Det finns väl inga som är så fosterländska som utlandssvenskar. Men det utesluter inte att man efter en längre tids vistelse i det andra landet kan känna en samhörighet med det. Jag har själv upplevt det som barn till en tysk far och en svensk mor. Min mor idealiserade Sverige, samtidigt som hon kunde vara hängivet tysk. Det var som om de båda patriotismerna korsbefruktade varandra.
En katalysator för hennes - och andra tysksvenskars - dubbelpatriotism var den svenska Victoriaförsamlingen i Berlin. Här, mitt i staden, fanns ett andhål där man odlade en inte sällan idealiserad bild av Sverige. Det var ett kolossalt trevligt Sverige. Till mina egna minnen som liten pojke hörde besöken på församlingens glada julfester och den korta tid vi bodde där vårvintern 1945, tills vi åkte med de Vita bussarna norrut.
I år firar församlingen sitt 100-årsjubileum. Med anledning av detta har professor Sven Ekdahl samlat texter av församlingsaktiva och andra i det digra verket Svenska Victoriaförsamlingen Berlin,
1903-2003 (Svenska Victoriaförsamlingen, 576 s).
Berlin var under kejsartiden ett populärt mål för de skandinaver som ville söka sin lycka - eller intellektuell stimulans - utanför Sveriges gränser. Den största kolonin utgjoders av danskarna, cirka 2 300 personer. Därefter kom svenskarna som var ungefär hälften så många. De var en blandad skara: ingenjörer, arkitekter, affärsmän, konstnärer, författare, studenter men också hantverkare och vanliga arbetare. Ekdahl framhäver att det militaristiska Kejsartyskland hade stort intresse av skräddare, skomakare och sadelmakare, då behovet av uniformer, stövlar, ryggsäckar och sadlar var stort. I Berlin blomstrade ”grundartiden”, byggd på det enorma franska skadeståndet för 1870-71 års krig, som de svenska invandrarna drog fördel av. Dit hörde min morfar Vilhelm Svenson, som fick arkitektuppdrag i Pergamonmuseet och andra monumentala museibyggnader, typiska för denna epok.
Det stora antalet svenskar i Berlin gjorde att journalisten Gustaf Blomquist föreslog
bildandet av en svensk protestantisk församling, vilket, menade han, vore befogat ur ”kyrklig, moralisk och nationell synpunkt”. Den 7 juni 1903 bildade en tapper skara den församling som skulle bära den dåvarande kronprinsessan Victorias namn. Under 17 år förde den en ambulerande tillvaro, mest i en lokal som låg nära den stora synagogan på Oranienburger Strasse.

Vid första världskrigets utbrott lutade den dubbla patriotismen åt det tyska hållet. Den 14 augusti 1914 riktade ett antal församlingsmedlemmar en lojalitetsförklaring till kejsaren och hans folk. Åt sina ”stamförvanter”, alltså tyskarna, ville man visa sin ”varmaste sympati” och ”dela sorg och glädje” med dem. Ja, man såg rentav kriget som ”germanskhetens kamp för frihet och kultur”. I den sistnämnda formuleringen hade man hittat en gemensam nämnare, som kom att ge genljud i vissa Berlinsvenskars hållning under ett senare skede.
När revolutionärer härjade i Berlin 1918, låg min mor och hennes syster på golvet och vrålade tyska
fosterländska sånger för att pigga upp en gammal major, som bodde i våningen under. I samma anda skrev Victoriaförsamlingens dåvarande präst Fredrik Sebardt 1915 en skrift, som inte finns med i Ekdahls texturval. Sebardts tyska patriotism överträffade där hans svenska. Han lovordade kriget för att det skapade ett samlat folk. I motsats till detta såg han Sverige, där man märker ”spåren av den svenska avundsjukans splittrande inverkan”. Dessutom gynnade kriget religiositeten: ”I krigets lidande och offerkrav ligger en väldig makt i sedligt-religiöst avseende.” Och Gustav Adolfs-minnet kommenterade han så här: ”Då gällde det protestantismens vara eller icke vara, nu Tysklands och den germanska kulturens bestånd.” Men varken han eller församlingen pläderade för ett svenskt inträde i kriget på Tysklands sida.
