Nej, Nobelpriset fick han aldrig, Hugo Claus (1929–2008), trots de ständiga ryktena. Nu är detta litterära kraftverk borta. Till mig sade han en gång att han inte trodde att han skulle få priset, och denne mycket vänlige och paradoxalt blide (ty blida är sannerligen inte hans texter) verkade inte bry sig över hövan. Men det är bara att konstatera att ingen författare som skriver på nederländska hittills belönats. Claus borde ha varit självklar.

Att på ett litet tidningsutrymme sammanfatta verket är omöjligt. Det rör sig om rader av romaner, kortare berättelser, pjäser, poesi och dessutom filmer och målningar. Just måleriet är ständigt närvarande, antingen som ett slags fonder eller som utgångspunkt för ekfraser. Viktiga inspirationer till hans skrivsätt är inte minst Brueghels och Ensors groteska måleri, två målare så skilda i tid men så viktiga valfrändskaper. Till dem kan också den avant­gardistiska Cobragruppen med Asger Jorn och Karl Appel i spetsen räknas.

I den vemodiga ”En stilla förintelse” (på svenska 1990, alla här omnämnda titlar är översatta av Per Holmer) berättar Claus om sin egen delaktighet i Cobragruppen 1950–1953. Det är en bok som han själv inte hade något emot att man jämförde med Hemingways ”En fest för livet” – har man i sin ungdom bott i Paris kan man aldrig släppa taget om staden. Med tiden skulle han komma att delvis distansera sig från de gamla kamraternas måleri; han tyckte att de hade blivit för etablerade och kommersiella.

Claus debuterade 1947 med en inte särskilt märkvärdig diktsamling. Desto märkligare är debutromanen ”Andjakten” som pub­licerades tre år senare (på svenska 2002). Det är ett starkt, nästan kusligt dramatiskt, familjedrama, enligt författaren själv inspirerat av Faulkner, som han läste i pocketböcker som lånats eller skänkts av amerikanska soldater som under andra världskriget deltagit i befrielsen från tyskarna. Romanen handlar om en familje­katastrof där incest och utanförskap på en isolerad och bigott landsbygd är viktiga ingredienser. Boken är numera en levande klassiker i den belgiska litteraturen. Redan här märker man såväl teman som stilarter som allt framgent kom att prägla författarskapet, intill närmast besatthet: kritiken mot den katolska kyrkan, de många språknivåerna samt en gestaltad diskussion om det 1830 av stormakterna konstruerade Belgiens enorma problem, en nationalstat som aldrig lyckats bli en enad nationalstat, med de ständigt aktuella striderna kring språkfrågan, franskt och nederländskt, vallonskt och flamländskt. Så sent som i förra veckan fick landet en ny regering som har att ta itu med denna federala, eller kanske snarare regionala stats inre stridigheter. I Flandern tycker man att vallonerna, med sin mycket dåliga ekonomi efter gruv- och industrinedläggningar, är en sorts parasiter, medan vallonerna hävdar att de en gång i tiden var de rika, till skillnad från bönderna i Flandern. Då skall man dessutom komma ihåg att motsättningarna går tillbaka ända till medeltiden. För att förstå Belgien måste man kanske läsa på om dess historia, där olika makter och härskare kommit och gått – ett fram till vår tid evigt uppmarschområde.

Motsättningarna har skapat både separatism och kollaboration på båda ­sidor ända sedan tiden kring första världskriget. Högerextremister, ja, nazister som under kriget gick tyskarnas ärenden (under ledning av personer som Degrelle och Verdinaso) har alla närt tankar på delning av landet, eller på att skapa ett nytt Burgund eller något storvallonskt eller storflandriskt. Allt sådant som vi känner till från andra konstruerade stater, i Afrika eller på Balkan. ”Belgien är ju fullständigt artificiellt”, sade Claus och tillade att på båda sidor står extremistgrupper med paramilitära styrkor och skramlar med vapnen. När vi träffades trodde han inte att Belgien skulle överleva. ”Den enda gången de båda språkgrupperna håller sams är när landslaget i fotboll spelar.”

