När den unge Michael Holroyd fick tillbaka sitt manuskript ursäktade sig förläggaren med att om hans firma ofta skulle ge ut böcker om nästan okända författare av totalt okända författare skulle den snart gå i konkurs. Dock insåg han författarens talang och föreslog att han i stället skulle skriva om Lytton Strachey. Som uppmuntran gav han honom 50 pund i förskott.

Holroyd sökte upp Lyttons bror James, som ägnat livet åt att översätta Freuds verk, för att ta reda på om han hade något av intresse att erbjuda. Han fördes till ett litet hus som var fullproppat med koffertar bågnande av Stracheys skriftliga kvarlåtenskap. Även på andra ställen dolde tjocka dammlager otaliga staplar av dokument. Ett år hade Holroyd trott att boken skulle ta att skriva, snart höjde han beräkning till tre, efter sex var han klar. Då hade han läst 30 000 brev, eftersom Strachey hyste skräck för telefoner och i stället konverserade via posten, samt intervjuat hundratals både samarbetsvilliga och motsträviga efterlevande. De bägge volymerna på tillsammans tusen sidor gjorde succé i det biografivurmiga England. Skildringen av Bloomsburykretsen utlöste det på 70-talet till mani stegrade intresset för den.

Holroyd fortsatte med att skriva lika gedigna som underhållande levnadsteckningar om stora 1900-talsnamn som målaren Augustus John och som krön på karriären den officiella biografien om Bernhard Shaw. Han hade nått en sådan position att han kunde få ett garantihonorar för olika utgåvor på över nio miljoner kronor i dagens växelkurs.

Sedan han dolt sin identitet i och bakom dem han skrev om, kände han ett behov att gå tillbaka i sin egen familjs historia för att försöka finna något av sig själv i den och den i honom. Han hade uppmanat och till och med betalt sina föräldrar för att skriva ner sina minnen. De hade skilts efter ett kort äktenskap då de knappast hade samma uppfattning om någonting. Inte ens hade de kunnat enas om sin ende sons födelsedag, varför denne firade med fadern den dag denne ansåg vara den rätta och med modern den dag hon hävdade var den enda möjliga. De båda födelsedagarna hade kanske en mening. Inte bara kunde han känna sig dubbelt så gammal än han var. Viktigare var att han föddes av sina föräldrar, som föddes av sina och så vidare. Och nu återföder de honom när han berättar om dem, när de skapar hans vuxna tillvaro.

Michael Holroyds mamma var svenska, stammande från tändstickstillverkare respektive textilfabrikanter. Hennes far hade drömt om att bli operasångare men fått viga sitt liv åt kavalleriet. Som djärv och stilig ryttare hade han slagit an på den vackra manufakturdottern. Trots föräldramotstånd gifte de sig, fick först sonen Karl-Åke som skållades ihjäl och därefter dottern Ulla. Pojkens död skakade äktenskapet, officeren försjönk i supande, vilket ledde till oundviklig skilsmässa. Han försvann ur de kvarvarande damernas liv.

Mamman Kaja var en stilig och driftig kvinna, som fick plats på den eleganta Märthaskolan, där hon avancerade till en framstående modeskaperska som rörde sig med självklar grace bland societetsdamerna. Dottersonen betraktar henne som en snobb som kuschade andra, förde sig som en officer, rak i ryggen, med högburet huvud.

Ulla sattes i Franska skolan för att lära språk och vistades en sommar i Frankrike. 18 år gammal skickades hon till England. Redan på båten träffade hon Basil Holroyd.

