Under det senaste decenniet har det i svensk högskolepedagogisk debatt blivit allt vanligare att lyfta fram den amerikanska liberal education-traditionen som förebildlig. Vid högskolorna i Södertörn och Malmö har man alltsedan starten för drygt tio år sedan tagit starka intryck av denna tradition, och nu försöker Högskolan på Gotland etablera sig som ett komplett liberal arts college , det första i Sverige. Sedan några år tillbaka finns det också ett särskilt stipendium (STINT Programme for Excellence in Teaching) som årligen gör det möjligt för ett tiotal svenska högskolelärare att tillbringa en termin vid ett amerikanskt college med inriktning mot liberal education , för att inspireras och ta till sig nya idéer som sedan kan komma de svenska lärosätena – och i förlängningen studenterna – till godo.
Även om det i USA numera talas om liberal education också i samband med high schools (som närmast motsvarar våra gymnasier), associeras begreppet framför allt med fyraåriga liberal arts colleges. Grundtanken är att studenterna, som befinner sig i gränslandet mellan ungdom och vuxenliv (de är vanligtvis mellan 18 och 22 år gamla), under sin college-tid skall få en bred humanistisk bildning, kompletterad med samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga perspektiv, innan de påbörjar en professionsinriktad utbildning, som att studera till läkare, lärare, advokat eller forskare. Även för dem som av en eller annan anledning inte studerar vidare anses det vara klart meriterande att ha en sådan allmänbildande, inte direkt yrkesförberedande utbildning.
I regel läser college-studenterna tre eller fyra kurser parallellt under varje termin, varvid de har stor frihet att själva välja kurser och därmed utforma sin egen utbildningsgång. Alla kurser behöver inte vara traditionellt akademiska eller teoretiskt krävande, utan det går bra att också ta vissa praktiska och estetiskt inriktade kurser, till exempel i kreativt skrivande eller att engagera sig i något socialt serviceprogram inriktat mot problem i det omkringliggande lokalsamhället. Andra karaktäristiska drag för liberal arts colleges är att studenterna under hela sin utbildningstid lever på eller i direkt anslutning till campusområdet, att stor vikt läggs vid individuell handledning liksom vid icke schemalagda aktiviteter, och att det finns en aktiv alumniverksamhet för före detta studenter.
Ett av de stora problemen när man försöker föra över modellen till svenska förhållanden gäller de ekonomiska förutsättningarna. Att studera vid ett välrenommerat amerikanskt liberal arts college kostar årligen hundratusentals kronor, och lärosätena har en budget som man bara kan drömma om i Sverige (i synnerhet vid små högskolor som den på Gotland). Detta leder till att de amerikanska studenterna har många fler lärarledda undervisningstimmar än svenska studenter, och att lärarna inte behöver undervisa lika mycket som sina svenska kolleger. Dessutom finns det något som kallas sabbatical, som är en regelbundet återkommande termin, vilken ibland kan förlängas till ett helt läsår, då läraren inte har någon undervisning alls, och ofta inte heller några administrativa ålägganden, för att i stället kunna koncentrera sig på sin forskning. Tanken är att forskningen befrämjar utbildningen såtillvida att läraren därigenom får djupare kunskaper om ett fält som hon eller han sedan undervisar inom. Det som står i centrum är det goda lärandet, men för detta tänks egen forskning vara en förutsättning. Även i den svenska högskolevärlden påtalas ofta kopplingen mellan forskning och undervisning, men här framstår det som ett ideal snarare än en realitet.
Trots det växande intresset för liberal education har det i Sverige hittills inte skrivits särskilt mycket om denna tradition (ett anmärkningsvärt undantag utgörs av den uppsaliensiske litteraturvetaren Patrik Mehrens rapport ”Learning from Liberal Arts Education: Ideas for the Improvement of Undergraduate Education in Sweden” från 2006). Men i den anglosaxiska världen publiceras det desto mer litteratur i ämnet. Ett av de senaste bidragen utgörs av professor D G Mulcahys The Educated Person: Toward a New Paradigm for Liberal Education (Rowman & Littlefield Publishers, 221 s). Den fråga som står i fokus i Mulcahys undersökning är vad det innebär att vara en bildad människa, ”an educated person”. Men innan han ger sitt eget svar på den frågan går han igenom tre perspektiv på vad liberal education är, företrädda i tur och ordning av John Henry Newman, Mortimer Adler och Jane Roland Martin.
Redan vid mitten av 1800-talet gav Newman med sin ”The Idea of a University” den klassiska framställningen av liberal education. Mycket av de senare diskussionerna kring begreppet har rört sig inom de ramar som Newman tecknade upp. Som Mulcahy uttrycker det var det Newman som gav den grundläggande vokabulären och riktlinjerna för liberal education, vad det är och vad det skulle kunna vara. På samma gång som han underströk att liberal education borde utgöra själva kärnan i den högre utbildningen gjorde han en uppdelning mellan colleges och universitet, med argumentet att studenterna vid de förra skall få en intellektuell, religiös, moralisk och karaktärsdanande uppfostran, medan de efterföljande universitetsstudierna huvudsakligen skall vara inriktade på inskaffandet och producerandet av kunskap.
Men det finns också en annan sida av Newmans pedagogiska tänkande, som i den senare liberal education -traditionen inte sällan hamnat i konflikt med det gentlemannapräglade karaktärsfostringsidealet, nämligen en stark betoning av kultiveringen av intellektet. Enligt Newman handlar liberal education till stor del om intellektets träning och uppövandet av mental disciplin, vilket påminner om dagens diskussioner om kritiskt tänkande, det vill säga uppövandet av inte bara ett logiskt, konsekvent tänkande utan också den reflektiva förmågan att se alternativ och vara beredvillig att självkritiskt testa och ompröva sina egna föreställningar.
