Med den handfallna kritikerkåren som i dagarna recenserat Michel Houellebecqs senaste bok ”Refug” och den filmatiserade lightversionen av ”Elementarpartiklarna” är det förstås inte lätt att få klarhet i vad den franska kulturelitens enfant terrible har att säga oss. I P1:s Vågen avfärdades han som en amoralisk provokatör vars obefintliga värdeförankring gör honom ointressant. För de flesta som läst någon roman av Houellebecq torde den moraliska indignationen vara uppenbar. Men vad bottnar den i? Vad är vredens egentliga objekt? Vid en närmare läsning av Houellebecq upptäcker vi en konsekvent moralist av stora mått.

I den ännu ej översatta essän ”Rester Vivant” (Éditions Flammarion, 1997) summerar Houellebecq sin livs- och samhällsfilosofi: ”Tro på enheten mellan Sanningen, Skönheten och Godheten. Syftet med samhället i vilket du lever är att förgöra dig /.../ Dess främsta vapen är likgiltighet. Du kan inte tillåta dig att anamma samma attityd. Gå till attack!” ”Refug”, Houellebecqs senaste attack, påminner om de tidigare romanerna: vettskrämda hedonister söker lycka i erotiken, men allt de finner är en kärlekslös värld där den fysiska attraktionens lagar gynnar fåtalet. I fokus står den västerländska sexualiteten sådan den utvecklats efter sexualliberalismens genomslag i slutet av 60-talet. De pornografiska skildringarna stannar ej vid det erotiska utan lyfter fram den mekaniska, prestationsinriktade, kärlekslösa och narcissistiska utformning som sexualiteten tagit sig i bakvattnet av fyrtiotalisternas ”sexuella revolution”. Kritiken är inte nådig; det som skulle leda till sexuell frigörelse har lett till ett sexuellt förtryck av hittills ouppnådda dimensioner.

Houellebecqs första roman ”Konkurrens till döds” skildrar den 30-årige oskulden Tisserands olyckliga öde som ful. I likhet med den liberala ekonomin där vissa dör i vällevnad och andra i misär, lär vi oss hur sexualliberalismen skapat ett system där vissa har ett varierat och spännande sexliv medan andra ”inskränks till onani och ensamhet”. Bokens originaltitel ”Extension du domaine de la lutte” (ordagrant ”Expansion av kampfältet”) sammanfattar den moderna människans situation; den konkurrens som tidigare varit förpassad till den ekonomiska sfären har spridit sig till den privata. När sexualiteten och, genom den, kärleken konkurrensutsätts blir tävlingen en fråga om liv och död. Under sådana omständigheter kan ”leken” omöjligen förbli lek - den sexuella erövringen eller vetskapen om att vara ett åtråvärt objekt ger främst en narcissistisk tillfredsställelse som vi förväxlar med erotik.

I ”Refug” framhävs problematikens allmängiltiga relevans. Även den fysiska attraktionens vinnare förlorar när åldern gör sig gällande. Ett liv inriktat på förströelse och sex tappar helt sin mening på ålderns höst. Ingen man väljer i första hand den gamla kvinnan med hängbröst och eftersom det är omöjligt att ”erigera av medlidande” går äldre kvinnor och män en fundamental ensamhet till mötes; en ensamhet som cementeras av att deras kärlekslösa liv gjort dem oförmögna till inbördes solidaritet. Skönhet, ungdom och makt - nazismens ideal, skriver Houellebecq - ingår tillsammans i en kult utan motstycke. Familjen, ”det sista som skiljde individen från marknaden”, kan naturligtvis inte överleva under sådana förhållanden. De generationer som nu växer upp skapar sig därför inte några illusioner. Kärleken, denna 1800-talsmyt, finns inte - så varför inte ägna livet åt att ”ha roligt”?

Gestalterna i Houellebecqs romanvärld är så väl inrättade i den sexuella ordningen att Houellebecq stundvis framstår som dess cyniske apologet. Medan kvinnorna, som trots allt har svårare att släppa kärleksidealet, oftast tar livet av sig, är männen extremt härdade i sin jakt på sexuell njutning. Den naturlighet med vilken brutaliteterna beskrivs och de erotiska utsvävningarna som ofta inte verkar ha något annat syfte än att upphetsa (för att inte nämna Houellebecqs medverkan i en porrfilm som sändes i franska Canal Plus) skapar förvirring kring på vilken sida Houellebecq egentligen står.

