Historikerns förhållande till historieskrivningen liknar inte sällan Augustinus förhållande till tidens natur: om ingen frågar, vet man vad den är; om man ska förklara den för någon som frågar mig, vet man det inte. I normaltillståndet går det alldeles utmärkt att genomföra historisk forskning och presentera resultaten – men så snart frågorna om vad historisk kunskap är uppstår svårlösta problem. ”Metodologi i dess rena eller allmänna form är nästan helt förbisedd av historiker”, skrev filosofen och historikern R G Collingwood i sin ”The Idea of History”. ”På detta sätt lever de ur hand i mun, och vid det fåtal tillfällen då de verkligen börjar reflektera över ämnet, tenderar de att dra slutsatsen att allt historiskt tänkande är oförsvarbart.”

1961 höll historikern E H Carr, ”den röde professorn från Printing-House Square”, sina Trevelyanföreläsningar i Oxford på samma tema: Vad är historia? Collingwoods arbete har ingalunda varit utan verkan – hans idé att varje yttrande eller handling ska ses som ett svar på ett problem har bland annat anammats av Quentin Skinner, och Hans-Georg Gadamer sysselsatte sig med hans ”fråga-svar-logik”. Men Carrs föreläsningar, utgivna som ”What is History?” 1962, har haft en framgång utan like: boken har kommit ut i otaliga upplagor, varit föremål för lärda antologier och stimulerat andra historiker till liknande företag. Kanske viktigast av allt förekommer ännu i dag Carrs ”What is History?” ofta som introduktion till historietänkande vid brittiska universitet.

I sin samtid uppfattades Carrs föreläsningar som rent subversiva. Den olyckliga ”faktakulten” inom historieskrivningen, enligt Carr etablerad av Ranke och de historiska positivisterna, fick sig en grundlig omgång; Carr gjorde en distinktion mellan ”historiska fakta” – det vill säga det som var viktigt – och ”oviktiga fakta”. I stället för att trava objektiva och vederhäftiga fakta på varandra skulle den moderne historikern, menade Carr, ”upptäcka fåtalet viktiga fakta och göra dem till historiska fakta”. Mest irriterande av allt var kanske ändå Carrs relativism – en historikers verk måste förstås i relation till den situation i vilken de uppstod. ”Studera historikern innan du börjar studera fakta”, rådde Carr.

I 2005 års Trevelyanföreläsningar knöt Princetonprofessorn Anthony Grafton, kanske mest känd som författare till den briljanta ”The Footnote: A Curious History”, an till sin banbrytande föregångare. Inte bara temat utan också titeln hänvisade till Carr: föreläsningarna gavs nyligen ut under titeln What was History? (Cambridge University Press, 330 s). ”Var” – för det är nämligen inte, även om vissa inlägg i den moderna debatten om historiens natur ger det intrycket, först på senare tid man har börjat reflektera över hur historia bör, kan och ska skrivas. Tvärtom har behovet av reflektion följt historieskrivningen från dess början: Thukydides historieskrivning bygger på övervägningar av vilken sorts kunskap som är möjlig, tillförlitlig och användbar.

Rena historiemetodologiska eller -teoretiska publikationer är heller ingen modern uppfinning, utan utgjorde en egen genre – ars historica – under tidigmodern tid. I sin framställning följer Grafton denna genres uppkomst, de personer som verkade inom den, dess koppling till närliggande genrer (bland annat resehandböcker) och dess närmast kompletta försvinnande under 1700-talet. Vad som är nytt är inte uppmärksammandet av ars historica-genren som sådan – den har studerats och diskuterats under större delen av 1900-talet – utan snarare försöket att följa samspelet mellan kontinuitet och innovation, sammanhang och individualitet, genom hela genrens historia.

Grafton börjar från slutet eller åtminstone början av slutet – 1697. Detta år publicerade Jean Le Clerc sin ”Ars Critica”, en handbok i filologi och historia. Enligt Le Clerc behövdes en ny ansats, en som betonade det överallt identiska förnuftet. Lästa i detta förnufts ljus visade sig de hittills högt hållna klassiska historikerna – Le Clercs fallstudie var Quintus Curtius Rufus – ha grava brister. Curtius överdrev, var okunnig i geografi och lade till tal de historiska personer han beskrev aldrig hade hållit. Vad värre var: han lade till tal som aldrig hade kunnat hållas – oavsett deras bildningsnivå talade personerna likadant hos Curtius. ”Det påminner mig”, skrev Le Clerc, ”om familjen där alla sjöng.” I denna tidsålder av ny filosofi, skriver Grafton, förordade Le Clerc inget mindre än en ny historia.

