Den amerikanska tidskriften Foreign Affairs har genom åren publicerat många viktiga texter, skrivna av kända politiker och forskare. Där medverkade statsvetaren Samuel Huntington 1993 med sin kontroversiella och ofta missförstådda artikel om civilisationernas kamp, ”the clash of civilizations”. Där signalerade Richard Nixon 1967 att USA borde ompröva sina relationer till Kina.
Den mest inflytelserika texten i tidskriftens historiska skrevs emellertid av en anonym person, kallad Mr X. Artikeln hette ”The Sources of Soviet Conduct” och publicerades i juli 1947. Det blev dock snabbt känt att den som dolde sig bakom signaturen hette George Kennan.
Artikeln innehöll ett nyckelord: containment (tillbakahållande). Kennan skrev: ”Huvudelementet i all amerikansk politik gentemot Sovjet måste vara ett långsiktigt, tålmodigt men fast och vaksamt tillbakahållande av ryska expansionstendenser.” Därmed hade han angett den inriktning som den amerikanska utrikespolitiken skulle följa under hela det kalla kriget, en politik som varken innebar undfallenhet eller väpnad konflikt med den andra supermakten.
”Kennan kom så nära att utforma sin tids diplomatiska doktrin som någon diplomat i vår historia”, konstaterade Henry Kissinger senare. Den amerikanske historikern John Lewis Gaddis dedicerade sitt sammanfattande verk ”The Cold War” (2005) till Kennan, som han beskrev som en av de stora gestalterna i kalla krigets historia.
Artikeln i Foreign Affairs var resultatet av många års studier och erfarenheter. Kennan lärde sig tidigt ryska och påstods behärska språket bättre än Josef Stalin, som talade med georgisk brytning. Under sin uppväxt kände han en stark gemenskap med en äldre släkting som också hette George Kennan, och som i slutet av 1800-talet skrivit ett uppmärksammat verk om den tsarryska repressionen.
När de diplomatiska förbindelserna mellan USA och Sovjet normaliserades 1933 började Kennan arbeta på den nyöppnade amerikanska ambassaden i Moskva. Han stannade till 1937, för att sedan återvända 1944. På plats kunde han studera Stalins terror mot sin egen befolkning och utrensningarna inom bolsjevikpartiet.
Under andra världskriget var USA och Sovjetunionen allierade. Det fanns i USA vid krigslutet en naiv inställning till Stalin, som president Franklin D Roosevelt kallade ”Uncle Joe”. Man hoppades att samarbetet med Sovjetunionen skulle fortsätta. Kennan varnade för detta synsätt. Till en början togs hans ord inte på större allvar. I februari 1946 dikterade han emellertid den text som senare blivit berömd som ”det långa telegrammet”. Kennan beskriver där hur de sovjetiska ledarna är övertygade om att den socialistiska och den kapitalistiska världen måste befinna sig i konflikt med varandra. Denna konspirativa världsbild beror inte på västvärldens agerande. För att legitimera förtrycket i Sovjet är det nödvändigt att utmåla omvärlden som fientlig.
Telegrammet från Moskvaambassaden förändrade Kennans liv och gjorde honom till en legend i den diplomatiska världen. Det lästes av presidenten och av utrikesministern, liksom av sovjetiska spioner. Kennan blev chef för utrikesdepartementets nyinrättade planeringsavdelning.
Tiden var nu mogen för Kennans insikter. Ett par veckor efter att telegrammet hade skickats iväg höll Winston Churchill sitt berömda tal om hur en ”järnridå” sänkt sig över kontinenten.
Kennan utvecklade sina tankar ytter- ligare i artikeln i Foreign Affairs, som kom att innebära ett andra genombrott för honom. Artikeln var välskriven, vilket förmodligen bidrog till dess genomslag. Att Kennan var en skicklig författare kom han senare att visa i prisbelönta memoarer och historiska verk. Han hade en stor beläsenhet. Under 1930-talet började han skriva en biografi över Anton Tjechov, en bok som dock aldrig blev klar.