Den relevanta grenen av hans släkt följde med ett grymt undantag det viktorianska mönstret. Michaels Indienfödde farfarsfar hade som officer räddat engelska teodlare från att massakreras under ett uppror och tackats med en andel i deras plantager. När han drog sig tillbaka till England begick hans hustru ett kvalfullt självmord genom att svälja en frätande vätska och han fick ensam uppfostra tre barn. Sönerna skickades till antikverade internat; den ene blev militär och den andre, Michaels farfar Frazer, studerade ytligt vid Cambridge innan han gifte sig med en munter irländska. Deras söner fick också pröva på ett av dessa otidsenliga internat innan de växlades över till Eton.
Frazer fascinerades på 20-talet av René Laliques glaskonst och förvärvade den engelska agenturen. Familjens kommersiella verksamhet kom att omfatta te och glas, vilket gav dem sysslor men knappast varaktig förtjänst. Finanserna förbättrades inte på sikt då den 50-årige Frazer lämnade hemmet och installerade sig med en betydligt yngre kvinna av äventyrligt skaplynne. Hans konstruktioner för att säkra familjens men också älskarinnans ekonomiska framtid dränerade förmögenheten effektivt.

Basil och Ulla ingick vardera två nya äktenskap, vilket gav Michael flera styvföräldrar men inget halvsyskon. Farföräldrarna uppfostrade honom i sitt stora hus, där han daddades av den överbeskyddande farmorn. En hundgalen faster var hans enda glädjekälla. Barnets livsrytm blev sjuttioåringars. Han skickades till en tröstlös skola och till Eton med halva terminsavgiften betald av en styvfar. Snart insåg han att man inte kom dit för att studera utan för att utmärka sig i idrott, framför allt i cricket som spelades med skrämmande allvar. Utan talang för lagsport ägnade han sig en tid åt squash, en knappast erkänd disciplin. Med tanke på framtida försörjning tvingades han läsa naturvetenskapliga ämnen utan större framgång då han saknade läggning och intresse samt undervisades av oinspirerande pedagoger. Först när en originell fransklärare gav liv åt litteraturen kom han till sin rätt. Trots att han fick en ledande funktion i sitt hus blev han inte känd bland övriga elever. Ingen hade något ont att säga om honom, ty ingen hade något att säga om honom. Han kände sig programmerad för att vara osynlig och förmådde inte göra något åt saken.
Regelbundet for Michael och mamma med Patricia, Saga eller Suecia till Sverige för att hälsa på släkten. Han var sjösjuk men Ulla missade aldrig smörgåsbordet eller något tillfälle att dansa: med vem som helst, sjungande, fånigt leende, vitsande på fem-sex språk, drickande kolorerade drinkar, dansande på bord. En parant kvinna, öppen för fest och förslag, som sonen skämdes för så mycket att han lämnade lokalen. Till den grad tog han avstånd från hennes uppträdande att han vägrade att lära sig svenska.
Varken till Cambridge eller Oxford ville Michael Holroyd. Redan tidigt hade han funnit sitt universitet – Maidenhead Public Library. Där gjorde han sig hemmastadd som en liten lord i eget bibliotek, som en Fauntleroy. Han upptäckte lärarna som ledde honom in på hans framtida bana. Hesketh Person, som skrev om Oscar Wilde och Walter Scott så att de blev närvarande i rummet och inga historiska pappfigurer, som förlitade sig på bra anekdoter och visste att hantera citat. Hugh Kingsmill, som Michael skrev sin första levnadsteckning om, lärde honom att tillvaron styrdes av kampen mellan viljemänniskan och fantasimänniskan. De lockade honom till att själv bli biograf. Att återuppliva en gång levande människor var lika givande som att hitta på eller kopiera samtida.

Men först hade han velat bli en riktig författare, skrivit poesi och en huvudsakligen självbiografisk roman om farföräldrarnas instängda tillvaro och föräldrarnas misslyckade äktenskap. Dock lade han den åt sidan men tog fram den igen efter ett tiotal år, då han redan slagit igenom. Förläggaren var ytterst positiv, men Basil, som själv försökt skriva romaner om de närstående, hotade med rättsliga åtgärder. Därför kom ”A Dog‘s Life” bara ut i USA. 30 år senare gav författaren sin far rätt och tackade postumt för att han lett honom bort från fiktionens väg även om den slingrat sig nära verkligheten.

Sedan han förkastat pappas förslag att ägna sig åt tekompaniet med placering i Assam, vilket skulle ge honom möjlighet att skriva på helger och kvällar, prövade Michael en juridisk framtid genom att bli volontär på en advokatbyrå. Efter fem års praktik skulle han få agera självständigt. Tålamodet varade två år, sedan var det dags för två års militärtjänst. Men han var framme till slut. 24 år gammal var han färdig med sin första biografi men 30 innan en förläggare vågade ge ut den.

