I dag begravs diktatorn Kim Jong Il. Både hans person och det land han styrde kan vid en första anblick tyckas obegripligt. Trots att landet är utfattigt spenderar regimen hutlösa summor på en personkult av en omfattning som Mao och Stalin bara kunde drömma om. Vid 90-talets början blev Nordkorea det första industrialiserade landet någonsin att drabbas av svält i fredstid. Trots detta förekommer ingen organiserad politisk opposition – kritik mot regimen hörs aldrig i det öppna. Landets politiska system står sig så starkt att regimen lugnt och tryggt kan utropa den döde ledarens son som efterträdare som om det vore ren rutin.
Hur kan maktskiften ske på ett sådant sätt utan att folket protesterar? Och hur kan världens hårdaste diktators död sörjas av hans folk? Nordkorea kan tyckas obegripligt, men i allt detta finns en logik. För att förstå är det viktigt att söka förklaring och inte förlöjliga och mystifiera Nordkorea. Då framträder ett land med starkare rötter i koreansk historia än i kommunistisk ideologi.
Man kan börja med att se på Nordkorea som ett militärt fort snarare än ett rent kommunistiskt samhälle. Ledarskapet ser landet som en ensam ö i ett stormande hav, där det hela tiden hotar att dränkas. Genom historien har detta ofta varit den koreanska halvöns öde. Erfarenheterna från kontakt med omvärlden har varit bittra, och det är i detta historiska arv det nordkoreanska samhällets arkitekter har fostrats. Statens och nationens överlevnad betraktas därför som överordnade allting annat – inklusive folkets välmående. Två händelser i modern tid har mer än andra format denna nordkoreanska världsbild: den japanska kolonialperioden och Koreakriget.
Japans kolonisering av Korea formaliserades fullt ut år 1910. Det vanliga koloniala mönstret följde: japanerna dränerade Koreahalvön på resurser och gjorde sitt bästa för att stampa ut den koreanska identiteten. Detta väckte motstånd. Bland de koreaner som med tiden tog till vapen mot Japan fanns Kim Song-ju, som under motståndstiden kom att byta namn till Kim Il Sung. När Demokratiska folkrepubliken Korea utropades 1948 blev han dess första president.
Till republikens mäktigaste skikt plockade Kim Il Sung med sig sina främsta lojalister från tiden som befälhavare i den anti-japanska motståndsgerillan. Nordkorea byggdes alltså redan från början av människor vars politiska tänkande och världsbild formats under år av strider mot en kolonialmakt.
Tre år efter befrielsen från Japan grundades två separata koreanska stater, under sovjetisk översyn i norr respektive amerikansk i syd. Mindre än två år senare, i juni 1950, bröt Koreakriget ut. Nordkoreas ledare kom att märkas för evigt av det krig de själva startade. FN-alliansens deltagande på den sydkoreanska sidan sågs som ännu ett exempel på orättfärdig internationell inblandning i interna koreanska angelägenheter. Många kom att minnas den urskillningslösa amerikanska användningen av napalmbomber mot stadskärnor. Vid en presskonferens i november 1950 meddelade den amerikanska presidenten Truman att USA inte var främmande för att använda atomvapen i kriget; troligen var det någonstans vid den tiden som den nordkoreanska fixeringen vid kärnvapen föddes.
