UNDER STRECKET | Filmhistoria

För en tid sedan visade den tyska tv-kanalen ZDF en ”scenisk dokumentation” om slaget vid Verdun. Som vanligt med historiska dramadokumentärer i tv-mediet bänkade sig miljontals människor framför sina tv-apparater. De fick se ett ovanligt dynamiskt tv-program om ett av historiens mest fruktansvärda materialslag. Det tyska anfallet mot Verdun inleddes i februari 1916. Bombardemanget var exempellöst; en tid avfyrades tusen granater – varje timme. Först efter 300 dagar drog sig den tyska armén tillbaka, utan att ha vunnit någon som helst mark. Resultatet var emellertid förfärande. Det beräknas att 300 000 tyska och franska soldater stupade vid Verdun. Till dem skall räknas ytterligare en halv miljon skadade, sårade och lemlästade. Första världskrigets mest utdragna strid var en närmast omänsklig tragedi. I princip allt kring den lilla nordfranska staden hade jämnats med marken; flygfotografier av det berömda Fort Vaux påminde om ett livlöst månlandskap.

Verdun har blivit den främsta symbolen för det första världskrigets meningslösa lidande och mänskliga vansinne – åtminstone i Tyskland och Frankrike. ZDF-rekonstruktionen ”Die Hölle von Verdun” (Helvetet vid Verdun) visades just med anledning av 90-årsdagen av slaget. Programmet producerades under överinseende av tv-historikern Guido Knopp, en modern historiemedial entreprenör vars serier populariserat den europeiska händelsehistorien och därigenom präglat den tyska allmänhetens syn på sitt förflutna.

Det speciella med ”Die Hölle von Verdun” i jämförelse med flera av kanalens ­tidigare produktioner var att programmet blandade samman mediala genrer på ett nytt sätt. I historiska dramadokumentärer har det sedan länge, med impulser från spefilmen, etablerats ett produktionssätt där dokumentärt filmmaterial mixas med iscensatta, nyinspelade sekvenser i syfte att öka programmens dramaturgiska kvaliteter. I ”Die Hölle von Verdun” iscensattes just sådana rekonstruktioner i färg för att skapa kontrast till den svartvita arkivfilmen.

Egentligen berättade tv-programmet inte något nytt om slaget vid Verdun, men vad som fascinerade den tyska publiken var individualiseringen av kriget i dokumentär tappning. ”Die Hölle von Verdun” växlade nämligen mellan mikro och makro, mellan tyskt och franskt, förkroppsligat genom två soldater på var sida. Deras djupt privata, ofta förvirrade och ohyggliga erfarenheter om slaget vid Verdun rekonstruerades genom dagböcker och brev man funnit i arkiven, vilka lästes av en allvetande berättare. Dessa soldater var alltså inte uppdiktade utan verkliga personer, samtidigt illustrerades och iscensattes deras upplevelser av både dokumentärt arkivmaterial och fiktivt spelfilmsmaterial. Genom denna mediala sammanblandning av genrer på olika nivåer lyckades ZDF göra populär historisk tv på ett nytt och innovativt sätt. ”Die Hölle von Verdun” förenade helt enkelt fiktionsfilmens karaktärsdrivna dramaturgi med dokumentärfilmens kunskapsförmedlande ambitioner.

”Som en krigsfilm från Hollywood” var Berliner Zeitungs signifikanta, om än tvetydiga karakteristik av det här programmet. Genom att använda Hollywoodfilmens simpla konventioner, menade tidningen att ”Helvetet vid Verdun” historiemedialt faktiskt lyckats att didaktiskt förmedla de stridande unga männens fruktansvärda erfarenheter av kriget.