Texten i Foreign Affairs innehöll citat från såväl Edward Gibbons ”Romerska rikets nedgång och fall” och Thomas Manns roman ”Buddenbrooks”. Hos Gibbon och Mann fanns en insikt om att institutioner som utifrån verkar stabila i själva verket kan vara på väg att falla samman. Kennan konstaterade: ”Möjligheten kvarstår (och enligt författarens mening är den stark) att Sovjetmakten (…) inom sig bär fröet till sin egen undergång, och att detta är på god väg att mogna.”
Förutsägelsen om den sovjetiska undergången visade sig så småningom vara utomordentligt klarsynt. När den lades fram fanns det dock många tvivlare. En av dem var den berömde kolumnisten Walter Lippman, som dessutom beskrev containmentpolitiken som en ”strategisk monstrositet”. Lippman menade att den föreslagna strategin var kostsam och oflexibel, eftersom den tvingade USA att hela tiden reagera på sovjetiska initiativ. Bättre vore att koncentrera sig på vitala amerikanska intressen. Lippman publicerade sin kritik i en bok med namnet ”The Cold War” (1947), en titel som gav namn åt den kommande epoken.
Kennan menade att Lippman missförstått hans text, bland annat därför att han tolkade containment som en militär snarare än en politisk doktrin. Kennan var dock, genom sin ställning i utrikesdepartementet, förhindrad att gå i offentlig polemik. När han ett par decennier senare gav ut sina memoarer kunde han svara på kritiken, men då hade han på avgörande punkter närmat sig Lippmans ståndpunkt.
Lippman var långt ifrån den ende som, enligt Kennan, missförstått honom. Kennan skulle bli alltmer olycklig över hur hans artikel användes. Det skedde, menade han, en ödesdiger ”militarisering” av den amerikanska utrikespolitiken. En av de främst ansvariga för denna ”militarisering” var Paul Nitze, som efterträdde Kennan som chef för utrikesdepartementets planeringsavdelning.
Kennan och Nitze är unika genom att de kom att ha inflytande över den amerikanska utrikespolitiken under hela det kalla kriget. Trots att de ofta hade olika uppfattningar förblev de vänner, de umgicks och uppvaktade på varandras födelsedagar. Nu har en fascinerande dubbel-biografi över dem utkommit. Boken heter The Hawk and the Dove: Paul Nitze, George Kennan and the History of the Cold War (Henry Holt and Company, 404 s) och är skriven av Nicholas Thompson.
Thompson har inte bara ett akademiskt intresse för sitt ämne utan också ett personligt. Han är barnbarn till Nitze. Hans bok är dock ingen partsinlaga till förmån för hans släkting, utan han förmår att göra båda sina huvudpersoner rättvisa.
Nitze och Kennan var på många sätt kontraster. Nitze var höken och Kennan duvan, Nitze idealisten och Kennan realisten, Nitze insidern och Kennan outsidern. Nitze var en handlingsmänniska medan Kennan var mer av en tänkare. Av Thompsons skildring får man intrycket av dessa skillnader grundlades tidigt. I Kennans liv fanns från början ett inslag av tragik, hans mor dog kort efter hans födelse. Kennan var ofta ensam som barn, medan Nitze var både mer social och ekonomiskt välbärgad.
Andra världskriget gav livsavgörande erfarenheter åt dem båda. Kennan befann sig i Prag när Tyskland anföll Tjeckoslovakien. När USA gick med i kriget arbetade han på landets ambassad i Tyskland, och blev då internerad. Efter att Tyskland besegrats kom Nitze att hålla förhör med en av tredje rikets nyckelgestalter, Albert Speer. Dessa förhör finns beskrivna i Gitta Serenys uppmärksammade bok ”Albert Speer och sanningen”. Nitze fick också på plats se följderna av det amerikanska kärnvapenanfallet över Hiroshima. Denna smärtsamma erfarenhet skulle han senare sällan tala om, men den hade kanske betydelse för att han kom att ägna så mycket tid av sitt liv åt kärnvapenfrågan.
Nitze skulle därefter arbeta för flera presidenter och utrikesministrar. Ofta hamnade i konflikt med dem och fick lämna sin post. Men han kom alltid tillbaka i viktiga positioner. ”Presidenter kommer och går, men Paul Nitze består”, förklarade Ronald Reagans utrikesminister George Shultz.