I den nordkoreanska krigserfarenheten förtjänar också Koreakrigets massavrättningar av kommunister att nämnas. Sydkoreas sanningskommission beräknar att mellan 100 000 och 200 000 personer avrättades bara under sommaren 1950 som misstänkta kommunister och kollaboratörer. Ofta stod sydkoreanska milisgrupper med koppling till staten för mördandet. Nordkorea lever fortfarande kvar i allt detta. Det ser ledarskapet till. När jag besökte landet hösten 2008 var krigsmuseet den första plats vår turistgrupp togs till. Tidigare i år besökte jag Kinas gräns mot Nordkorea och talade med en av de nordkoreaner som bor där med regimens tillåtelse. Alla de militära sånger som jag själv studerat som hobby kunde hon sjunga som rinnande vatten – jag minns särskilt refrängen som manar folket att ”dö för revolutionens topp [Nordkoreas ledarskap]”. Alla barn lär sig den militära musiken i skolorna, förklarade hon. I ett litet antikvariat i gränsstaden Yanji hittade jag en nordkoreansk lärobok i matematik – räkneexemplen handlade om sådant som ”folkarméns stridsvagnar”. På Youtube finns en nordkoreansk tecknad serie om en pojke som plötsligt blir intresserad av matematik när han i en dröm ser hur gradskivor kan användas för att räkna ut rätt vinkel för arméns kanoner.
Nordkorea tros ha över en miljon soldater i armén. Därutöver beräknas ungefär 30 procent av befolkningen vara organiserad i någon av landets paramilitära styrkor.
En stor del av Nordkoreas skrämmande särprägel kan ses i ett av koreanskans mer svåröversatta ord – han. Betydelsen är ungefär latent, uppgiven och passiv ilska orsakad av traumatiska händelser. Halvöns självständighet och intressen har kränkts otaliga gånger sedan mer än tusen år tillbaka, och skapat en på många sätt traumatiserad nationell identitet. I detta är Nordkoreas hemsnickrade ideologi Juche en naturlig fortsättning på en historia fylld av han. Juche-ideologin lanserades som nationens rättesnöre av Kim Il Sung den 28 december 1955, och betonar nationell självständighet som politikens viktigaste ideal. Talet där Kim Il Sung lanserar ideologin är mer än någonting annat en lång nationalistisk appell. Sedan 1972 slår konstitutionen fast ideologin som nationens officiella.
För att förklara Nordkoreas skrämmande särart är konfucianismen en annan viktig nyckel. Den kinesiska filosofin var en av de många kulturella influenser från Kina som formade Korea, och vissa historiker menar att konfucianismen i Korea växte sig starkare och viktigare än den någonsin varit i Kina. Filosofin är ytterst auktoritär, och betonar vikten av starkt, upplyst och allvetande ledarskap. Här hittas en av förklaringarna till den nordkoreanska propagandans absurda överdrifter kring ledarnas förmågor. Konfuciansk filosofi är på många sätt meritokratisk. Makten måste förtjänas genom kompetens och stark kunskap. Varje nordkoreansk fackbok inleds med ett citat av Kim Il Sung, för att understryka hans expertis på varje område. Propagandans hävdande av Kim Jong Ils excellens inom såväl sport som mode är vida känd runtom i världen. Medeltidens koreanska kejsare skulle känna igen sig i den nordkoreanska kulten kring ledardynastin.
Det nordkoreanska samhället är också en mikroversion av den konfucianska idealfamiljen. Toppen utgörs av familjens fader, som ska dyrkas och respekteras. Koreas konfucianska kejsare har i alla tider hämtat legitimitet från sin blodslinje, precis som den nordkoreanska klanen Kim gör. Kim Il Sung är blodslinjens huvudpunkt, men även hans förfäder hävdas ha revolutionära meriter långt tillbaka.
Detta förklarar hur Kim Jong Il kunde accepteras som ledare av betydligt äldre och mer erfarna personer inom Nordkoreas statsapparat. Han var Kim Il Sungs son, och efter 50- och 60-talets stora politiska utrensningar fanns inte längre någon som vågade eller kunde ifrågasätta Kim Il Sungs ställning som historiskt meriterad gerillakrigare. På samma sätt har Kim Jong Eun nu ärvt makten endast i egenskap av att vara nästa länk i släktkedjan.