Utifrån det fåtal intervjuer han gett och hans mer uttryckliga essäer är det emellertid svårt att ta miste på författarens intentioner. I en intervju i Art Press från 1995 klarlägger han sitt huvudbudskap med all önskvärd tydlighet: ”De djuriska och mänskliga samhällena inrättar hierarkiska differentieringssystem som kan vara baserade på familjetillhörighet (det aristokratiska systemet), förmögenhet, skönhet, fysisk kraft, intelligens, talang... Alla dessa kriterier framstår för mig som ungefär lika motbjudande; jag vägrar att acceptera dem. Den enda bedömningsgrunden som jag accepterar är godhetens.”

Det är i ljuset av detta som skandalromanen ”Plattform” bör läsas. I ”Plattform”, som nog måste betraktas som Houellebecqs svagaste idéroman, förskönas den thailändska prostitutionen å det grövsta. Som Houellebecqs främste vapendragare Dominique Noguez påpekar i sin essä ”Houellebecq, en fait” (Éditions Fayard, 2003), har dock kritikerna gjort det alltför enkelt för sig genom
att berömma Houellebecqs försvar av prostitutionen som en snillrik provokation. I Houellebecqs värld är det lika illa att använda sig av fysisk attraktion som av pengar för att erhålla sexuell tillfredsställelse; båda myntslag är i grunden oetiska, men den fysiska attraktionens välde har, till skillnad från penningens, blivit oberättigat legitim.

En lämplig parallelläsning för den som vill fördjupa sig i Houellebecqs problemanalys skulle kunna vara Erich Fromm som redan för 40 år sedan uppmärksammade ”köp och sälj”-logikens inkräktande på kärlekens domän. Det som vanligen betraktades som kärlek var enligt Fromm bara ett sadomasochistiskt maktspel med botten i en existentiell ångest över subjektets avskildhet. Utifrån Karl Jasper och Freud slöt sig Fromm till att konflikten mellan subjekt och objekt är ofrånkomligt mänsklig. Vi måste bejaka vår individuella frihet, hur tung den än må vara. Försök till överbryggningar medelst makt och underkastelse är lika flyktiga som förälskelsen är kortvarig. Kärleken var för Fromm en moralisk konst som individen måste öva sig i.

Denna utbredda resignation som både psykoanalysen och existentialismen delar, behandlas kort men kärnfullt av Houellebecq i den senaste romanen: ”Det finns ingen kärlek i den individuella friheten, i oberoendet, det är helt enkelt en lögn, och en av de mest oförskämda lögnerna man kan tänka sig; kärlek finns enbart i driften till utslocknande, i sammansmältningen, i den individuella upplösningen i vad man förut kallade för den oceaniska känslan.” Det tjänar inget till att ”ta sig i kragen”; vi är offer för natur och kultur. Att klamra sig fast vid någon när döden gör sig påmind är ren feghet. Trohet är inte det enda kärlekskriteriet. Enbart oidipuskomplexets eliminering och den absoluta föreningen med världsalltet är gott nog.

Houellebecqs beundransvärda kompromisslöshet för ironiskt nog tankarna till sextioåttornas numera bortglömde demagog Herbert Marcuse. Med arbetets stigande produktivitet, menade Marcuse, skapas utrymme för att övervinna människans fundamentala vantrivsel i kulturen. Med utgångspunkt i en ortodox tolkning av Freuds ”nirvanaprincip” antog även han att såväl kärlek som sexualdrift strävar mot befrielse från den subjektiva avskildheten. Genom komplett automatisering av nödvändighetsbetingat arbete skulle dock människan kunna utveckla en ny sexualitet, ansåg Marcuse. En sexualitet som bland annat skulle manifestera sig i en återaktivering av kroppens erogena zoner med befrielse från genital fixering och funktionell reproduktion som följd. Gentemot den repressiva avsublimeringen, ett Marcusianskt begrepp som med fördel kan appliceras på Houellebecqs skildringar av den fysiska attraktionens välde, framhölls alltså en utopisk transformering av människans biologi. I Houellebecqs ”Elementarpartiklarna” och ”Refug” upptas tillika stora partier av exakt samma slags science fiction-inspirerade spekulation. Men till skillnad från gårdagens profeter betackar sig Houellebecq för att göra samhällets omdaning till den universella lösningen. I enlighet med tidsandan tilldelas i stället genetiken nyckelrollen för mänsklighetens räddning från sin nuvarande natur.

