för Huntington att fäkta bort. Inte ens han säger att alla muslimer eller araber hatar väst (eller kastar bomber). Men de radikala västfientliga krafterna är avantgardet. Givet vissa förutsättningar kan deras budskap få ökat inflytande. Det är någonting sådant som i dag tycks ske, vilket tycks stärka Huntingtons tes.

Men det stora problemet är Huntingtons tal om olika civilisationer som själva utgångspunkten för sådana motsättningar. Det finns med andra ord något i den islamiska civilisationens fundament som skapar hat till väst. Huntington är en beläst och kultiverad man. Han är insatt i österländsk och västerländsk historia och religion. Han talar inkännande om olika kulturer och hur människor ”är” på olika platser. Han talar om kulturella koder och sega ideologiska strukturer. Ofta låter han som en typisk samhällsvetare som vill förklara allt genom att hänvisa till en strukturernas tyranni. En ensidig betoning av deterministiska faktorer är tyvärr allt för vanlig inom vår tids samhällsvetenskaper. Detta verkar gälla för såväl gamla sega skolbildningar som påverkats av fransk etnografi och lingvistik (typ Foucault som förespråkade en samhällsteori som proklamerade individens död) lika väl som för modern postkolonial teori. Den senare klagar på vår ständiga uppdelning mellan ”vi” och ”dom”. Samtidigt är de lika insnöade i deterministiska strukturer när de hävdar att alla vita medelålders män för alltid tvingas förbli rasister och kolonialister.

Frågan är emellertid av vidare betydelse än att blott vara en inomvetenskaplig stridighet. Problemet med tesen om civilisationernas kamp är att den hjälper till att skapa den svartvita värld som den tror sig neutralt beskriva. Det är därför som Huntingtons bok blivit så omtalad och använd. Den utnyttjas av korsfarare av olika schatteringar och den lyckas lura en och annan västerländsk intellektuell att nicka instämmande.

Förvånansvärt nog har det varit ganska tyst när det gäller tungt vägande inlägg mot Huntington. Kritiken har mestadels skjutit in sig på att han överdriver och kategoriserar för mycket. En mera glödgad
projektil har dock nyligen avfyrats av den indisk-brittiske kosmopoliten och nationalekonomen Amartya Sen, ekonomipristagare till Alfred Nobels minne 1998. Hans senaste bok Identity and Violence: The Illusion of Destiny (W W Norton, 197 s) innehåller en skarp kritik av tesen om civilisationernas kamp. Sen är en av de allra mest angelägna ekonomerna i vår tid. Han gömmer inte sina argument bakom krångliga formler. Han vågar diskutera frågor som är av yttersta betydelse för vårt globala samhälle. När han resonerar är det alltid värt att lyssna:

Vi människor är komplexa varelser. Förmågan att välja och resonera är i själva verket det som konstituerar oss som mänskliga varelser. Det innebär inte att det alltid är lätt att välja eller att vi kan göra det helt fritt. I denna mening påverkas vi alla av vår omgivning och vår historia. Å andra sidan utesluter detta inte att vi faktiskt hela tiden gör val och att vi har möjlighet att välja. Vi är inte helt fångna av strukturerna. Men lika viktigt är det att hävda att vi inte bara påverkas av en uppsättning strukturer. Sen värjer sig för vad han kallar ”solitära” tolkningar som gör gällande att vi människor bara påverkas från ett håll. I själva verket är det fullt möjligt - hävdar han - att en man både kan vara anhängare av islam, amerikansk eller fransk medborgare, homosexuell, född av föräldrar från olika etnisk bakgrund, en långdistanslöpare och jazzfantast. Att hävda att det enda som karakteriserar denna manliga individ är hans religion leder fel. Det är att idiotförklara och reducera mänskliga individer; att fjättra dem i boxar.

Detta är förstås moralfilosofi och Sen drar sig inte för att utöva denna uråldriga konstfärdighet. Han resonerar med tydliga rötter i ekonomiskt tänkande sedan David Humes och Adam Smiths dagar. Han tror på människan som en rationell men samtidigt social och resonerande individ. Och det är just mot bakgrund av hans definition av människan som en väljande och rationellt tänkande individ (inom vissa ramar) som hans kritik mot Huntington blir så kraftfull. Kulturbestämda tolkningar av mänskligt beteende förnekar inte sällan denna sida av den mänskliga naturen. På samma sätt har allt tal om identitet i den samtida diskursen blivit till ett slags blodsmystik. Vi uppmanas alla att återvända till våra rötter och att söka vår identitet. Och med idén om identitetens betydelse i bagaget är det synnerligen lätt att kategorisera och tala om en solitär hemvist inom en viss civilisation. Men om det nu är så att vi faktiskt är komplexa varelser med många olika identiteter: vilken skall vi då välja att ”vara”. Sådana här val måste människor alltid göra, menar Sen. Och har gjort sedan urminnes tider.