Är det verkligen så illa? Det är jag inte kompetent att bedöma, men det är naturligtvis så, att Claus gjorde sin tolkning av historien och samtiden, med författarens rätt. Emellertid rör det sig om en mörk bild som bärs upp av en obändig konstnärlig kraft i skildringen av såväl nationella som mänskliga trauman, ondskans existens, främlingsskräck och inskränkt bymentalitet – en svartsyn som ibland balanseras av en något försonande humor.

Kollaboratörernas och extremisternas vämjeliga värld är således ett återkommande motiv. Det dominerar till exempel i genombrottsromanen från 1962, ”Förundran” (sv övers 1985), där Claus som så ofta använder sig av spänningsromanens metoder för att frilägga historiens och politikens mer eller mindre dolda skikt. En skollärare blir avståndsförälskad i en vacker flicka och i sökandet efter henne hamnar både han och läsaren på ett flamländskt gods, där ett gäng nazister kommit samman för att hylla en av de sina som stupade för ”Riket” på östfronten. Vi leds in i en svart och människofientlig världsbild som får blodet att isas.

Men det handlar inte bara om direkt politiska trauman utan även sådana som rör människans själva vara och ondskans natur. Det sker bland annat i ”Rykten” (1996, på svenska 1997) och den fristående fort­sättningen ”Ofullbordad förfluten tid” (1998/2000) där historien förvisso är närvarande men det är de existentiella bottnarna som är de väsentliga. Det är två djupt och komplicerat filosofiska, för att inte säga teologiska romaner. De handlar om bokhandelsmedhjälparen Catrijsse, utstött och hunsad, en av de nedersta. Men det gäller att så att säga läsa rätt för att inte läsa fel. Ty denne den nederste är en ond man, en patologisk kvinnomördare som på skämt kallas för ”Broder”. Romanerna kan föra tankarna till Fritz Langs filmklassiker ”M” där Peter Lorres pedofil och mördare också skulle kunna tolkas som en lidande människa. Det kan låta sökt och motbjudande att bettrakta en mördare så. Nu är det emellertid på det viset att de två romanerna bör läsas som allegorier – och allegoriska inslag finns det gott om i Claus verk – över myndighetskorruptionen i Belgien i samband med den fasansfulla Dutrouxaffären, där skändningar, mord och pedofili förde högt upp i samhällstoppen. Claus försvarar inte Catrijsse, han är förvisso ond och sänkt i en mörk brunn av grymhet. Dock, tycks författaren mena, ”bättre folk”, de där uppe, de som slaskar i sig barnpornografi i sina eleganta salonger, de som roffar åt sig av gemensam egendom, de som sätter demokratin ur spel, är de bättre människor? Knappast. Det är romaner präglade av en fruktansvärd skönhet, för att tala med Yeats, en bottenlös allegori över människans väg mot helvetet.

Claus verkligt stora mästerverk är ändå ”Belgiens sorg” (1983/1992) där allt av författarskapets enorma kraft släpps lös. Man kan bara känna tacksamhet mot Per Holmer som rodde i land detta jätte­lika tolkningsarbete, där det inte tycks saknas ett enda stilgrepp eller tekniskt raffinemang ur den moderna romanens outtömliga förråd. Stilbrott, tvära kast, anspelningar på Bibeln, kioskromaner, schlagermelodier, porrtidningar, och den stora liksom den mindre stora litteraturen (det är lustigt att notera att Claus nämner både Dumas den äldre och Faulkner som stora förebilder). Själv har jag tyckt mig ana även Joyce, Grass (”Blecktrumman”) och Celine som närvarande, även om Claus hävdade att Joyce inte var någon viktig förebild. Men så är det ju vid litteraturens smörgåsbord. Det är således raffinerat ihopkommet, med berättande i omväxlande första och tredje person, där små antydningar växer ut till längre avsnitt senare i romanen och där röster oförmedlat bryter in och vi själva får räkna ut vem som talar.

