Under olympiska spelen i Stockholm 1912 debatterades den moderna tävlingsidrotten på tidningarnas ledarsidor med en skarpsyn och mångsidighet man aldrig därefter varit i närheten av. Det gällde ett tämligen nytt samhällsfenomen, förevisat på högsta nivå i en imposant, nyinvigd stadionanläggning. Ett inslag i meningsutbytet gällde idrottens förhållande till ”kulturen”. Påtagligt är att arbetarpressen bekymrade sig mest. Visserligen kunde man med Örebro-Kuriren hävda att ”Idealet är varken kulturflabben eller sportfånen”. Men på annat håll sågs idrotten som ett hot mot (den andliga) kulturen, som något av en kulturfara och utmaning i arbetarnas bildningssträvan (ABF tillkom samma år). Polariseringen idrott–kultur var grundlagd.
Föreställningen om idrotten som okultur eller antikultur fortlevde genom 1900- talet. En yttring finner man i Ivar Lo-Johanssons korta idéroman ”Jag tvivlar på idrotten” (1931). Han menade att idrotten verkade negativt på två sätt: dels genom att i sig själv sakna kulturskapande förmåga, dels genom att ta tid och kraft från sina växande skaror av utövare på bekostnad av värdefullare sysselsättningar (riktig kultur). Hans inställning delades av andra radikala författare under mellankrigstiden, som med ogillande såg idrottsintresset breda ut sig.
En av dessa, Artur Lundkvist, föll väl in i bilden vid ett välbesökt möte på bulgariska ambassaden inför landets 1300-årsjubileum 1979. Efter en rad uppslag till bulgariskt-svenskt kulturutbyte inom områden som litteratur, konst och musik hände det oväntade och mindre korrekta: förslag även om idrottsutbyte, exempelvis i kraftsport. Upp for Lundkvist, omedelbart följd av Lars Gyllensten (båda representerande Svenska Akademien) och förklarade idrott oacceptabelt som del i ett kulturutbyte; jag var själv vittne i egenskap av inkorrekt förslagsställare.
Under efterkrigstiden ställdes ibland den orimliga frågan om idrott över huvud taget kunde anses vara kultur. Exempelvis fick utdelare av kulturpriser fundera på om idrottsfolk kunde komma i fråga. Generellt har idrotten haft en svag ställning i (fin)kulturella, intellektuella och akademiska kretsar. Så mycket starkare på andra håll: massmedia, näringsliv och politik i en oemotståndlig kombination.
Mot denna bakgrund kan man se en tegelstensdiger bok av den väletablerade norske historikern Rune Slagstad. Att han anser idrott vara något speciellt antyds redan av den kryptiska titeln: (Sporten). En idéhistorisk studie (Pax Forlag A/S Oslo 2008, 849 s.). Parentesen kan tolkas just som en vink om att idrott är svårgripbart i ett kultur- och samhällsperspektiv. Under alla omständigheter har Slagstad svårigheter. Förenklat ifrågasätts idrotten som fullvärdig kulturföreteelse med meningsfullt innehåll. Den beskrivs delvis som ”sportspektakel” och ”meningslös”. Dess expansion och höga svansföring noteras med bitvis underförstått ogillande. Kanske ligger en kärnpunkt i skillnaden mellan finkultur och populärkultur, varvid idrotten endast betraktas som det senare.
Signifikant i sammanhanget är senare tids många nya eller nygamla anläggningar i Norge parallellt med en ökad satsning på internationella tävlingsframgångar. En period gick de under beteckningen ”riksanlegg” och skulle vara väl avpassade för globala mästerskap. Enbart under perioden 1988–91 fick 17 arenor denna karaktär. Mindre märkligt, kan tyckas, då OS i Lillehammer stod för dörren. Mer slående är väl då hur man i mitten av 90-talet började promovera de mest tongivande arenorna, minst ett tiotal, till ”nasjonalanlegg” i anslutning till kulturtempel som Nasjonalgalleriet och Nasjonaltheatret. Här kommer man in på ett stort och intressant men svårframkomligt område, som tyvärr aldrig genomlysts efter förtjänst. Slagstads idrottstvivel kan ses som en fortsättning av en tidigt framträdande vänsterintellektuell hållning. Det fungerar som en passning till den föga artikulerade, men fortfarande förekommande, opinion som i den moderna tävlingsidrotten med dess många gånger bullrande och osofistikerade uttrycksformer ser något torftigt, något som är underlägset den högre kulturen och inte passar in i det legitimerade kulturlandskapet.