Men borde verkligen berättelsen om det blodiga slaget vid Verdun reduceras till ett slags ”amerikaniserad” historia om meniga soldater – även om de nu inte hette Ryan? Var det trots allt inte lite för mycket dokudrama över det hela, frågade sig tidningen? Man må moralisera över Hollywood hur mycket man vill. Faktum kvarstår att amerikanska filmer och tv-program är vår tids mest inflytelserika förmedlare av historia. Medieringar av det förflutna i rörlig bildform på film, i tv och i digitala medier, har blivit allt viktigare för allmänhetens uppfattningar om och förhållningssätt till det förflutna. Samtidigt är detta inte något nytt. För Hollywood har historia länge varit ett kommersiellt filmkoncept. Till en början handlade det om enkla tablåartade historiska iscensättningar, men redan under 1910-talet produceras historiska mastodontfilmer där åskådaren (för)sjönk in i det förflutna. Det hävdas till exempel att president Woodrow Wilson, efter att ha sett D W Griffiths rasepiska stumfilm ”Nationens födelse” (1915), menade att den var en alltigenom sanningsenlig ”historia skriven i ett ljusflöde.”

Om Hollywood som en globala historieförmedlande institution har lundahistorikern Ulf Zander skrivit en bok, Clio på bio. Om amerikansk film, historia och identitet (Historiska media, 352 s). Det är en minst sagt omfångsrik studie, författad på 350 sidor dubbelspalt. Zander gillar verkligen att berätta – hans avhandling var på närmare 700 sidor – och som läsare möter man en ordglad formuleringsglädje som ibland kanske känns väl mastig. Möjligen skulle Zander ha haft ihjäl några av sina älsklingar, därtill brister det en smula i förlagsredigering och korrektur.

Men på det hela taget är ”Clio på bio” en slösande rik bok som både deskriptivt och analytiskt turnerar den dubbla tankeoperation som all historia innebär. ”Å ena sidan är vi historia eftersom vi och det samhälle vi lever i är ett resultat av historisk utveckling”, som Zander påpekar. ”Å andra sidan gör vi historia. Utgår vi från nuet och blickar tillbaka är det den egna tidens frågor och behov som står i fokus, liksom hur historia brukas och konstrueras.”

I sin bok säger sig Zander diskutera villkor och förutsättningar för mötet mellan historia och film, med speciellt fokus på hur sociala problem och konflikter tolkats och omtolkats på bioduken. Hans studie sällar sig till den skara svenska publikationer som de senaste åren på lite olika sätt turnerat relationen mellan film och historia. För några år sedan skrev till exempel historikern David Ludvigsson en bok om Olle Hägers och Hans Villius historiska tv-program, och ungefär samtidigt disputerade filmvetaren Mats Jönsson på en avhandling om historisk spelfilm. Det finns alltså ett slags upparbetat intresse för filmens sätt att skildra och återge, kanske rentav skapa eller till och med fabricera historia. Zander har dock en distinkt egen infallsvinkel: att analysera hur amerikanska Hollywoodfilmer både format och speglat amerikansk identitet under 1900-talet.

”Clio på bio” är uppdelad i åtta kapitel; ett slags fristående essäer som här och där griper in i varandra. Till att börja med går Zander igenom olika föreställningar om filmmediets relation till det förflutna. I korthet har det i filmhistorien funnits en uppdelning mellan ett fiktivt och ett dokumentärt förhållningssätt, där den senare filmkategorin ansetts stå i en tätare relation till historien. I sin filmvetenskapliga pionjärstudie, ”Kinematografien – ett bildningsmedel” från 1914, menade till exempel Frans Hallgren att ”kinematogrammet som historiskt dokument” gjorde det möjligt för ”nutiden att leva i framtiden.” Hallgren diskuterade enbart tidens aktualitetsfilm, helt i linje med den tilltro som under stumfilmstiden fanns kring filmmediets objektivitet. ”Inför den realistiska kinokamerans bevis skulle nog en och annan av de lögner, som ofta avsiktlig slungas ut över världen, falla tämligen platt samman”, som han uttryckte det.

