Bloemfontein är en obemärkt stad i den historiska geografin i Sydafrika. Men just idag firar African National Congress (ANC) 100 år och det var där det hela började. En fackla ska tändas vid Waaihoek Church, mötesplatsen den 8 januari 1912, och även på andra håll finns det skäl att stanna uppoch reflektera. Exempelvis vid det K-märkta huset där en av grundarna, Thomas Mtobi Maphikela, bodde och höll möten.
Vi vet vilka följderna blev: årtionden av agitation och demonstrationer, så småningom strejker, mobilisering i exil och sabotage mot en rasistisk regim – och till slut en förhållandevis fredlig övergång från apartheid till demokrati 1994. ANC hade helt avgörande roller i denna process och få skulle idag ifrågasätta att partiet har viktiga funktioner att fylla i utformningen av Sydafrikas framtid.
Samtidigt är det uppenbart att ANC har både interna motsättningar och legitimitetsproblem och att somliga av dem går tillbaka på gamla debatter. Är det till exempel ett liberalt eller radikalt parti? Hur långt sträcker sig det politiska mandatet? Varför är Sydafrika fortfarande en segregerad ekonomi med utbredd fattigdom?
De senaste årens konvulsioner förklaras av att starka krafter drar åt olika håll. Ett jubileum ger jubilaren möjligheten att framträda i endräkt men att ANC gör det med devisen ”unity in diversity” är ändå talande. På plats i Bloemfontein kompliceras också det långa minnet av det kortare, som det gångna årets turer kring ägandet av Waaihoek Church och frågan med vilken rätt ANC har renoverat byggnaden och rensat upp runt omkring. Uppståndelsen är symbolisk: där somliga ser den utdragna kampen mot apartheid som en komplex och dynamisk process, präglad av en mångfald aktörer och faktorer, gör ANC den till sin genom att renodla och polera. Ren dagspolitik blir partijubileet när oppositionen hävdar att en alltför stor del av kostnaderna täcks av statens finanser.
Att historiedebatten i Sydafrika hettar till är inte särskilt förvånande och absolut inte när det gäller ANC. Organisationens förflutna är inget neutralt ämne och det sammanhänger med att historieskrivningen ofta varit en del av en bredare motståndsretorik. En på flera plan ursprunglig frågeställning har rört just samlingen i Bloemfontein 1912: var den en startpunkt eller en fortsättning på något redan pågående? Och vilka blev egentligen konsekvenserna?
Svaren har varierat beroende på perspektiv men det råder idag enighet om att ANC – som fram till 1923 hette South African Native National Congress (SANNC) – inte bildades ur intet utan snarare som en av flera jämförbara organisationer. Det är numera också okontroversiellt att påminna om att den har genomgått perioder av inaktivitet och vanmakt och om att motiven för engagemang växlat både över tid och mellan grupperingar och individer. ANC är en brokig organism och har alltid varit det.
Mångfalden märktes redan från början och det var också uppenbart redan då att organisationen inte i första hand sprang ur någon lång frihetskamp, med rötter i de koloniala konflikterna under tidigare sekel, utan mer specifikt ur maktfördelningen i Sydafrikanska unionen. Denna bildades 1910 som en förhandlingslösning mellan boerrepublikerna och de brittiska kolonierna efter inbördeskriget (”Boerkriget”) 1899–1902 och förde med sig en lång rad inskränkningar för majoritetsbefolkningen.
Den boomande gruvindustrin – guld upptäcktes runt nuvarande Johannesburg 1886 – hade successivt pressat en jämförelsevis löst organiserad rural ekonomi in i en hårt reglerad industrialiserad struktur men ännu under 1800-talets sista år kunde svarta bönder fritt tjäna sitt uppehälle på arrenden. När de två minoriteterna avgjorde landfrågan till majoritetens nackdel efter kriget stod det klart att den självständiga lantbruksnäringen blev ett slags privilegium. Unionsregeringen avsatte bara omkring tio procent av jordbruksmarken till svarta lantbrukare och styrde många av dem mot löneekonomin i Johannesburg.
