Det var ett svidande nederlag för engelsmännen när hela deras stora expeditionsstyrka, som under ett par år behärskat Kabul och stora delar av Afghanistan, under några januaridagar 1842 upplöstes och förintades av de afghanska styrkorna som med utnyttjande av terrängen och det hårda vintervädret kunde anställa massaker på invasionsarmén. Av de ca 12 000 personer (soldater, underhållspersonal, medföljande familjemedlemmar med flera) som evakuerades från den afghanska huvudstaden i oordning och med dålig disciplin och ännu sämre stridsmoral nådde en engelsman fram till det brittiska fortet i Jalalabad och därmed till säkerheten.
Katastrofen var ett resultat av en politik som var lika dåraktig som omoralisk och snedvriden, skriver författaren Patrick Macrory i sin 1966 publicerade bok Signal Catastrophe. The Story of the Disastrous Retreat from Kabul (Hodder and Stoughton) vilken bildar det huvudsakliga underlaget för denna artikel. Macrorys källor är de förvånansvärt många skildringar av reträtten som snabbt publicerades efter det att katastrofen var ett faktum.
När den första engelsk-afghanska pakten träffades 1809 var bakgrunden den ökande engelska dominansen på den indiska subkontinenten samt afghanernas under senare delen av 1700-talet i detta område demonstrerade kraftfulla krigspotential. Båda parter fann att någon sorts modus vivendi var det bästa. Engelsmännens farhågor för Ryssland som en potentiell och farlig konkurrent vad gäller makt och inflytande i Centralasien blev dock allt större, särskilt sedan ryssarna vunnit kriget mot turkarna 1828-29. Denna engelska oro stegrades alltmer och tog sig ett drastiskt uttryck när generalguvernören över Indien, earlen av Auckland, George Eden, beslöt sätta upp en expeditionsstyrka med uppgift att från Indien invadera Afghanistan och besätta Kabul och några andra stödjepunkter i landet. I oktober 1838 försökte generalguvernören att i det så kallade Simlamanifestet klargöra och rättfärdiga den förestående invasionen. Detta har kallats ett skammens dokument i den brittiska kolonialhistorien (ett av många i så fall) och mottogs också som ett sådant redan vid offentliggörandet i både England och Indien.
Den förhållandevis stora armén som påbörjade sin mödosamma vandring mot Kabul mönstrade över 15 000 man vartill kom lika många medföljande civila av de mest skiftande slag. Arméns första större prövning blev passagen av Bolang-passet på ca 1 800 meters höjd strax söder om staden Quetta. Anmarschen dit under januari-februari 1839 hade störts av kringströvande afghanska styrkor som gjort djärva och snabba räder mot den brokiga kohorten, vilket medförde förluster i människoliv och framför allt materiel för engelsmännen och deras följe. Men detta var av underordnat bekymmer jämfört med de försörjningssvårigheter som nu började torna upp sig. Vatten och livsmedel blev bristvaror. Maten ransonerades. Rid- och lastdjur dog av utmattning. Från den trakt armén gick igenom fanns inte mycket att hämta: folket där levde på självförsörjningsnivå och hade inte, i synnerhet inte nu på vårsidan, något att erbjuda tusentals passerande. En svältkatastrof var hotande nära redan innan någon egentlig träffning hade ägt rum.
Den befälhavande generalen Willougby Cottons svar på detta var: forcera passet snarast möjligt. Under svårast möjliga terrängförhållanden i hårt kuperad bergsterräng med för folk och fä ansträngande markförhållanden lyckades armén ta sig igenom och komma ut på slätten på andra sidan, där förhandlingarna med den lokale ledaren Mehrab Khan intensifierades för att genom hot och mutor försöka tvinga fram resurser till den svältande armén. Mehrab Khan förklarade tålmodigt för engelsmännen att det inte stod i hans makt att få fram mer spannmål, i synnerhet som soldaterna genom sin framfart förstört en del av det viktiga irrigationssystemet. På något sätt lyckades han dock leverera något tusental får som kunde slaktas. Khan hade också ett råd att ge engelsmännen, nämligen att ”även om engelsmännen genom sin invasion av Afghanistan skulle kunna lyckas med att avsätta kungen i Kabul så skulle de aldrig genom denna åtgärd kunna vinna den afghanska nationens lojalitet”. En varning som – likt många andra riktade till angripare av landet – förklingade ohörd.
