Den 26 november i år drabbades staden Bombay av sitt elfte september. Hotellet Taj Mahal, en av stadens mest kända byggnader, blev som bekant föremål för en våldsam terroristattack som fångade världens intresse under några dramatiska dagar. Över 160 människor dödades i samband med attacken. Spänningarna mellan Indien och Pakistan ökade också markant strax därefter sedan det uppdagats att den i Pakistan verksamma terroristgruppen Lashkar-e-Taiba med stor sannolikhet låg bakom dådet.
Sedan Indien och Pakistan blev självständiga 1947 har relationerna ständigt varit inflammerade. Staterna har under denna tidsperiod varit i krig med varandra fyra gånger (1947, 1965, 1971 och 1998) och vapenskrammel har varit mer regel än undantag. I fokus för konflikterna har ofta frågan om Kashmirs nationella tillhörighet stått. Kashmir är den enda av Indiens delstater som har en muslimsk majoritetsbefolkning. Kriget och delningen av Väst- och Östpakistan (sedermera Bangladesh) i början av 70-talet var ytterligare ett dramatiskt skede i Indiens och Pakistans historia.
Att båda staterna är kärnvapenmakter har förstås varit ett stort orosmoln för världssamfundet. Ofta har således amerikanska och brittiska politiker åkt skytteltrafik mellan Islamabad och New Delhi för att försöka medla mellan staterna närhelst en brännande konflikt dykt upp (senast i raden den brittiske premiärministern Gordon Brown efter Bombayattacken). Under senare år har terrorismen varit ett centralt konfliktämne i de indisk-pakistanska relationerna. Indiska politiker har inte sällan anklagat Pakistan och dess säkerhetstjänst för att ge fristäder och stöd till olika muslimska terroristgrupper. När jag dagen efter den blodiga attacken i Bombay frågade en av mina värdar på universitetet i Baruda i delstaten Gujarat om vilka som stod bakom attacken blev svaret ”rörelser från Pakistan”, vilket jag fick höra upprepade gånger under min Indienvistelse.
Även om Indien har reagerat med frustration och misstänksamhet mot Pakistan har dock inte konflikten trissats upp på ett sätt som liknar efterdyningarna av terroristattacken mot Indiens parlament december 2001. Efter denna attack mobiliserades den indiska armén i stor skala vid gränsen mot Pakistan och många befarade att ett våldsamt krig skulle bryta ut mellan länderna. Återhållsamhet har istället varit det dominerande förhållningssättet i det laddade klimatet efter den 26 november.
Under de senaste åren har också viss islossning ägt rum mellan Indien och Pakistan. Några handels-, buss- och flygförbindelser har öppnats upp och det har blivit lättare att få visum för indier och pakistanier för att besöka sina grannländer. Filmer från Bollywood har allt oftare visats på biograferna i Pakistan. Flera av dessa indiska filmer har också gått in för att tona ned konflikterna mellan muslimer och hinduer. Allt fler böcker har dessutom publicerats i Pakistan och Indien där relationerna mellan staterna analyseras från båda sidor, som bokserien ”Cross Border Talks”, redigerad av David Page, som tar upp olika aspekter av det spänningsladdade förhållandet mellan Indien och Pakistan med hjälp av författare från båda länderna. Böckerna strävar inte efter att ge några sammanfattande jämförelser mellan de olika perspektiven utan är snarare redogörelser för hur olika forskare, politiker och flyktingar ser på relationen mellan länderna.
