”Kanske kommer dock en gång en tid då man bedömer vår hållning annorlunda – då man inte betraktar oss som förrädare utan som vägvisare och patrioter.” Så skrev Peter Graf Yorck von Wartenburg resignerat innan han hängdes av nazisterna efter det misslyckade attentatet mot Hitler den 20 juli 1944.
Det skulle dröja länge innan hans dröm gick i uppfyllelse. Idag hedras attentatsmännen vid officiella minneshögtider, i biografier och filmer, men så har det inte alltid varit. För de flesta tyskar innebar Hitlerrikets sammanbrott inte befrielse utan nederlag, och även efter krigsslutet upplevde många 20 juli-attentatet som ett svek. I Västtyskland stämplades attentatsmännen som landsförrädare, och de efterlevande familjerna fick först 1957 ekonomiskt stöd från staten. Men även därefter förblev attentatet omdebatterat. För 60-talets proteströrelse var 20 juli-männen nationalistiska opportunister som tjänat Hitler troget så länge han var segerrik och först vänt sig mot honom när det stod klart att Tyskland skulle förlora kriget.
Av regimen i Östtyskland avfärdades attentatsmännen som ”junkrar” och klassfiender. De preussiska storgodsen exproprierades, medan de kommunistiska motståndsmännen hedrades som hjältar och erhöll en rad förmåner.
Vilken inverkan förintelseoffrens traumatiska upplevelser haft på efterkommande generationer har varit föremål för intensiv forskning, och även barnen till nazitidens gärningsmän har uppmärksammats i en rad undersökningar. För Hitlermotståndarnas barn har vetenskaparna dock inte intresserat sig.
Men nu har familjeterapeuten Eva Madelung tagit sig an uppgiften att undersöka vad det inneburit att växa upp i en motståndsfamilj. Hon har ett personligt motiv för att ta itu med frågan: hon är själv dotter till en motståndsman och vill skapa klarhet i den identitetsambivalens hon alltid lidit av. Som barn avgudade hon Hitler och var en entusiastisk medlem i hans flickförbund BDM. Att hennes egen far Robert Bosch, chef för Bosch-koncernen, var aktiv i motståndsrörelsen visste hon inte, och han dog 1942 innan hans kontakter uppdagades. Eva Madelung, då 13 år gammal, besparades därför det öde barnen till de avrättade attentatsmännen fick genomlida. Först efter kriget fick hon veta vilken roll hennes far hade spelat, och hon har alltid frågat sig hur hon skulle ha reagerat om hennes far hade invigt henne i sina planer. Hon har också haft skuldkänslor för att hon kom undan oskadd när andra fick betala ett högt pris.
Även i sitt arbete som terapeut har Eva Madelung konstaterat att barn till Hitlermotståndare ofta har stora psykiska problem. För att utforska vari deras speciella svårigheter bottnar har hon genomfört 15 intervjuer med män och kvinnor vars fäder och/eller mödrar varit aktiva i motståndet mot Hitler – inom militärledningen och kyrkan, i konservativa, liberala och kommunistiska kretsar. Hon har också bett nutidshistorikern Joachim Scholtyseck att belysa motståndsproblematiken ut sitt perspektiv. Resultatet finns samlat i boken Heldenkinder Verräterkinder – Wenn die Eltern im Widerstand waren (C H Beck, 308 s).
För att förstå barnens svårigheter måste man sätta sig in i de problem deras föräldrar brottades med, förklarar Eva Madelung. I sin inledning skildrar hon Hitlermotståndarnas svåra situation i Tredje riket. Många var redan vid Hitlers makttillträde övertygade om att han skulle föra deras land i fördärvet men de hade ingen idé om hur det skulle kunna förhindras. Hitlers enorma framgångar på 30-talet skapade en religiös myt kring hans person som det syntes lönlöst att försöka motverka. De som inte lät sig ryckas med av uppbrottsstämningen kände sig isolerade och maktlösa.