Inte heller hade Sydafrikas svarta, färgade och indier – vedertagna begrepp i landet – fått något erkännande för insatserna under själva kriget. En annan av SANNC-grundarna, Sol Plaatje, hade sympatiserat med britterna men kände sig förrådd efteråt. Sak samma med de tusentals ”icke-européer” som faktiskt deltog. Från befäl hade en del av dem hört löften om politiska rättigheter men dessa rimmade illa med förhållandena i flyktinglägren dit folk förts från områden där förbanden bränt sig fram. Boerkriget kallas numera för sydafrikanska kriget på grund av dess ”totala” natur. Ändå var det britter och boer som gjorde upp om naturrikedomar och mark och freden blev på så vis ett övergrepp på ett helt land och en maktlös majoritet.
Trots detta fick SANNC sätta hoppet till den brittiskdominerade unionen. Något alternativ fanns helt enkelt inte. Utkasten till de första stadgarna beskrev en strävan efter ”samarbete” och fortsatt lojalitet mot den brittiska kronan men man efterlyste också bättre utbildning och fullödigare politisk representation. En del idéer var amerikanskt tankegods och hade nått Sydafrika och SANNC genom Pixley KaIsaka Seme och John Dube som båda hade vistats och studerat vid fina lärosäten i USA.
Dube hade mött Booker T Washington, sett verksamheten vid Tuskegee Normal and Industrial Institute i Alabama och där formulerat visionen att de missgynnade grupperna skulle ”lyftas” genom skolning och på egna meriter bli en produktiv del av hela den sydafrikanska befolkningen. De konkreta maktanspråken var i den meningen underordnade och de radikalare inslagen skulle också komma från annat håll. SANNC sympatiserade med det brittiska imperiet även under första världskriget men det var, enligt aktivister längre vänsterut, ett förrädiskt ställningstagande av alla ”hövdingar och snällt småborgerliga infödingspojkar”.
Retorik av denna typ illustrerade att kritiken mot unionen inte var entydig. Under 20- och 30-talen var också SANNC/ANC en i grunden tandlös och svagt sammanhållen gruppering medan den allt starkare fackföreningsrörelsen bättre kunde översätta allmänna rättighetsfrågor till mer specifika krav på förändringar på arbetsmarknaden. Inom loppet av bara några år kunde till exempel Industrial and Commercial Workers Union (ICU) rekrytera 150000 medlemmar – för att sedan snabbt gå under. Flera radikala organisationer tog upp initiativet och en av dem finns kvar ännu idag i form av det sydafrikanska kommunistpartiet (SACP) som grundades 1921.
Kritiken mot den industriella produktionen låg i tiden eftersom gruvorna kring Johannesburg slukade lågavlönad arbetskraft men det gjorde också osäkerheten om hur motståndet skulle gestaltas. ANC fick egentligen inte fastare form förrän 1940 när en ny ordförande, Alfred Xuma, började rusta upp verksamheten med privata medel. Från och med 1943 fick kvinnor bli fullvärdiga medlemmar – kvinnoförbundet grundades formellt fem år därefter men gick tillbaka på en förening från 1914 – och året därpå bildades också ett ungdomsförbund kring aktivister som Walter Sisulu, Oliver Tambo och Nelson Mandela. Nyordningen ingav hopp liksom den inrikespolitiska utvecklingen under andra världskriget. Full rösträtt stod inte på dagordningen. Däremot ökade den vita minoritetsregimen satsningarna på utbildning och välfärd.
Valutgången 1948 var därför en monumental besvikelse. Förklaringarna till att det afrikandiska National Party vann är många och komplexa men handlar till stor del om det hårda trycket på storstäderna, främst Johannesburg, och om konkurrensen om jobb inom gruvindustrin. Till nationalisternas strategier hade hört att försöka splittra arbetarkollektiven efter ras och gå till val på löften om systematisk rasåtskillnad, apartheid. Ingenting av detta skedde i det fördolda men resultatet var ändå svårsmält eftersom andra världskriget låg bara tre år tillbaka i tiden och de afrikandiska nationalisterna hade ambitioner som närmast kunde jämföras med nazisternas. Krigets vinnare, en koalition som räknade in Sydafrika på ett hörn, hade sagt sitt om den.