Gick det uppåt för Michael Holroyd gick det neråt för släktingarna. Med något undantag slutade de utfattiga. Ulla passerade ytterligare ett misslyckat äktenskap och en rad hyfsat lönsamma förhållanden innan hon förlorade sin lyskraft och själv tappade intresset. Det avspeglade sig i en sjunkande bostadsstandard. Basil bedrev oförtrutet affärer men dessvärre de mest vinstgivande huvudsakligen i fantasin.

När Michael Holroyd fått fart på biografiskrivandet kunde han hjälpa sina föräldrar ekonomiskt samtidigt som han avlägsnade sig från dem. Han absorberades av sina föremål, kände sig som ”en science fiction-karaktär, färdandes tvärsöver tiden, sträckande ut sig och försökande få kontakt med människor han aldrig hade träffat.” Han levde på den energi som var koncentrerad i deras kärlekar och som spred sig i vidgande cirklar från deras död. Kingsmill, Strachey, Augustus John och Shaw blev hans lärare som inte hade någon anknytning till universitet. Utan att skära loss dem ur deras egen tid gjorde han dem tidlösa och samtida.

För att fylla tomrummet efter de bortgångna föräldrarna började Michael Holroyd skriva på något han trodde skulle bli en essä som bragte ljus över deras liv och hans eget. När han motsträvigt kommit i gång gick det undan. Vanligen långsam skrev han 300 sidor i ett svep innan yrkesmedvetandet stoppade honom. Minnen hade jagat varandra, familjetraditioner och avlyssnade samtal. Men var de sanna? Professionalismen tog över. Han skaffade fram födelse- och vigselattester, examensbetyg och testamenten. Besökte platser och kontaktade kvarlevande vittnen. En ny historia växte fram – dystrare än den förra men förhoppningsvis korrektare. Han mixade de båda versionerna, tog känsla och anekdoter från den första, lade till avslöjanden, legala uppgifter, felsteg och motgångar från den andra.

Herrarna Holroyd var predestinerade till att misslyckas eftersom de ville att verkligheten skulle motsvara deras drömmar. Michael gav upp fiktionen och återskapade en verklighet så autentisk som möjligt. Sin fantasi använde han till inlevelse, gestaltning, variation i prosastil och humor. Att skriva en självbiografi visade sig vara samma sak som att skriva en biografi. Fast tvärtom. Det gäller inte att bli förtrogen med en förgången värld utan att få perspektiv på sin egen.
När Michael Holroyd efter tre års faktafångst, minnesdykande och skrivande satte punkt för familjekrönikan ”Basil Street Blues”, som skulle förklara hans egen utveckling genom att han skärskådade sin släkt, trodde han att han var färdig som sin egen biograf. Boken fick ett entusiastiskt mottagande och flera kritiker betraktade den som hans bästa levnadsteckning i dess blandning av skämtan och melankoli. Men läsarna hade inte fått nog. Författaren översköljdes av brev som innehöll upplysningar om de beskrivna som han själv inte hade fått tag i trots idogt letande. Han fick veta mycket om familjen från utomstående. Släktträdens kronor växte in i varandra.
Resultatet blev en andra volym som knöt upp lösa trådar, fortsatte berättelser vars källor tidigare sinat, rättade felstavningar av namn vilket avslöjade hittills okända öden. I ”Mosaic” (båda böckerna finns nu som Abacus Paperbacks) kan Holroyd ge en bred bild av faster Yolandas kavaljer; avslöja vem farfars älskarinna egentligen var och vad som hände henne; fylla ut porträtten av sina närmaste. Han låter läsaren följa med på sin jakt, följa spår som ingenvart leder, leta sig till platser där historien utspelats. Det är ett detektivarbete med drag både av polisens sega slit och Hercule Poirots snillrika slutledningsförmåga. Spännande och fängslande trots att man åtminstone initialt har begränsat intresse för dessa människor.
Det är biografikonst av allra högsta klass.