Men det är inte bara avancerat så det förslår, det är dessutom en historia om Belgien mellan 1939 och 1945, en fantastisk familjekrönika, en utvecklings- och bildningsroman, en tragedi och en komedi, ibland en fars – en karnevalisk berättelse för att anknyta till Bachtin. I centrum står gossen Louis, författarens alter ego, som liksom denne utbildades i klosterskola hos nunnor. Här gisslar Claus bigotteri, religiös fanatism, sexualskräck men skildrar samtidigt elvaåriga pojkars vänskap och rivalitet med en betagande ömhet. Sex skall det emellertid så småningom bli, även om det är av det mer komiska slaget. Märkligt nog är romanens enda verkligt goda människa en katolsk präst och när jag frågade den agnostiske Claus hur det kunde komma sig svarade han: ”Jag vill inte bli monoton. Med min prästgestalt ville jag visa att det ju finns goda människor även inom den kyrka jag kritiserar.”

Louis är en sorts historiens resonör och iakttagare. Ett slag dras han till de flamländska ungnazisterna, men han inser snart hatets och våldets tomhet. Överallt diskuteras det, i synnerhet de nationella motsättningarna. Och överallt finns det angivare och medlöpare. Det suveräna med Claus sätt att återge allt detta pratande är att det hela tiden tar en naturlig språklig gestalt, här gives inga traktat­referat. Han får oss att inse hur samtidigt komisk, tragisk och livsfarlig extrem ­nationalism och rasism är. Dessutom helt irrationell. Louis far blir ilsken på sonen när nationell tro inte sammanfaller med historiska fakta. Fadern avfärdar talet om att de burgundiska grevarna talade franska (vilket de givetvis gjorde) med att det är en franskspråkig propagandalögn.

”Belgiens sorg” är en fantastisk skatt av tragedi och komik. Ett viktigt tema är hopp kontra förtvivlan, just kontrapunkterna i romanens hjärta. Claus gisslar medlöpare och förrädare och i synnerhet dem som omedelbart vände kappan när det stod klart vem som skulle förlora. Fast kvar finns ändå det vanliga livet på gott och ont; litet sjaskigt och luggslitet, knappast heroiskt men ändå det liv vi har. Det finns ett slags försoning i romanen som går över groteskens svartsyn, den svartsyn som för tankarna till ”det grymma skrattet” hos Brueghel eller Ensor. Livet är en sorts karneval där allting vänds upp och ned och rätt igen i evighet.

Claus prosakonst är som ett fyrverkeri av ord, som stora detaljrika målningar. Som nämnts var Brueghel mycket betydelsefull. Claus har kal­lat honom en fabelberättare från sin egen provins, som studerat i Italien när det italienska måleriet var högsta mode. Men han målade vad han såg i sin egen värld och han älskade den. ”Alla dessa fantastiska gestalter på målningarna”, sade Claus. ”Det finns knappast en enda normal människa; alla är de mer eller mind­re imbecilla, galna, förryckta, komiska, fantastiska, alldeles underbart mänskliga.”

Nog kunde dessa ord gälla även för Claus eget ordmåleri, det djupt mänskliga, det underbart mänskliga, en målerisk ordkonst där det plastiska, det visuella och det sceniska stämmer möte, som på en teater, fullt av tecken och sprakande färger.

Ja, liksom Brueghel var Claus en fabelberättare från sin egen provins som målade det han såg i sin egen värld och han älskade den, hur mycket svärta det än fanns i samhällskritiken, hur mycket mörker där än fanns. Ty det furiösa i prosan, den bitande satiren, samsas ändå med den djupaste medkänsla, med en solidaritet med de nedersta. Det gör Hugo Claus till en universell författare från sin egen provins, just som den Faulkner som var hans första mästare – det där lilla frimärket av jord som alla kan känna igen sig i och identifiera sig med.

Nu är han själv en mästare för andra författare. Det känns verkligen som ett privilegium att ha fått följa detta nu avslutade men förblivande författarskap, ett av vår tids mest betydelsefulla.