Det dröjde ända till 1920 innan Victoriaförsamlingen fick den fasta punkt som den har än i dag. Då köpte man en stor villa med vidlyftig tomt i den förnäma stadsdelen Wilmersdorf. Under de år som följde
gick det inte alltid så bra för Berlinsvenskarna, som drabbades av inflation, arbetslöshet och direkt misär, precis som tyskarna. Utlandssvenskarna hade inte heller rätt till svensk folkpension. Det blev - långt framöver - en betungande uppgift för församlingen att bistå dess medlemmar materiellt.
1929 innebar en sorts regimskifte för Victoriaförsamlingen. Då avlöstes Sebardt av en ung präst vid namn Birger Forell. Denne hade ett helt annat perspektiv än Sebardt. Han hade rest i Asien och träffat Mahatma Gandhi. Dessutom hade han under några år studerat vid teologiska lärosäten runtom i Tyskland och fått vänner där. Hans kristendomsuppfattning influerades av dessa erfarenheter i humanistisk, social och kosmopolitisk riktning.
Det ger en bakgrund till hans starka stöd till den tyska Bekännelsekyrkan under nazitiden. Denna minoritetsrörelse inom den protestantiska kyrkan vägrade att underkasta sig den nazistiska likriktningen, att godta rasideologin eller att avstå från de mänskliga värden, som de ansåg
det kristna budskapet innebär. Forell dolde BK: s viktiga dokument i ett lönnfack på kyrkans vind, och när judeförföljelserna kom, gömde han rentav judar i lönnkammare på vinden. Att han kunde vara så dristig hänger samman med att Victoriaförsamlingen betraktades som exterritoriellt område. Det hände aldrig att Gestapo beträdde tomten.
Under denna tid var Erling Eidem vår ärkebiskop, men han var - som Ekdahl skriver - ”ytterst återhållsam” i fråga om det nazistiska barbariet och har fått namn om sig att vara både ”tyskvänlig” och feg. Med viss möda fick Forell Eidem att hos självaste Führern protestera mot likriktningen av den evangeliska kyrkan. Hitler avvisade blankt Eidems kritik i ett 40 minuter långt raseriutbrott. En omtumlad Eidem kommenterade mötet, som ägde rum i maj 1934, med att han ”fullständigt misslyckats”.
Men Eidem var inte så räddhågad som man tror. I november 1942 manade han i ett tal i det svenska kapellet i Lützen: ”Vårt Gustav Adolfs firande får icke vara präglat av nationell
självtillräcklighet och förhävelse, som om vi svenskar eller nordbor eller vi germaner vore för mer än andra jordens folk och stammar och raser.” Adressen var tydlig. Ambassadör Richert var chockad av talet, som han menade var alltför kritiskt mot Tyskland.
Oavsiktligt kom Eidem att reta gallfeber på den ledande nazipressen i november 1935 genom att han i ett upprop i Sverige ville samla pengar till nödlidande svenskar i Berlin. En församlingsmedlem och fanatisk nazist, Jörgensen, gick då till den tyska pressen och klagade över att den svenske ärkebiskopen kritiserat bristen på socialt skyddsnät i den tyska administrationen. Han fick de ledande naziorganen att hetsa mot Eidem.

Gestapo fick tidigt ögonen på Victoriaförsamlingen och inrättade en våning mittemot dess entré, där de kunde iaktta vem som gick ut och in ur kyrkan. Men där fanns också en polisstation med (hör och häpna) antinazistiska konstaplar, som kände till Forells aktiviteter och varnade honom när Gestapo var i antågande. Den verksamhet
som Forell och hans två efterträdare bedrev genom att förfalska pass åt judar, så att de kunde undkomma till Sverige, var poliserna också behjälpliga med.
Men det fanns en organiserad svensk nazistgrupp i Victoriaförsamlingen. Den utgjorde förstås en fara för Forell, som räknade ut att en tredjedel av församlingsmedlemmarna var naziinfluerade, en tredjedel avoga mot nazismen och en tredjedel indifferenta. Det fanns spejare som satt och stenograferade under Forells predikningar, och i slutet av 1941 gav den tyska naziledningen vinkar om att han inte var önskvärd i riket längre. Han fann för gott att lämna landet, men Erik Perwe, hans efterträdare, fortsatte den ”illegala” judehjälpen oförtrutet - faktiskt har hans namn kommit lite i skymundan för Forells.