I en av de senaste böckerna i serien, Divided by Democracy (Roli Books, 144 s), diskuterar den indiske forskaren Meghnad Desai och den pakistanske politikern och sjuristen Aitzaz Ashan den viktiga frågan hur det kom sig att Indien utvecklades till att bli världens största demokrati medan Pakistan istället blev en auktoritär militärstat och, inte minst, varför relationerna mellan de båda länderna varit så frostiga under de drygt 60 år som de existerat. Från början fanns det nämligen förutsättningar för en annan utveckling. I upproret mot britterna 1857 kämpade den muslimska och hinduiska befolkningen sida vid sida mot den brittiska överhögheten. Under det över 300-åriga muslimska mogulska styret i Indien skedde också ett vitalt kulturutbyte mellan de muslimska och hinduiska invånarna. En historisk klangbotten för en gemensam samhällsidentitet fanns således mellan de båda religiösa grupperna. Några av de viktigaste politiska ledarna vid delningen av Indien i en ”hinduisk” och ”muslimsk” del – Jawaharlal Nehru i Indien och Mohammed Jinnah i Pakistan – var också präglade av en västerländsk parlamentarisk demokratimodell. Båda kämpade dessutom för en sekulärt präglad pluralistisk statsbildning.
Den muslimske politikern Mohammed Jinnah var emellertid den som på det mest profilerade sättet lanserade ”tvånationsteorin”, enligt vilken den muslimska och hinduiska delen av Indien skulle separeras i samband med frigörelsen från Storbritannien. Jinnah och hans muslimska förbund befarade att om Indien hölls samman i en statsbildning så skulle den muslimska minoriteten bli marginaliserad och diskriminerad av den hinduiska majoritetsbefolkningen. (Att dessa farhågor delvis var befogade hade också visat sig på olika sätt i samhället; barnen i de indiska skolorna var till exempel tvungna att sjunga en nationalsång som kunde tolkas som anti-muslimsk.)
Lord Mountbattens förslag på delning av Indien, som realiserades i augusti 1947, innebar dock inte att landet delades på ett religiöst renodlat sätt. Punjab, som dominerades av sikher, splittrades i en pakistansk och en indisk del. Bengalen delades också upp och det av muslimerna dominerade Kashmir blev indiskt territorium. En stor folkförflyttning ägde således rum efter delningen; det har beräknats att över tolv miljoner människor såg sig tvingade att flytta på grund av de nya minoritets- och majoritetsförhållandena. Över en miljon människor dog dessutom i samband med den konfliktfyllda uppdelningen. Fortfarande har emellertid Indien närmare 140 miljoner muslimer, att jämföra med Pakistans totala befolkning på omkring 170 miljoner.
Skillnaden mellan Indien och Pakistan har vanligtvis beskrivits som att Indien är en stat med en armé och Pakistan är en armé med en stat. Det finns ett visst fog för denna karakteristik, menar Desai och Ashan i ”Divided by Democracy”. Pakistan ärvde nämligen en stor armé från den brittiska kolonialtiden genom att de flesta militärer i den tidigare indiska armén kom från de pakistanska delarna. Majoriteten av regimerna fram till idag har också varit militärregimer. Det fanns inte heller någon stor borgarklass eller något livligt civilt samhälle i Pakistan – handelsmännen och industriidkarna var oftast hinduer, vilka i regel flydde till Indien efter uppdelningen. Ett feodalliknande jordbrukssystem dominerade näringslivet, i vilket några få familjer var de största jord- och industriägarna, ett förhållande som än idag avspeglar sig i den pakistanska ekonomin (”de 22 familjernas dominans”). Hinduerna tillägnade sig också på en bredare front än muslimerna en västerländsk utbildning, vilket underlättade för den första gruppen att få arbeten i den brittiska kolonialförvaltningen och handelsväldet.
Många muslimer i Indien var å andra sidan inflätade i en mer global islamisk bildningsvärld vilket bidrog till att det inte fanns samma incitament som hos hinduerna att ta till sig utbildningstraditioner från Storbritannien. Till skillnad från den indiske premiärministern Nehru fick den pakistanske politikern Jinnah inte heller något långt liv som politiker utan han dog strax efter uppdelningen. Detta skulle sedan visa sig vara fatalt för den demokratiska utvecklingen i Pakistan eftersom det inte fanns någon solklar efterträdare och förvaltare av Jinnahs politiska idéer – inte minst efter det att den efterkommande premiärministern Ali Kahn mördades 1951. Det fanns heller inte någon motsvarighet i Pakistan till det stora indiska kongresspartiet med Gandhi och Nehru i spetsen, ett parti som på ett lokalt och nationellt plan blev en skola i demokrati för den indiska befolkningen genom dess vittförgrenade nätverk och välorganiserade diskussionsforum. Partiet präglades vidare av en öppen sekulär hållning och ett motstånd mot det traditionella kastväsendet i Indien.
