Fornnordisk kultur förknippas ofta med vikingar som blotar till Odin och Tor och sätter stridsyxan i skallen på sina fiender. Sådana råskinn brukar knappast ses som humanismens främsta företrädare. Blott barbariet var en gång fosterländskt, som Esaias Tegnér så riktigt observerade, och det är förvisso sant att den klassiska humanismen och dess människoideal kom senare till Norden än till Sydeuropa.
Dock fanns det en fornnordisk humanism, och en livskraftig sådan, speciellt i Västnorden, och framför allt på Island under 1100-talet och 1200-talet. Man påminns om detta när man läser en aktuell doktorsavhandling i nordiska språk från Stockholms universitet, Joakim Petterssons Fri översättning i det medeltida Västnorden (Stockholm Studies in Scandinavian Philology). Den text som här står i centrum är den fornisländska sagan om Alexander den store, en översättning i sagastil av den franske medeltidsförfattaren Gautier de Châtillons latinska hexameterepos ”Alexandreis”, som hör till 1100-talets främsta humanistiska verk. Innan jag kommer in på den texten bör begreppen redas ut en smula.
Med ”humanism” menar jag en kulturströmning som dels vill förvalta och vidareföra bildningsarvet, häribland diktkonsten och mytologin, från den hedniska antiken, dels tror på den enskilda människans förmåga att uppnå dygd, ädelmod och vishet utan att nödvändigtvis vägledas av kyrkans auktoritet. Med ”fornnordisk humanism” menar jag en humanism som kommer till uttryck i Norden före cirka 1300. Till de främsta representanterna för en sådan humanism kan räknas inte bara briljanta latinister som Saxo Grammaticus i Danmark utan också fornisländska skalder och sagaskrivare som Snorre Sturlasson och författaren till Njals saga, intellektuella skribenter som förvaltade en muntlig tradition på sitt eget modersmål men samtidigt inspirerades av den klassiska humanism som blomstrade under den så kallade ”1100-talets renässans” i Frankrike.
Denna renässans hade sitt centrum i Paris men förmedlades via latinstudiet till universitet och katedralskolor över hela Västeuropa, så även till nordiska studenter från och med senare hälften av 1100-talet. När dessa studenter återvände hem hade de med sig humanistiskt inspirerade verk på latin (häribland just ”Alexandreis”) som de översatte till sitt eget språk eller använde i den latinundervisning som efterhand kom i gång vid de nordiska ländernas egna skolor med anknytning till kloster och biskopssäten.
Den främste latinisten i Norden var utan tvivel Saxo, författare till historieverket ”Gesta Danorum”, denna mäktiga, retoriskt utformade Danmarkshistoria från början av 1200-talet, där muntlig inhemsk sagatradition omvandlas till elegant senklassisk konstprosa av en lärd författare, som uppenbarligen inspirerats av 1100-talets renässans och inte är speciellt kyrkligt inriktad. Vad Saxo gör i sitt verk är att han jämställer Danmarks hedniska forntid och mytologi med romarnas, samtidigt som han översätter muntliga kungasagor till praktfull latinsk retorik och Eddadikter till formfulländad romersk vers i Horatius och Vergilius efterföljd.
På Island förvaltades det humanistiska kulturarvet på ett något annorlunda vis, bättre förenligt med den inhemska skalde- och berättartraditionen. Det latinska inflytandet var här mindre påfallande, men särskilt två humanistiska motivkomplex har tydligt inverkat på den isländska sagaskrivningen och poesin. Det ena är idén om den ädle hedningen, det andra föreställningen att såväl skaldekonsten som kungamakten införts till Europa genom invandrare från det antika Troja.
Den ädle hedningen är en hjältefigur i ättesagor och kungasagor som utspelar sig under hednatiden. Utmärkande för denne hjälte är att han av naturlig dygd avhåller sig från alla laster och till skillnad från sina samtida inte dyrkar asagudarna, eftersom han förstår att det måste finnas en högre gud som skapat solen och andra himlakroppar. Några av dessa ädla hedningar säger sig också hellre lita till egen kraft än till asagudarna – uttalanden som vissa religionsforskare tolkat som bevis för att det verkligen skulle ha funnits ett slags ateism under hednatiden. Men att dessa hedningar är en fiktion skapad av 1200-talets kristna sagaskrivare framgår av att de som regel anar att en bättre religion än asaläran en dag kommer att anlända till deras hemtrakter. Sålunda visar de sig höra till de rättfärdiga som enligt aposteln Paulus ord i Romarbrevet ”av naturen fullgör lagens krav” och ”har lagen skriven i sina hjärtan” redan före kristendomens införande. I de släktfejder som alltid förekommer i släktsagorna uppträder sådana hedningar – till exempel Njal i ”Njals saga” – med saktmod, rättvisa och klokhet, vilket gör dem till föredömen för sin omgivning.
Föreställningen om den trojanska invandringen – som framför allt återfinns i Snorre Sturlassons kungasagor och prosaiska Edda - går ut på att Odin och de övriga asarna i själva verket inte var gudar utan framstående hövdingar som från början hört hemma i det antika Troja eller eventuellt någon annanstans i västra Asien. Odin och hans följeslagare skall efter Trojas fall ha invandrat till Norden och där etablerat kungaätterna i Sverige, Danmark och Norge, samtidigt som de också introducerade den nordiska skaldekonsten. Därmed blir Odin en nordisk motsvarighet till Eneas, som enligt Vergilius skall ha flytt från det besegrade Troja, därefter utvandrat till Italien och där grundlagt det romerska riket och därmed den romerska kulturen. Den nordiska forntiden framstår genom denna överföring av rike (translatio imperii) och import av litterär kultur (translatio studii) som en motsvarighet till den i hela Europa beundrade romerska högkulturen.