Historien om ANC efter 1948 är enormt innehållsrik och det är också på den delen som partiet ANC idag bygger sin historiska legitimitet. Protesterna mot 50-talets drakoniska raslagar och lanseringen av Freedom Charter, motståndsrörelsernas egen grundlag, 1955 var bara början på en lång kamp mot en regim som i allt väsentligt saknade motstycke. Efter Sharpevillemassakern och bannlysningen 1960 bildade man den väpnade grenen Umkhonto we Sizwe, ”Nationens spjut”, men genomslaget var till en början begränsat. I Rivoniarättegången 1963, där regimen väckt åtal om terrorism, dömdes delar av ledarskapet till fängelse på livstid medan andra tvingades gå i exil.
ANC tappade åtskillig styrka och fick ägna många år åt att bli funktionellt igen. Med tiden växte också andra protestorganisationer fram och ironiskt nog kunde ett par av dem verka öppet eftersom apartheidregimen såg dem som uttryck för en ”etnisk” medvetenhet. Black Consciousness-rörelsen fick bred förankring i vissa regioner och motiverade till exempel skolungdomar att göra uppror mot tvångsundervisningen i afrikaans i mitten av 70- talet. Resultatet blev en katastrofal konfrontation med regimens styrkor i Soweto och andra kåkstäder 1976 men fick också till följd att ANC och Umkhonto we Sizwe kunde rekrytera tusentals ungdomar som helt enkelt hade fått nog. En del av dem arresterades men andra strömmade då till. Trots undantagslagar och repressivt våld lyckades regimen aldrig stävja aktivismen efter ”Soweto”.
Betydelsen av allt detta är i och för sig fortfarande en delvis öppen fråga. En färsk diskussion har rört ANC:s själva existens i 60- och 70-talens Sydafrika och den sammanhänger med en större frågeställning om vilka krafter som slutgiltigt fick systemet på fall. Vid Apartheid Museum i Johannesburg framhäver man att det var folkliga uppror snarare än det organiserade motståndet som till slut gjorde landet oregerligt. Mot detta står perspektivet att ANC och Umkhonto we Sizwe verkade under jorden men ändå avgjorde. Diskussionen kan verka ha inslag av hårklyveri men är viktig eftersom den berör styrkan i det ”folkliga” mandat som ANC gör anspråk på i det demokratiska Sydafrika. Ytterst handlar den om ifall den gamla motståndsorganisationen har samma legitimitet i sin nya inkarnation som politiskt parti.
Mängder av andra frågor från de senaste 30 åren förblir obesvarade när ANC försöker sammanfatta sitt förflutna och några av dem får internationell uppmärksamhet. De senare årens rabalder kring ungdomsförbundets förre ordförande Julius Malema har till exempel handlat om gränsdragningar mot vänster och de långtgående kraven – som fram till 1990- talets början var officiell ANC-policy – på att valda industrier ska nationaliseras. Hans provokativa retorik, inräknat de notoriska sångtexterna om våld mot den vita minoriteten, blev till slut droppen som fick den berömda bägaren att rinna över och resulterade i att Malema anmäldes.
Mot den bakgrunden kan man läsa det faktum att radikala falanger nyligen har dammat av den gamla debatten om huruvida Nelson Mandela en gång var medlem i SACP och fullt ut delade den extremare vänsterns kritik mot kapitalismen. Liksom att andra grupperingar sedan ett par år tillbaka, efter drygt 50 år, gräver efter hans rostiga pistol i en trädgård norr om Johannesburg i ett slags arkeologisk självrannsakan. Vapnet ska upp – och sedan åter begravas på museum.