Men finns det då inga inslag av ”finkultur” i det så omfattande och diversifierade idrottslivet? Alternativt kunde man fråga sig om idrotten istället för att bedömas med motsatsparet högt–lågt kan och bör ses som något av en allkultur där var och en har möjlighet att hämta något meningsfullt och inte så få kan betecknas som frälsta.
På säkrare mark befinner sig Slagstad i en mer beskrivande än värderande skildring av det norska idrottslivets historia från mitten av 1800-talet till idag. Här ligger bokens tyngdpunkt. Det är lätt att uppskatta de många väldokumenterade och välskrivna bitar som tillsammans får känneteckna grannlandets idrottsliga utveckling. De hänger visserligen inte fullt övertygande samman och leder inte till en sammanfattande syntes. Men lästa var för sig är de av stort intresse. Det gäller inte minst vid en jämförelse med svenska förhållanden. Man kunde tro att de forna brödrafolken från början och framåt skulle ha en likartad idrottshistoria. I själva verket är det den nationella särarten som frapperar. Först i slutet av 1900-talet vidtar en stark likriktning i globaliseringens tecken. Ett isolerat exempel är att till och med golfsporten med sin spindelvävstunna norska traditionstråd gått framåt med stormsteg på sistone (1985 9 banor, 2005 155). Nationell särart kan ju även bestå i att fenomen lyser med sin relativa frånvaro.
Till den norska särarten måste man givetvis räkna vintersporten. I själva verket är det den särklassigt tyngsta faktorn. Skidsporten, i synnerhet längdåkningen och backhoppningen, framstår som norska nationalsporter med ledande positioner i både bred gå-på-tur-tradition hemmavid och internationell tävling. I storvulna ögonblick har man här sett ”Norges gåva till världen”. Landet har förknippats med vinterlandskap och skidåkning i civil och militär vardagsåkning, något som går igen redan i 1700-talets konst och litteratur.
Att här se ett starkt kulturarv, kanske det för landet mest kännetecknande, är knappast överord. Tävlingarna i Holmenkollen med start 1892 och karaktär av folkfest liksom det entusiastiska gensvaret vid Lillehammer-OS hundra år senare befäster skidorna som underlag för den norska nationalsporten. Skridskoåkningen kompletterar bilden men måste sättas långt efter och rosar nu inte idrottsmarknaden. Holmenkollens särställning belyses av ett SvD-uttalande 1920: ”Liksom Olympen i Grekland i sig innefattade icke blott berget med samma namn, utan hela gudomen, så får vi i våra dagar använda samma måttstock på Holmenkollen i Norge. Det är namnet på nationalsporten, nationalbacken, nationaldagen. Det är ett heligt berg.”
I Sverige betecknades skidsporten tidigt som ”idrotternas idrott” och har haft betydande omfattning med ett skidfrämjande och ett skidförbund som effektiva organisatoriska replipunkter. Men man har saknat en storstad med skidvänligt klimat och topografi. Norge fick sitt skidfrämjande och sin inte minst vintertid aktiva turistförening betydligt tidigare än Sverige. Inte heller fanns här en Fridtjof Nansen eller Roar Amundsen, skidåkande polarforskare med hjältestatus.