Allra tydligast framstår dock arvet från 1100-talets humanistiska renässans i den isländska versionen av Alexandersagan, en mycket fri översättning av ”Alexandreis”, som formmässigt och idémässigt var en kristen efterföljare till Vergilius Eneiden. Den latinska texten, som bland annat användes som skolbok på den europeiska kontinenten, överfördes omkring 1260 till elegant sagaprosa, sannolikt av den isländske biskopen Brandr Jónsson, möjligen på beställning av det norska hovet. Här berättas inledningsvis om hur den unge Alexander fostras av filosofen Aristoteles, som lärde honom inte bara filosofisk visdom, vältalighet och lagkunskap utan också krigs- och regeringskonst, men framför allt att vandra dygdens väg, älska sitt fädernesland, motstå Bacchus, Venus och andra hednagudars frestelser, undvika övermod, hybris, och nå framgång som härskare genom att behandla sina undersåtar med mildhet och klokhet. Han lär också sin unge adept att ta lärdom av historien, så att han exempelvis uppsöker Trojas ruiner och reflekterar över stadens fall och trojanska krigets hjältar. Så länge Alexander följer Aristoteles råd går det honom väl i händer. Han blir Fortunas gunstling, så att han blir en framgångsrik fältherre och erövrare, dessutom en ädel hedning som förebådar kristendomen. Till slut grips han likväl av hybris, varvid han faller och går under. På så vis blir Alexanders saga inte bara en hjältesaga utan också en furstespegel eller lärobok i statskonst för ambitiösa unga hövdingasöner i Norge och på Island.
Joakim Pettersson visar i sin avhandling förtjänstfullt hur Gautier de Châtillons poetiska text omvandlas till kärv isländsk sagaprosa i översättarens händer. Det innebär bland annat att Gautiers subjektiva reflektioner förkortas och hans känslomässiga retorik transformeras till (skenbart) objektivt, sakligt berättande, samtidigt som den dramatiska dialogen framhävs och förklaringar skjuts in för att orientera översättarens nordiska landsmän i den hellenistiska tidens miljöer och världsbild. Översättaren anpassar med andra ord sin källtext till en publik vars smak och förväntningar formats av de isländska sagornas formspråk.
Detta innebär dock ingalunda att det humanistiska budskapet gått förlorat eller att sagaprosan rent estetiskt blivit sämre än originalets hexameterverser. Den isländska Alexandersagan hör i själva verket – som bland annat Halldór Laxness insåg – till de mest storartade och läsvärda texterna i den norröna sagalitteraturen. Den som vill veta mer om dess humanistiska idéer, konstfulla struktur och briljanta stil har dock inte så mycket att hämta i Petterssons avhandling, som strikt håller sig till språkvetenskaplig översättningsteori och analys av enskilda satsers uppbyggnad. Ur litterär och idéhistorisk synvinkel kan man lära sig betydligt mer om denna märkliga saga genom att läsa engelsmannen David Ashursts nyligen utgivna avhandling The ethics of empire in the saga of Alexander the Great (Háskólaútgáfan). Här utreds på klargörande vis hur Alexandersagans etik, människosyn och idéer om makt, statskonst, religion och ödets växlingar förhåller sig till berättarstrukturen.
Varken Pettersson eller Ashurst har dock tills vidare intresserat sig för hur Alexandersagan mer allmänt förhåller sig till 1100-talets renässans eller till den norröna sagalitteraturen som helhet. Här menar jag att det ännu finns mycket att göra. Är inte den ädle hedningens etik i ättesagorna i själva verket en reflex av samma etik som genomsyrar Gautier de Châtillons klassicerande 1100-talshumanism? Skulle det inte rentav vara möjligt att se Njalsagans skildring av förhållandet mellan den vise Njal och hans heroiske vän Gunnar på Lidarende som en fornisländsk variant av förhållandet mellan Aristoteles och hans lärjunge Alexander? Det menar jag är både möjligt och rimligt, trots att David Ashurst ställer sig avvisande till sådana tolkningar.
Uppenbart är dock att Alexandersagans översättare är fostrad i nordisk muntlig berättartradition och därför har helt andra stilideal än sina franska och latinska förebilder. När han i undantagsfall låter ”mäster Galterus”, det vill säga Gautier de Châtillon, komma till tals med en personlig åsikt eller känsloutgjutelse sker det genom att tillfälligt avbryta den sagamässigt ”objektiva” framställningen med en parentetisk digression som denna:
”Om denna händelse säger Mäster Galterus följande: ’Ack, ack, bedräglig är denna världens lycka.’” Sedan översättaren därpå låtit ”mästaren Galterus” predika en stund på detta tema om lyckans fåfänglighet, bland annat med en retorisk hänvisning till hur den mäktige härskaren kung Cyrus övervanns av en enda kvinna, återtar den objektive berättaren kommandot med orden: ”Vi återvänder nu till sagans händelser.” Man tycker sig nästan höra en lättnadens suck hos såväl den isländske översättaren som hans publik.
Nej, de isländska sagaskrivarna ville ogärna predika för sina åhörare eller skriva dem på näsan vad de borde känna och tycka, inte ens om de råkade vara präster som biskop Brandr Jónsson. Deras humanism var en humanism utan bjäfs och prål, en humanism i enkel vadmalsdräkt, en humanism som berättar i korthuggna understatements om handlingskraftiga men behärskade män och (någon gång) kvinnor. Men kanske likafullt en humanism så god som någon, fast den varit svår att upptäcka för många nutida läsare av fornnordisk sagalitteratur.