Liksom Eva Madelung betonar Scholtyseck hur svårt det var för den enskilde att stå emot grupptrycket i den likriktade NS-staten. Den av nazisterna intensivt propagerade ”folkgemenskapen” var så förförisk eftersom den appellerade till ett mänskligt grundbehov av tillhörighet. Att vända sig mot sitt eget folk är därför ett svårt beslut, och de flesta Hitlermotståndarna kände sig slitna mellan motstridiga krav och lojaliteter. De militära motståndsmännen hade svurit en ed att tjäna sitt fosterland och då deras motstånd riktade sig mot den tyska arméns framgångar bröt de mot etiska principer de själva trodde på. De kristliga motståndsmännen kände sig slitna mellan sitt kristna samvete, som förbjöd dem att döda, och sitt ”människosamvete”, som krävde att människoföraktare som Hitler skulle dödas. För Hitlermotståndarna i alla läger innebar vissheten att de inte bara riskerade sitt eget liv utan utsatte hela sin familj för fara en svår konflikt. Många led av självtvivel och kände sig skyldiga hur de än handlade.
För barnen i motståndsfamiljerna betydde föräldrarnas konflikter en stor belastning, framhåller Eva Madelung. Hon analyserar problemen ur ett familjeterapeutiskt perspektiv: Genom den ”primära kärleken” är ett barn oupplösligt bundet till sina föräldrar, och denna samhörighet har till följd att barnet omedvetet övertar olösta konflikter i sin ursprungsfamilj. För Hitlermotståndarnas barn innebar det att de var involverade i de identitets- och lojalitetskonflikter deras föräldrar brottades med utan att veta vad det rörde sig om. I de flesta fall var de inte invigda i de planer deras föräldrar smidde. De märkte dock att något var annorlunda än i andra familjer och led av tystnaden. Ställa frågor vågade de inte då de kände att det var tabu. Föräldrarnas brist på entusiasm för Hitler innebar för dem också en lojalitetskonflikt då de flesta var medlemmar i de nazistiska ungdomsförbunden och fascinerades av det nya Tyskland de skulle bygga upp. Många av barnen i motståndsfamiljerna kände sig slitna mellan sin kärlek till föräldrarna och sin beundran för Führern.
Lättast var barnens situation i de familjer där föräldrarna talade öppet om sin hållning. Doris Asmussen, dotter till en av de ledande motståndsmännen inom den evangeliska kyrkan, berättar att hennes sexårige bror visserligen först brast i gråt när han fick veta att hans far var emot hans älskade Hitler. Men han hämtade sig snart och alla barnen hade ett varmt och nära förhållande till sina föräldrar och var stolta över att få ta del av deras tankar och bekymmer.
Svårast var identitetskonflikten för 20 juli-männens barn som av säkerhetsskäl sällan invigts i motståndsrörelsens planer. För dem blev attentatet en chock. Ödet att förlora sin far delade de med många andra i sin generation, men deras fäder hade inte stupat i kampen för sitt fädernesland utan ”fallit sitt land i ryggen”. Deras desorientering förvärrades av det kaos de fick genomlida efter attentatet: modern häktades, familjen slets isär och de själva hamnade i läger. Många led av känslan att vara barn till en landsförrädare och kände sig också svikna av sin far som satt sina ideal framför omsorgen om sin familj.
Det pris de fick betala var högt. De äldre barnen fick axla faderns roll, stödja modern och överta ansvaret för syskonen. Därtill kom de ekonomiska problemen då attentatsmännens familjer inte fick understöd från staten förrän på slutet av 50-talet. För att klara av de praktiska och psykiska svårigheterna sökte motståndsfamiljerna stöd hos varandra. Christina Blumenberg-Lampe, dotter till en attentatsman och ansvarig för sällskapet ”Forschungsgemeinschaft 20 juli 1944”, framhåller hur viktiga dessa kontakter alltid varit som skydd mot känslan av utanförskap och identitetstvivel. Hon ser där förklaringen till att så många barn i motståndsfamiljerna sökt sina livspartner just i dessa kretsar.