Efter ”Konkurrens till döds” var Houellebecqs biologistiska människosyn fortfarande okänd. Han satt i redaktionen för vänstertidskriften Revue perpendiculaire, men var oftast tyst och engagerade sig inte i några politiska diskussioner. I Denis Demonpions ”Houellebecq non autorisé” (Maren Sell Éditeurs, 2005), beskrivs de övriga redaktörernas förvåning när ”Elementarpartiklarna” publicerades. Den som alla hade tagit för en självklar vänsterradikal visade sig vara en reaktionär misantrop. Houellebecq blev utesluten från Revue perpendiculaire med livlig debatt i Le Monde som följd.

Det de övriga redaktörerna främst vände sig emot var Houellebecqs biologistiska hållning till människans problem. Med en något knepig läsning av Kant bakom sig hävdar Houellebecq att etiken är viktigare än människan och eftersom människans natur, liksom all annan natur, är brutal och vedervärdig kan etiken enbart räddas genom genetiken. Genom att mutera fram odödliga varelser vars fortplantning inte har någon koppling till sexualiteten kan ”morgondagen feminiseras” som Houellebecq skriver i ”Elementarpartiklarna”. Trots återkommande attacker på det nietzscheanska maktförhärligandet delar han Nietzsches människosyn. Människans främsta drivkraft är strävan efter makt och hon måste därför ersätta sig själv med en biologiskt förädlad övermänniska.

I ”Refug” har projektet genomförts och de nya klonerna lyder under den härskande Systern. Hennes budskap är enkelt: ”Acceptera att männen varken äger värdighet eller rättighet /.../ Behandla alla män som djur - som förtjänar förståelse och medlidande för deras själar och kroppar.” Kvinnornas relativa godhet beror inte, som exempelvis Marcuse antog, på deras ekonomiska utanförskap; godheten ligger i generna. Inte alltför oväntat finner vi att Houellebecq skrivit förordet till den franska upplagan av Valerie Solanas ”SCUM-manifest” vars visioner med genmanipuleringens möjligheter i dag har fått större relevans än någonsin: ”För första gången, tack vare framtidsfåret Dolly, finns nu de tekniska förutsättningarna för att realisera Valerie Solanas dröm: en värld enbart bestående av kvinnor” skriver Houellebecq i tidskriften Inrockuptibles (mars, 1997). När man trodde att queer- och liberalfeminismen fått ensamrätt på att definiera den feministiska agendan skapar Houellebecq en märklig syntes av manschauvinism och särartsfeminism.

Trots hans medlemskap i den växande sekten Raëliterna, som påstår sig vara först med att ha klonat ett människofoster, kan man samtidigt ana en ironisk sida av Houellebecqs biologism. Framtidsscenarierna i ”Elementarpartiklarna” och ”Refug” upplevs inte som särskilt lockande. I ”Refug” lever framtidens kloner isolerade utan kontakt med omvärlden. De är varken lyckliga eller olyckliga. De lever i all stillsamhet för sig själva. Reproduktionen sköts in vitro av systemets funktionärer. Enbart i ensamheten och den intellektuella reflektionen kan man komma nära något slags harmoni enligt den härskande Systern, och i en något tveksam liknöjdhet begär inte heller klonerna något annat. Boken slutar inte desto mindre med att en klonad version av huvudpersonen Daniel rymmer från den perfekta harmonin. Han står inte ut längre; han vill uppleva känslolivets stormar som de forntida ”vildarna” vittnade om. Inte heller genetiken tycks således ge någon garanti för beständig lycka och subjektiv transcendens. Houellebecqs författarskap stannar med ”Refug” vid cynismen, pessimismen och negationen.

Varför vill så många gräva ner sig i den här sortens läsning? Det är uppenbart att Houellebecqs verk fyller ett uppdämt behov av sanning bortom det korrekta. Den som inte låter sig skrämmas finner en bedrövad författare vars ärlighet uppmanar till reflektion bortom text, misantropi och uppgivenhet.