Respekten för ledardynastin hamras in i nordkoreanernas hjärtan via en propagandaapparat utan dess like. Processen går via dagis och skola och till arbetsplatsen. Vid arbetsdagens slut vidtar obligatoriska politiska möten, och all underhållning i Nordkorea är politisk. Studier av ledarnas liv och gärningar utgör ett massivt block i skolans läroplan. Varje gott ting i livet sägs komma från nationens fäder; Kim Il Sungs vakande ande och Kim Jong Il. Att hävda att Kim Jong Il dog på ett tåg är viktigt för det nordkoreanska narrativet just därför att det visar hur han reste land och rike runt i arbete för folkets väl ända in i döden.
Konfucianismen eftersträvar tankeenighet. Samhället ses som en sammanhängande kropp, där den allvetande ledaren är kroppens hjärna. Tankeenigheten uppnås genom ett ständigt sökande efter politiskt ”orena” element i samhället. Här är grannskapsgrupperna – inminban – en viktig mekanism. Det är ett system där alla hushålls har i uppgift att övervaka varandra, hålla befolkningen mobiliserad och förmedla information från staten. Ansvariga för övervakningen (inminbanjang), oftast äldre kvinnor, rapporterar regelbundet till säkerhetspolisen. Orena element riskerar att hamna i arbetsläger, vars uttalade syfte är politisk omvändelse.
Jag skriver dessa rader i Sydkoreas huvudstad. Det tar bara en dryg timme att köra till Nordkorea. Landet är så nära men ändå ljusår bort. Här lyses natthimlen upp av neonskyltar och bilar, och både landets unga och gamla lever fjärran från den politik och historia som Nordkoreas folk ständigt påminns om. Hur blev Sydkorea så annorlunda? Landet gick igenom samma terror under Koreakriget, och de nordkoreanska styrkornas brutalitet mot misstänkta element bland civilbefolkningen är välkänd. Innan halvön delades var Sydkoreas historia också Nordkoreas.
Ett svar är att USA utövat långt starkare inflytande över Sydkorea än Kina och Sovjetunionen någonsin utövade över norr. USA lyckades hindra Sydkorea från att låta säkerhetstjänsten avrätta oppositionsledaren (och senare presidenten) Kim Dae Jung. Amerikanska hot stoppade också Sydkoreas kärnvapenplaner vid 70-talets mitt. Detta i kontrast till hur Sovjetunionen och Kina bara passivt kunde se på hur Kim Il Sung brutalt och beslutsamt började rensa ut allt potentiellt motstånd inom Arbetarpartiet efter ett kuppförsök vid ett centralkommittémöte i augusti 1956. Det skedde trots protester från de båda kommunistiska stormakterna. Nordkorea ser den amerikanska truppnärvaron på Koreahalvön som ett hot mot fred. Men utan USA:s inflytande hade nog de militära spänningarna på halvön varit långt större.
Under dagarna efter Kim Jong Ils död blev Nordkoreas framtid ett hett diskussionsämne. Vissa har frågat sig om regimen kan överleva nästa generations maktövertagande. Men frågan missar att Nordkorea, för att låna journalisten och författaren Bertil Lintners ord, ”står stabilt i sina egna traditioner.” Systemet fortsätter att fungera därför att det delvis vilar på uråldriga koreanska traditioner. Den politiska kontrollens låga trösklar ser till att alla avvikande tankar rensas ut i god tid innan de hunnit spridas. Genom att hålla landet stängt ser man till att regimens världsbild förblir den enda.
Det finns dock ett tänkbart långsiktigt hot mot den totalitära diktaturen, och det är att idéer från världen utanför börjar leta sig in i landet. Det är precis vad som sker längs gränsen mot Kina. Därifrån smugglas dvd-filmer in från bland annat Sydkorea och säljs på de marknader som spontant växt fram i Nordkorea sedan 90-talets svältkatastrof. De handlare som tar sig över gränsen, både med och utan regimens tillstånd, gör att det nordkoreanska folket i dag vet mer om världen utanför än någon generation tidigare gjort. Kim Jong Eun sitter säkert, men frågan är hur många fler nordkoreanska ledargenerationer som kommer att kunna styra landet med total järnhand.