I DDR kunde man vänta sig att barnen till kommunistiska Hitlermotståndare skulle ha mindre problem eftersom deras föräldrar hedrades som hjältar. Men så var inte fallet. Visserligen var antifascism den officiellt propagerade identiteten i den östtyska staten, men även där hade de flesta medborgare varit medlöpare under nazitiden och hade därför ringa sympati för Hitlermotståndare. Petra Schneiderheinze, som växt upp i DDR som dotter till en kommunistisk motståndsman, berättar att hon varken för sina skolkamrater eller för sina kolleger avslöjat vilken roll hennes far hade spelat under Hitlertiden därför att hon var rädd att då uteslutas ur gemenskapen. I sina samtal med andra i samma situation har hon kunnat konstatera att de känt likadant.
Som framgår av intervjuerna har Hitlermotståndarnas barn gjort liknande erfarenheter, men de har bearbetat sina upplevelser på olika sätt. Över hälften av de intervjuade förlorade en förälder i Hitlers hämndaktioner, i de flesta fall fadern. Vissa växte av förpliktelsen att axla faderns roll, andra dignade under bördan och förebrår sin far för att han ”svek” sin familj. Några ser sig som historiens offer och lider av depressioner, andra upplever sig som elit och har utvecklat ett starkt självförtroende. Vissa anser att deras fäder handlat fel och kastat bort sitt liv förgäves, andra är stolta över att vara barn till en Hitlermotståndare och ser det som en förpliktelse att själva ta ställning mot all orätt. I de fall där fadern har utnyttjats i uppfostringssyfte – ”Vad skulle din far säga om han vore i livet?” – har barnen lidit av att inte kunna göra upp med en död far. Flera har känt sig tyngda av sin hjältefar. ”Först när jag insåg hur motstridig hans biografi var kunde jag handskas med mina egna motstridiga känslor”, säger Alfred von Hofacker.
Eva Madelungs konstaterar att de problem Hitlermotståndarnas barn har konfronterats med i mycket liknar dem förintelseoffrens och gärningsmännens barn haft att kämpa med. I alla dessa familjer har det tigits och tystnaden har satt djupa spår i följande generationer. I förintelseoffrens familjer har det tigits om de fasor föräldrarna fått genomlida, i Hitlermotståndarnas familjer har det tigits om de lidanden familjerna fått utstå. I gärningsmännens familjer har det tigits om faderns medverkan i NS-brutaliteter, och även om tigandet där haft en annan dimension har följderna för barnen varit lika svåra: de bär nu den skuld deras fäder förträngt. Men som ett av motståndarbarnen konstaterade har gärningsmännens barn haft det bättre i ett avseende: ”Det är lättare att ta avstånd från en mördare än från ett offer”.
Då obearbetade trauman går i arv från led till led är det så viktigt att Hitlermotståndarnas barn äntligen uppmärksammas, framhåller Eva Madelung. Som Felicitas von Aretins bok ”Die Enkel des 20. Juli 1944” (2004) belägger, har identitetskonflikterna förts vidare även till nästa generation. Aretin, själv barnbarn till en attentatsman (Henning von Tretschkow), har intervjuat andra barnbarn till 20 juli-männen och därvid konstaterat att de liksom hon själv lider av det tabu som fortfarande omger attentatet: de anar att det familjeöde som 20 juli symboliserar var präglat av ambivalenser och därför inte bör nämnas. De känner sig desorienterade av det dubbla budskap de får: å ena sidan förväntas de i far- eller morfadern se en strålande hjälte, som offrat sitt liv för den goda sakens skull, å andra sidan får de inte tala om de hemska följder hans hjältedåd haft för familjen. Även i tredje led belastas Hitlermotståndarnas familjer av trauman de ärvt.
Eva Madelungs bok är värd att uppmärksammas därför att den fyller en viktig forskningslucka. De problem den behandlar berör dock inte bara motståndsmännen och deras familjer utan är relevant i många andra sammanhang. De familjeterapeutiska grundinsikter boken förmedlar kan bidra till en fördjupad förståelse för de psykiska problemen i alla etniska och nationella konflikter där familjer till gärningsmän, offer och motståndsmän är involverade.