Kennan började redan i slutet av 1940-talet bli kritisk mot centrala inslag i den amerikanska utrikespolitiken. Han var motståndare till FN, till grundandet av Nato och till att erkänna staten Israel. Genom åren kom hans tvivel på USA och överhuvudtaget på det moderna, demokratiska samhället att bli allt större. Han förespråkade i stor utsträckning en amerikansk isolationism, han menade att USA inte borde blanda sig i vad som skedde i andra länder. Samtidigt kunde han argumentera för hårda åtgärder när amerikanska intressen verkligen var hotade. Han ville se ett militärt angrepp mot Iran när Khomeinis regim hade tagit amerikansk ambassadpersonal som gisslan.
Mot slutet av sitt liv motsatte sig Kennan den amerikanska invasionen av Irak. På 1960-talet var han en betydelsefull kritiker av Vietnamkriget. Han hamnade därmed på samma sida som studentrevoltörerna. Kennan var dock i många avseenden djupt konservativ. Han avskydde de långhåriga och oborstade ungdomarna, och såg dem snarast som ett tecken på det amerikanska samhällets förfall.
Den amerikanske utrikespolitiker som Kennan hade mest gemensamt med var Henry Kissinger, som blev Richard Nixons nationelle säkerhetsrådgivare 1969 och från 1973 dessutom var utrikesminister. ”Henry förstår mitt synsätt bättre än någon tidigare gjort på utrikesdepartementet”, sade Kennan.
Kennan och Kissinger hör till de främsta företrädarna i amerikansk utrikes- debatt för den så kallade realistiska skolan. Det innebär att de ansåg att USA:s utrikespolitik i huvudsak borde vara inriktad på att främja landet nationella intresset och inte vara alltför ideologisk. Ingen av dem kände någon entusiasm över 1970-talets ökade intresse för mänskliga rättigheter. Thompson återger ett ganska obehagligt samtal mellan dem, där de klagar över att de sovjetiska dissidenterna Aleksandr Solzjenitsyn och Andrej Sacharov får så mycket uppmärksamhet. Kennan förespråkade nu, liksom Kissinger, förbättrade amerikanska relationer till Sovjet.
Nitze var mer idealistisk. Han hade en större tilltro till det amerikanska samhället och till USA:s förmåga att göra världen bättre. Han blev därför en kritiker av Kissingers utrikespolitik. Till detta bidrog också en gammal rivalitet mellan dem, som gick tillbaka på Nitzes negativa recension av Kissingers bok ”Nuclear Weapons and Foreign Policy” 1957.
Nitze hade, precis som Kennan, sin förankring i det demokratiska partiet. Till en början kom han att stödja Jimmy Carter, som vann 1976 års presidentval. Nitze, som förespråkade en tuff linje gentemot Sovjet, märkte dock snart att det var svårt att få gehör för detta hos Carter. Betydligt bättre gick det när USA på nytt fick en republikansk president, Ronald Reagan. Trots sin höga ålder – han fyllde 82 det år Reagan avgick – kom Nitze att få en central roll under den nya presidenten. Nitze hade väldiga detaljkunskaper om kärn- vapen, något administrationen kunde dra nytta av i förhandlingarna med den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov.
Nitze var inte den ende demokrat som hade lättare för Reagan än för Carter. Senator Henry Jackson – som under 1970-talet var den ledande kritikern av Nixons och Kissingers avspänningspolitik gentemot Sovjet – är ett annat exempel. Jackson lämnade visserligen aldrig det demokratiska partiet men många av de så kallade neokonservativa tog under 1980-talet steget fullt ut och övergick till republikanerna.
Både Kennan och Nitze blev mycket gamla. När Kennan avled 2005 hade han fyllt 101 år, och när Nitze dog kort tid innan hade han inte många år kvar till sin 100-årsdag. Boken om dem blir därför inte bara en skildring av två intressanta personer utan också en krönika över amerikansk utrikespolitik under det senaste seklet, förvisso med betoning på det kalla kriget.