Perwe satte nya namn på sina skyddslingar på pass och andra nödvändiga handlingar. Han utnyttjade bland annat det faktum att en del församlingsmedlemmar försvunnit i krigets virvlar, och han ”lånade” deras namn. Dessutom medförde bombangreppen att de
tyska arkiven förstördes eller spreds. Och Gestapomännen var inte främmande för handtryckningar i form av fransk cognac och feta cigarrer...
Församlingens judeaktionerna blev allt djärvare, särskilt när den modiga tyska grevinnan von Maltzan kom med i bilden. En bedrift sommaren 1944, som verkar tagen ur en actionfilm, gick ut på att lasta ett tåg med diplomatmöbler till Sverige. Utanför Berlin stannade tåget, och där väntade 20 judar - möblerna kastades ut och judarna hoppade in. Vagnarna förseglades med falska diplomatsigill och resan gick vidare.
Perwes tid blev kort. I november 1944 omkom han utanför Falsterbo i en flygolycka. Den vildaste tolkningen är att Gestapo beordrat nerskjutning, eftersom Perwe bland annat tagit med sig ett tjugotal pass som skulle bättras på i Sverige. Men förmodligen blev planet beskjutet av en tysk patrullbåt, där man trodde att det rörde sig om ett allierat plan.
Erik Perwes liv är föremål för ett färskt manus av dottersonen Johan Perwe, som hoppas hitta ett förlag för
det. Erik Myrgren som efterträdde Perwe fortsatte räddningsaktionerna. Så inte mindre än tre församlingspräster verkade för de förföljdas sak. De åren var Victoriaförsamlingens finest hour.

I maj 1945 förstörde ryska soldater kyrkobyggnaderna, vilka redan utsatts för förödande bombangrepp. Det sägs att de letade efter sprit, men när de halsade några flaskor visade sig att det var ättika i dem, vilket skulle ha gjort dem galna. Tyvärr fördärvades då också en hel del värdefulla handlingar som belyste församlingens historia. Dit hörde säkert också sådana som berörde räddningsaktionerna. Detta, och de inblandades obenägenhet att av säkerhetsskäl inte sätta någonting på pränt, gör att denna viktiga period aldrig kommer att kunna dokumenteras fullt ut. Det förblir till exempel oklart, hur många judar eller andra förföljda som räddades via Victoriaförsamlingen under nazieran.
Under krigets sista år försvann många av församlingens medlemmar till Sverige genom Vita bussarna eller på annat sätt. Efter kriget fanns dock ett 75-tal tappra kvar i Berlin. De blev kärntruppen i ett långvarigt återuppbyggnadsarbete av kyrkan. Ett symbolvärde låg i att den gamla kyrkklockan åter kunde klämta i det karaktäristiska klocktornet pingsten 1949, det enda som återstod av byggnaderna vid krigsslutet. Fram till 1998 har byggnadsprojekten avlöst varandra och idag är lokalerna – trots att man avstått en stor del av tomten – mer omfattande än någonsin.
De tre modiga församlingsprästerna blev efter kriget fyra. Heribert Jansson gick i deras spår, när han stiftade kontakt med nya försvarare av den tyska protestantiska kyrkans frihet från statsmakten, denna gång DDR: s. På östsidan fanns faktiskt också en hel del församlingsmedlemmar. Jansson, en dristig för att inte säga äventyrslysten man, åkte in med sin CD-skyltade Jaguar med förnödenheter (vid ett tillfälle 100 prästkappor) – och tillbaka med en och annan passagerare i det rymliga bagageutrymmet. Till slut blev Stasi misstänksam mot Janssons förehavanden, och 1963 portförbjöds han i DDR i tio år.
De senaste decenniernas församlingshistoria är mindre dramatisk. Drottning Victoria gästade ofta kyrkan på vägen till sitt älskade Italien, och drottning Silvia har trätt i hennes fotspår. Hon har redan besökt kyrkan tre gånger (kungen två), senast var kungaparet med vid jubileet i somras. Det är symboliskt: både hon och Victoria står i skärningslinjen mellan tyskt och svenskt. Men om Silvia är en lågande dubbelpatriot som min mamma lämnar jag därhän. Hon är en drottning ”i tiden”, och det gäller ju oss alla att vi är tidens barn.

Folke Schimanski
är journalist och historiker.