Efter en längre halvhalt i Kandahar återupptogs i slutet av juni marschen mot Kabul. Det största hindret var en betydelsefull fästning, nämligen Ghaznee, ca 30 mil söder om Kabul. Ghaznee var en plats med anor i den afghanska historien långt tillbaka i tiden. 3 000 man bevakade fästningen vars utanverk hade kraftigt förstärkts av afghanerna under britternas långa uppehåll i Kandahar. Den ansågs nu av försvararna som ointaglig. Engelsmännens underrättelsefolk var dock av motsatt uppfattning och informerade arméledningen om att fästningen sannolikt skulle kapitulera vid blotta anblicken av den annalkande armén. På grundval av denna information kvarlämnades de tyngre artilleripjäserna, något som framstod som ett klart misstag så snart som man stod inför de massiva fästningsanordningarna. Förslag om att låta fästningen vara och gå runt densamma förkastades och det beslöts att göra en inbrytning genom en av fästningens portar, som skulle sprängas i skydd av mörkret. Inbrytningen lyckades över all förväntan – ur engelsk synpunkt. Fästningen stormades genom den sprängda porten och intogs. Endast några få engelsmän dödades, ca 160 skadades. Bland fästningens försvarare var manfallet stort, ca 1 200 dödade och 1 500 tillfångatagna.
Detta var en händelse av oerhörd betydelse för det engelska fälttåget i Afghanistan. Kungen Dhost Mahomed i Kabul skyndade sig att sända en emissarie till Ghanzee för underhandlingar med engelsmännen, vilka dock blev resultatlösa. Invasionsarmén fortsatte mot Kabul där Dhost Mahomed förgäves försökte organisera ett motstånd och till sist tvingades fly med sina närmaste män över bergskedjan Hindu Kush för att norr om denna få en fristad hos uzbekerna. I sinom tid skulle han återkomma och få en lång och framgångsrik regenttid i den afghanska kungalängden.
De engelska truppernas intåg i Kabul blev därför en odramatisk historia när den väl skedde i augusti 1839. Engelsmännen medförde en egen kung, Sojaah, som nu vederbörligen återinstallerades på den tron som han efter familjefejder inom släkten Durrani fått lämna några år tidigare. Deras mission kunde anses avslutad och och trupperna kunde således få återvända till Indien. Men så blev det icke.
Hotet från uzbekerna och andra grupperingar i norr ansågs så stort att det var befogat med en betydande kontingent kvar i huvudstaden vilket också tryggade den nygamle kungens sits där och därmed också det engelska inflytandet över landet. På en, enligt Macrory, för ändamålet osedvanligt olämplig och svårförsvarad plats byggde nu engelsmännen en förläggning. Som ofta med ockupationsmakter blev relationerna allt sämre mellan engelsmän/indier å ena sidan och afghaner å den andra. ”Vi hatas av folket här och det engelska namnet som för två år sedan stod så högt i kurs, har blivit ett skällsord” skriver generalen William Nott bekymrat i ett brev hem.
Våren 1841 blev lord Elphinstone befälhavare för den engelska styrkorna, en man med sällsynt dåliga ledaregenskaper som till att börja med inte kunde klara av relationerna med sin närmaste man, brigadgeneralen John Shelton, en vresig enstöring med gott krigarrenommé. Från London hördes klagomål, framförda till administrationen i Calcutta, att den afghanistanska expeditionskåren nu började bli en alltför dyr affär för den engelska statskassan. Samtidigt tvingades engelsmännen i Kabul att minska sina tidigare kraftiga subsidier till olika afghanska folkgrupper; man hade helt enkelt köpt sig en sorts vapenstillestånd genom understöd och mutor av olika slag.
Svaret utifrån den afghanska landsbygden lät inte vänta på sig. Oroligheter blossade upp litet varstans. Särskilt kraftigt inverkade detta på engelsmännens viktigaste förbindelseled med Indien som gick via Jalalabad och Khyber-passet österut. En trupp skickades ut från den engelska garnisonen för att bringa ordning i sakernas tillstånd. Den mötte organiserat afghanskt motstånd. ”När man krigar mot afghaner kan man inte ostraffat negligera någon av krigskonstens regler och lagar” skrev majoren Georg Broadfort hem efter att ha varit med om drabbningar mot de skickliga afghanska soldaterna.