Att tala om entydiga civilisationer som vi skall söka våra rötter i är i sig ett absurt företag. Visst är vi födda på ett visst ställe och talar ett (eller flera) särskilda språk. Men att till exempel tala om en särskild ”islamisk”, ”hinduisk” eller för den delen ”västerländsk” civilisation innebär en sådan förenkling att den blir helt missvisande. I själva verket rymmer - som vi vet - väst många olika kulturer, mängder med språk och olika sätt att leva. Detsamma gäller förstås i de andra ”civilisationerna”. I den världsdel som Amartya Sen härstammar från finns enorma olikheter. När det gäller ”den islamiska världen” påminns vi dagligen om motsättningar mellan sunnimuslimer och shiiter. Men inte ens denna uppdelning täcker in alla olikheter och skillnader. Vi måste också inse hur vi alla sedan urminnes tid är påverkade av varandra genom utbyte och kommunikation, folkvandringar och ingiften. Det går utan tvivel att hävda att det ”västerland” vi i dag känner i högsta grad impregnerats av intryck till exempel från den islamiska världen. Hur hade vi annars under renässansen lärt oss att ånyo läsa de gamla klassiska texterna från Rom och Aten? På ett liknande sätt går det förestås att hävda att de länder som vi kallar arabiska i själva verket är utsatta för så mycket påverkan från väst - genom krig och kolonialism men också annat - att det knappast går att tala om en ”genuin” civilisation där borta i Österlandet.

Talet om identitet och civilisationers kamp är i själva verket en ideologi bland andra. Enligt Sen är den dessutom en utomordentligt kraftfull pådrivande faktor bakom de krig och motsättningar som vi ser omkring oss i dag. Det är denna ideologi som föder terrorism och hat mot väst. Det är samma ideologi som via en förminskning av människor till statiska identitetsbärare skapar xenofobi och rasism i väst. Mot denna bakgrund är Sen starkt skeptisk till den typ av slapp multi-kulti-ideologi som inte sällan förekommer i väst. Det finns ett val att göra mellan våldsideologi och xenofobi å ena sidan och skydd för individens frihet, välfärd och demokrati å den andra. I kampen mellan dessa ideologier kan ingen stå neutral. Ytterst är det individen som bestämmer, men hon kan inte göra det i ett vakuum. Mot denna bakgrund påpekar Sen att en i och för sig välmenande eftergivenhet - i mångfaldens namn - snarast kan hjälpa till att breda ut
våldsideologier i stället för att utrota dem. Han låter nästan som Tony Blair (eller Göran Persson) när han kritiserar de religiösa friskolorna för att propagera för våld och folkmord. Det är fel att tvinga på de unga invandrarna sådana läror, menar han. Skolorna skall i stället hjälpa individen att välja själva.

Istället för att underblåsa våldsideologierna borde vi alltså göra insatser för att minska dem. Men hur skall då detta gå till? Sedan tidigare är Amartya Sen känd som en ivrare för mera global rättvisa. Han menar att den orättvisa fördelningen av resurser är en huvudorsak till att det skapas en grogrund för idéer i stil med ”civilisationernas kamp”. Ekonomisk globalisering är en i huvudsak god kraft som gör mycket för att även lyfta de allra fattigaste ur sitt armod. Men stora relativa skillnader i välfärd och livsmöjligheter är ändå ett problem, även om de allra fattigaste får det lite bättre. Vi måste få till stånd en dialog för ökad rättvisa mellan de olika världsdelarna, menar Sen.

Marknadsekonomin är på många sätt en förunderligt effektiv apparat för att skapa tillväxt. Men den kan inte klara allt. En global politik måste också utvecklas med tydlig målsättning att skapa mera jämlika villkor. Om inte annat borde egenintresset hos de rika västerländerna tala för att man tar sig för något sådant. Förbättrade sociala villkor för de fattiga skulle minska grogrunden för våldsideologier och terrorism. Men här skymmer ideologer som Huntington sikten för dem som hellre vill se orsaken till terrorism och annat elände i särskilda religioner och kulturer.

Sens råd till världen är utan tvivel både välmenande och adekvata. Men man kan fråga sig hur realistiska de är. I södra Libanon och på Gazaremsan är det i dag fullt krig. I Irak dödas som regel mer än hundra personer per dag. Samtidigt kan vi läsa att den senaste förhandlingen inom WTO för att sänka tullsatserna gått i stöpet för att USA vill behålla sitt stöd till det egna jordbruket. Kan någon se sambandet?