Som Zander påpekar förändrar sig diskussionen i takt med filmproduktionernas ökade realism beträffande sättet att gestalta det förflutna på filmduken. De objektivistiska idealen förskjuts också i riktning mot ett allt mer sofistikerat filmiskt berättande där ett slags cinematisk historieförmedling i bildform snarare blir tongivande. Här letade sig givetvis den reella händelsehistorien in i filmdukens textur; i synnerhet den amerikanska spelfilmen har under hela 1900-talet fungerat som ”en megafon för nationella värderingar”, som Zander skriver. Som flera filmforskare påpekat innebär det i sin tur att en historisk spelfilm ofta säger mer om den tid som den produceras i, än om den historiska tid som filmen berättar om.

I de följande kapitlen skriver Zander bland annat om Steven Spielberg och andra världskriget (något som även Mats Jönsson ägnade sig åt i sin bok ”Film och historia”), han tar sig an västernfilmen och tematiserar den under rubriken ”Myten om gränslandet – Hollywood och den amerikanska nationella identiteten”, och han diskuterar muslimer i Hollywoods olika föreställningsvärldar. Skildringar av ”de andra” säger ju i regel mer om avsändaren än om dem som porträtteras. Om nu Hollywood koloniserat det förflutna, så är det kanske främst uppenbart i filmer om ”vilda östern”. Att araber är stereotypt porträtterade i Hollywoodfilm kommer knappast som någon överraskning, men Zander gör ändå en nyanserad rundmålning av ämnet, med fokus på både äldre filmer som ”Schejken” (1921) med Rudoph Valentino, och senare produktioner som ”Kingdom of Heaven” av Ridley Scott (2005).

”Clio på bio” är som framgår en närmast prunkande framställning av mängder av amerikanska filmers relation till historia, politik och nationell identitet – bokens dubbelspaltiga filmografi sträcker sig över nästan tio sidor. Men det är inte utan invändningar jag läser boken. Ett kapitel handlar exempelvis om historieförmedling i filmer om det amerikanska slaveriet och inbördeskriget. Här ägnar sig Zander åt klassiska filmer som ”Nationens födelse” och ”Borta med vinden”. Det är ju produktioner som inte direkt är okommenterade i filmhistorien, och är det något som filmforskare tidigare sysselsatt sig med så är det att tolka och placera in dem i ett rashistoriskt sammanhang. Zander lyckas utvinna ett antal nya poänger i sina analyser, men samtidigt ger sig skuggan av ett tvivel tillkänna. Även om ”Clio på bio” riktar sig till en historieintresserad allmänhet, och (nog) inte bör bedömas som ett slags forskningspublikation, väcker ovanstående likväl frågor om bokens egentliga syfte. Vad nytt är det egentligen som Zander kommer med? Notapparaten består till exempel nästan uteslutande av tidigare filmböcker i ämnet, och det är sällan som Zander botaniserar i arkiven eller går tillbaka till primärkällor. Det här är lite märkligt eftersom Zander ju är historiker. Han har tveklöst enorma kunskaper om de filmer, regissörer och skådespelare han berättar om, men de metodologiska insikter som den så kallade ”nya filmhistorien” genererat är det värre med. Vad tyckte amerikanerna ner på mikronivå egentligen om ”Borta med vinden”? Zander framhåller – genom andra filmforskare – att den är en av filmhistoriens mest populära filmer, men som bland annat den ”nya” filmhistorikern Kathryn Williams påtalat så var den filmen på vissa håll inte alls populär. Med utgångspunkt i lokal småstadspress, regionala arkiv och biografblad har hon tagit fram en helt alternativ filmhistoria, som ser mycket annorlunda ut än den kanoniserade.

Zander har tittat på mycket film under arbetet med sin bok, men det finns faktiskt företrädare för den nya filmhistorien som på allvar menat att blott titta på gamla filmer för att förstå mediets historia är lika produktivt som att iaktta en tvål – när man skall till att skriva hygienindustrins historia. Problemet här är ju också den nationella humanvetenskapliga frågan som många svenska humanister brottas med kring svårigheten i att ta sig an ett annat lands historia. Ja, rentav lämpligheten att skriva om kulturella företeelser där, som i det här fallet, arkiven och primärkällorna ligger på andra sidan av en ocean. Även om ”Clio på bio” handlar om medierade föreställningar om det förflutna, så är faktiskt mediet inte alltid budskapet.