Till skillnad från många av dagens tongivande teoretiker av kritiskt tänkande intresserade Newman sig inte särskilt mycket för den demokratiska dimensionen av den intellektuella träningen. En som däremot hade ett tydligt medborgarbildningsintresse var Mortimer Adler. Hans pedagogiska idéer, utformade under mer än ett halvsekel innan de sammanfattades i ”The Paideia Proposal” från 1982, kretsar i stor utsträckning kring frågan om skolan som en för alla öppen demokratisk institution där vanor och förmågor av olika slag utformas. Förutom att förberedas för ett aktivt medborgerligt liv måste barnen och ungdomarna i skolan också erövra vad som krävs för att kunna ta del av de möjligheter som genom livet erbjuds till personlig utveckling samt förvärva vissa generella intellektuella och sociala grundförmågor som behövs när de sedan går ut i arbetslivet. Allt som allt innebär detta att Adler vill se en humanistisk, ickespecialiserad och icke professionsinriktad skola, genomsyrad av en demokratisk jämlikhetstanke och ytterst syftande till att ge barnen och ungdomarna en vidgad förståelse av det samhälle och den värld som de lever i. Det är med andra ord inte bara colleges utan hela skolväsendet som skall präglas av liberal education.
Adler är också känd för sitt arbete med ”Encyclopædia Britannica” liksom för att han tillsammans med Robert Maynard Hutchins upprättade en katalog över 443 klassiska skönlitterära, filosofiska och vetenskapliga böcker som publicerades i 54 digra volymer i en storsäljande serie med huvudrubriken ”Great Books of the Western World”. Den idealism, universalism och fixering vid västerländsk kanon som kom till uttryck i det projektet finns det fortfarande spår av i dagens diskussioner om liberal education , men samtidigt är det uppenbart att allt detta har utmanats på en rad olika sätt under de senaste decennierna, först och främst tack vare postmodernismen, postkolonialismen och feminismen. Det sistnämnda perspektivet representeras i ”The Educated Person” av Jane Roland Martin.
Det är högst välkommet med en kritisk feministisk infallsvinkel på liberal education, men den variant av feminism som Martin företräder ter sig minst sagt diskutabel. Hon pläderar för en genusmedveten undervisning med inriktning mot ”sanna feminina kvaliteter”. Närmare bestämt urskiljer hon tre huvudsakliga inslag i en genusmedveten undervisning: intellektuell uppfostran, moralisk uppfostran och uppfostran för hemlivet, med en betoning på det sistnämnda som inkluderar hushållsskötsel, barnavård och omtanke om hjälpbehövande. I och för sig noterar hon att även män skall uppfostras för sådana reproduktiva funktioner (hon använder själv det belastade uttrycket), men det är ändå svårt att inte förstå hela detta resonemang som konserverande i genushänseende. Går man inte med på de underliggande särartsfeministiska utgångspunkterna är det knappast heller möjligt att acceptera Martins argumentering och slutsatser.
En som dock är uppenbart tilltalad av Martins version av genusmedveten undervisning är Mulcahy (han tackar henne också i bokens förord, ”för hennes uppmuntran från ett tidigt skede, för hennes stöd efterhand och för hennes kommentarer av delar av tidigare versioner av manuskriptet”). Men som väl är går han utanför hennes modell när han i bokens slutkapitel lanserar sitt eget svar på frågan om vad en bildad människa är och hur liberal education bör förstås. Därmed inte sagt att det svar som han ger är övertygande, och inte heller är det särskilt omvälvande, i synnerhet inte med tanke på hans uttalade ambition att föra fram ett helt nytt paradigm för liberal education.
Den tolkning av liberal education som han företräder framstår i själva verket som tämligen traditionell, om än mer vittomfattande och anspråksfull än vanligt. I likhet med Adler och många andra menar han att liberal education skall förstås i termer av en förberedelse för det kommande livet. Mer precist lyfter han fram fyra aspekter av det kommande livet som utbildningen särskilt bör vara inriktad mot. Den första rör arbetslivet, varvid han i Adlers efterföljd gör gällande att generella, icke yrkesspecifika förmågor skall prioriteras, som att kunna samarbeta och vara ansvarstagande och initiativrik. Den andra kategorin handlar om fritidslivet som genom kultur och andra aktiviteter skall göras så rikt och meningsfullt som möjligt. För det tredje skall collegeungdomarna förberedas för livets många praktiska krav, och slutligen, för det fjärde, även för dess filosofiska krav, där Mulcahy särskilt har den klassiska frågan om det goda livet i åtanke. Den bildade människa som han ser framför sig är således inte bara intellektuell och reflekterande utan också kulturell, omtänksam, emotionell, handlingsinriktad och socialt välfungerande.
Som detta visar är ”The Educated Person” ett utmärkt exempel på den i dag tydliga tendensen att tillskriva liberal education ett alltför omfattande – för att inte säga utslätat – innehåll varigenom begreppet riskeras att bli i det närmaste oanvändbart. Och föga förvånande blir det aldrig klart hur Mulcahy föreställer sig att liberal arts colleges konkret skall arbeta för att kunna producera de idealmänniskor som han drömmer om. Kan det möjligen bero på att det inte finns några enkla svar på hur det låter sig göras?