Något som förenar indiern Meghnad Desais och pakistaniern Aitzaz Ashans analyser är nedtonandet av de religiösa skillnaderna som grund för konflikterna. Sett ur ett historiskt perspektiv har det visserligen funnits en viss distans mellan muslimer och hinduer i form av exempelvis skilda sedvänjor och ett lågt giftermålsantal över gruppgränserna. Men de centrala konfliktskapande faktorerna har istället varit ekonomiska skillnader mellan de pakistanska och indiska områdena och ländernas skilda politiska villkor. Att sträva efter att demokratisera Pakistan är följaktligen en viktig strategi för att skapa bättre relationer med Indien. En välkänd sanning från freds- och konfliktforskningen är att demokratier sällan strider mot varandra.
Ytterligare en gemensam nämnare hos författarna är att de båda vill slå hål på den närmast idylliserade bilden av Indien som världens största fungerande demokrati. Visserligen finns det mycket i Indiens politiska förhållanden som är beundransvärda, exempelvis det höga valdeltagandet även i de lägre socioekonomiska skikten, den stora integriteten hos rättsväsendet samt Kongresspartiets kamp mot kastväsendet. En stor och aktiv press är ett annat väsentligt inslag. Men det finns också allvarliga problem som inte får underskattas. Politiken har under senare decennier varit präglad av ett dynastitänkande där familjemedlemmar ofta ”ärver” sina föräldrars förtroendeuppdrag. Sonia Gandhi och hennes son Rahul är några av de mest kända exemplen under senare tid.
Den extrema nationalismen i vissa hinduiska partier är också ett klart orosmoln och den har stundtals tagit sig mycket dramatiska uttrycksformer. I delstaten Gujarat (Mahatma Gandhis hemstat) har politiken under senare år knappast varit präglad av Gandhis ickevåldsideal. Det har nämligen uppdagats att ledande politiker från det stora hinduiska partiet BJP var inblandade i den våldsamma pogromen mot muslimer år 2002, i vilken nästan 2000 muslimer fick sätta livet till.
Samtidigt som det är viktigt att inte överskatta Indiens demokrati, bör man inte underskatta de grupper i Pakistan som kämpar för en demokratisk samhällsutveckling. Under senare år har en allt större skara journalister, författare och forskare fört fram demokratiska idéer på ett tydligare sätt än tidigare. Ett växande civilt samhälle med demokrati och mänskliga rättigheter som moraliska ledstjärnor börjar sakta ta form i det pakistanska samhället.
Vad historien också har lärt oss är att nya gränser och uppdelningar ytterst sällan skapar harmoniska relationer mellan de uppdelade områdena – åtminstone inte i ett kortare perspektiv. Indien och Pakistan sällar sig här till en relativt stor skara av delade länder i den moderna historien, såsom Irland, Jugoslavien, Cypern och Korea. Sensmoralen från alla dessa uppdelningar har på ett träffande sätt formulerats av Ravinder Kauer i den nyutkomna boken ”Since 1947: Partition Narratives among Punjabi Migrants of Delhi”: ”Skapa inte några nya gränser mellan människor utan sträva istället efter att göra de rådande gränserna mindre viktiga.” Attacken mot Bombay kan sägas vara allvarlig inte bara på grund av det höga dödsantalet. utan också därför att de trevande försöken att öppna upp gränserna mellan Indien och Pakistan nu riskerar att avstanna.