Har Sverige något med nationell särart att sätta emot? Endast en idrott, eller snarare kroppsövningsform, kan konkurrera: gymnastiken i sin av Per Henrik Ling och hans efterföljare systematiserade form. Linggymnastiken är nu visserligen snarast att betrakta som ett dött (bortslarvat) kulturgods. Men under sin storhetstid från mitten av 1800-talet och ett hundratal år framåt var den känd och utövad runtom i den civiliserade världen. Det snart 200- årsjubilerande Gymnastiska centralinstitutet (1813), nu aktivt under namnet Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm, var länge den pedagogiska gymnastikens mecka, besökt av elever och observatörer från en rad länder. Hit kunde ett i gymnastik underutvecklat Norge sända lärarkandidater för utbildning i svensk gymnastik. Som motprestation fungerade de eller andra norrmän som skidinstruktörer.
Under mellankrigstiden splittrades den organiserade idrotten i Norden i två delar: dels en utbrytning baserad på arbetarklassen, dels en äldre och större utan uttalad klassmarkering. Norge fick ett starkt Arbetarnas idrottsförbund, AIF (1924), Sverige ett mycket svagt (1928). Skillnaden är uppseendeväckande och präglade situationen minst ett par decennier framåt. Det norska AIF stöddes av ledande socialdemokrater. Som ordförande fungerade exempelvis en tid Tryggve Lie, sedermera utrikesminister och FN:s generalsekreterare. Det svenska AIF fick nöja sig med halvhjärtat stöd från kommunistiska fraktioner.
1946 inträffade den stora förlikningen. Idrottsrörelsen enades under Norges idrottsförbund. Samtidigt inrättades en intressant myndighet utan svensk motsvarighet, Statens idrottskontor. Man kan tala om en ny epok. Men åtskilligt av den gamla dualismen levde ändå kvar. Idrottskontoret leddes av en synnerligen färgstark person, Rolf Hofmo, som förde vidare det röda arvet från arbetaridrotten. Han ville få gehör för en social, hälsoinriktad folkidrott mellan det konservativa, ursprungligen militärt präglade turist- och friluftsidealet å ena sidan och den elitära internationella tävlingsidrotten å den andra. Med makt närd av statliga idrottspengar och en självsvåldig personlighet försökte han få hela idrotts-Norge med sig. Det rörde sig om det kanske mest målmedvetna och avancerade statliga dirigeringsförsöket i Nordens idrottsliv.
Successivt fick Hofmoregimen kapitulera inför tävlingsidrottens oemotståndliga frammarsch. Norge anpassade sig allt eftertryckligare till de internationella värderingarna, något som blev särskilt tydligt åren kring Lillehammer-OS 1992. Då inrättades ett toppidrottscenter. Man kraftsamlade kring forskning med medaljer i sikte. En föreställning som i Sverige mest uttalat förekom i början av 1900-talet genom pionjären och ärkepatrioten Viktor Balck och därefter av vissa östliga kommuniststater, kunde i Norge uttalas öppet, nämligen att idrottsprestationer var viktiga för synen på en nations allmänna status.
Numera kan man urskilja åtminstone tre huvudtrender i norskt idrottsliv: det traditionella, rörliga friluftslivet i naturen, en i tärorternas konstruerade arenor fångad tävlingsidrott samt en postmodern dragning till extrem- och äventyrssporter i naturen. Träffande talar Slagstad om sistnämnda trend som en kombination av traditionell romantisk-estetisk naturuppfattning och prestationsidrottslig mentalitet, en Nansen redivivus. Ett exempel är Norges klättringsförbund med sina 11 500 medlemmar och fast plats i den nationella idrottsrörelsen. På svensk sida når man inte så högt. Det förefaller som om Norge även här ligger före.
Jämförelser mellan länders skilda idrottskulturer är ett eftersatt område. Tävlingsresultaten blir förvisso jämförda men är bara toppen på ett isberg. En punktvis jämförelse mellan Norge och Sverige tyder på att Sverige förvisso inte är idrottens stamort på jorden. Det är signifikativt att vårt särklassigt största bidrag, linggymnastiken, sedan något halvsekel ligger under jord. Norges bidrag, skidsporten, fortlever däremot i högönsklig välmåga med både topp och bredd.