De framgångar som afghanerna hade utanför Kabul gav snabbt näring åt en upprorsstämning innanför stadens murar. En större folksamling angrep den engelska ståthållarens residens och mördade denne. Egendomligt nog förblev den engelska militära styrkan helt passiv under denna allvarliga incident som tydligt visade vad klockan var slagen för främlingarna i den afghanska huvudstaden. Uppmuntrade av denna passivitet slöt sig allt fler afghaner till upproret. De vågade sig nu också på räder mot den engelska förläggningen där Elphinstone och Shelton inte kunde komma överens om någon vettigt militärt aktion.
Plötsligt uppenbarar sig nu en förhandlingsdelegation, ledd av en av upprorsledarna, Akbar Khan, som visar sig vara son till den förvisade kungen Dhost Mahomed. Hans förslag var att samtliga i den engelsk/indiska styrkan skulle betrakta sig som krigsfångar med rätt att få fri lejd ut ur landet. Förslaget avvisades indignerat, men situationen blev alltmer svårbemästrad för engelsmännen. Deras främste politiske talesman och chefsförhandlare, Macnaghten, lurades till ett bakhåll av Akbar Khan och mördades där. En bidragande orsak till hans våldsamma död kan ha varit att Macnaghten i det längsta försökte förhandla med olika sinsemellan rivaliserande afghanska grupperingar. Även matförsörjningen till den engelska förläggningen började bli ett problem liksom den tilltagande vinterkylan. På nyårsdagen 1842 träffades en överenskommelse med Akbar Khan. Engelsmännen och deras följeslagare skulle lämna Kabul för Indien via Jalalabad. Dhost Mahomed skulle återbördas till Kabul som Afghanistans rättmätige kung. Sojaahs dagar var räknade.
Den 6 januari 1842 lämnade en illuster styrka om ca 12 000 män, kvinnor och barn lägret i Kabul. De hade nu framför sig sex dagsmarscher under värsta tänkbara vinterförhållanden. Kölden i bergspassen var svår, snön hindrade marschen och terrängen var bortsett från detta svårforcerad. Ledningen av hela företaget låg i händerna på handlingsförlamade officerare som inte på något sätt var situationen vuxna. Akbar Khan hade utlovat en mindre styrka från sitt folk som en slags skyddskår. Denna kom i själva verket att upplevas av många som ytterligare en fientlig enhet med ringa intresse för att skydda de flyktande från de attacker som de nu utsattes för av olika lösliga förband i de bergsområden de skulle passera.
Redan den första nattens bivack, efter en marschsträcka på föga mer än en svensk mil, visade vad som var att vänta: oskyddade nattläger under bar himmel med isande köld och med fientliga aktiviteter runt omkring. När det första svåra bergspasset skulle passeras under tredje dagens etapp skedde ett regelrätt afghanistanskt anfall vilket skapade stor förvirring och dito manspillan. Ca 3 000 män, kvinnor och barn gick sitt öde till mötes, de flesta som dödade, men också många som tillfångatagna eller som desertörer från ett dödsdömt företag där all militär disciplin redan hade upplösts.
Den fjärde dagen skulle en trång dalgång forceras, i praktiken genom marsch på ett led, varvid kom en ny förödande attack från afghanerna som utvecklade sig till en massaker. Efter detta återstod ca 400 soldater som när de utmattade den sjunde dagen skulle passera Jugdulluk-passet, förintades till nästan sista man. Sex engelsmän kom igenom och vilade ut i en by där de blev till synes vänligt mottagna, men fråntagna sina vapen som strax vändes mot dem. Tre lyckades ridande fly ur bakhållet, två av dessa dödades. Återstod så militärläkaren doktor William Brydon som ridande på en sargad men seg bergshäst nådde fram till den brittiska garnisonen i Jalalabad den 14 januari – bara för att rapportera att han var en överlevande av 12 000 personer som en vecka tidigare hade uttågat ur den engelska förläggningen i Kabul med avsikt att nå Jalalabad.
Ett fiasko i den engelska militärhistorien var ett faktum. Ett litet bergslands folkliga uppror hade krossat den tidens till synes oövervinnliga stormakts ambitioner och krigiska bemödanden.