Sex år senare publicerade Jacob Perizonius, professor i antikens historia vid Franeker och Leiden, en kritik av Le Clerc som samtidigt var tänkt som ett försvar för Curtius – ”Q Curtius in integrum restitutus et vindicatus”. Curtius hade skrivit så som han skrev, hävdade Perizonius, eftersom det var så man skrev på Curtius tid. Hans geografikunskaper var måhända undermåliga, men inte sämre än de samtidas. Och vad gäller talen, var de ett accepterat inslag i dåtida historieskrivning. Le Clercs sofistikerade kritik var alltså i själva verket ”komplett idiotisk”, eftersom han inte hade insett att ”varje folk och varje epok i ett folks historia har sina egna seder”.

Graftons poäng med att börja med denna debatt är inte att ställa nytt mot gammalt, utan nytt mot nytt: både Le Clerc och Perizonius rör sig med tankar som vore främmande för ars historica-traditionen. I sitt respektive förhållningssätt till historia är de båda, som Grafton skriver, ”typiskt moderna tänkare”.

Ars historica-traditionen går, enligt Grafton till 1400-talet, men formerades först under mitten av 1500-talet. ”Konsten” benämningen anspelade på var inledningsvis konsten att skriva, men kom också – typiskt för denna tid, i vilken tolkningen av historiska texter var en fråga som kunde gälla liv och död – under 1500-talet att allt mer sysselsätta sig med konsten att läsa. Framställningskonsten skulle förenas med förmågan att genom kritiskt umgänge med källorna skilja sant från falskt.

Historieskrivningen skulle emellertid inte framställa det förflutna som sådant (vad det nu skulle vara) utan hade i syfte att lära samtiden – den inställning som har sammanfattats i formeln historia magistra vitae. Kombinationen av dessa båda element höll sig mer eller mindre konstant fram till 1700-talet. Ars historica var ett universellt europeiskt fenomen: både dess form och dess innehåll var detsamma i nord och syd, hos protestanter och hos katoliker. ”Skrev man en ars historica”, skriver Grafton, ”förband man sig att förklara hur man får reda på sanningen om det förflutna, hur man kan reducera dess lärdomar till ett system, och hur man kan tillämpa dem på nutiden”. Det fanns förvisso kritiker, som menade att kombinationen som sådan var omöjlig. Paduaprofessorn Francesco Patrizi gick 1560 till angrepp mot historieskrivarnas vana att skriva tal åt personerna i sina verk: genom att medvetet hitta på saker, i syfte att främja framställningens genomslagskraft, bröt de mot historikerns första regel – att berätta sanningen. Men trots kritiken levde kombinationen vidare: ”ars historica-vattnet slöt sig”, skriver Grafton, ”över den stora sten som Patrizi hade kastat i”. I ars historica-traditionen utvecklade sig snabbt en standard, en serie fenomen som dök upp i mer eller mindre alla verk: några Cicerocitat, uppskattande ord om Polybios och diskussioner av återkommande historiografiska problem som tal och stridsscener.

Därmed inte sagt att ars historica-författarna var inskränkta eller hade begränsade perspektiv. En av de mest framträdande teoretikerna i Graftons bok är 1500-talstänkaren François Baudouin – ”delvis på grund att hans verk hade ett betydande inflytande”, skriver Grafton, ”delvis för att jag inte kan komma ifrån utmaningen som denne briljante man utgör”. Baudouin var ursprungligen jurist, men menade att juridik och historiska studier måste förenas – för bådas skull: historieskrivningen måste behandla juridik, eftersom lagstiftning är en central historisk process, och juridiken måste gå historiskt till väga, för att kunna förstå lagarnas bakgrund och sammanhang. Men Baudouins ideal var ännu mer ambitiöst – historia integra, ett slags universalhistoria. Både i fråga om ämnen och i fråga om källor skulle historikern ha största möjliga spännvidd. ”Varför ska jag begränsa mig till böcker och pergament?” skrev Baudouin. Statyer, inskriptioner, mynt – allt detta var, menade Baudouin, historiska källor. Att, som vissa föregångare, göra sig en föreställning om det förgångna på grundval av vad enstaka historiker hade skrivit, var uteslutet. Historia i Baudouins tappning var ett interdisciplinärt projekt som krävde ett systematiskt tillvägagångssätt, både i samlandet och i tolkningen av bevis. Ars historica gav på detta sätt, som Grafton skriver, ”ett flertal metoder och bruk en möjlighet att mötas”.

Ett minst lika ambitiöst historieföretag utvecklades av Jean Bodin (1529/1530-1596) i hans ”Methodus ad facilem historiarum cognitionem” (1566). Det fanns, menade Bodin, tre olika slags historia: gudomlig historia, mänsklig historia och naturhistoria. Alla skulle bedrivas samtidigt men separat. Bodin var minst lika vidsynt i fråga om källor, och menade bland annat att språket i sig var en historisk källa. Begreppet vallon, menade Bodin, hade utvecklats på vägen från Frankrike till Belgien: ”Où allons-nous?” hade man lite vilset frågat varandra – vart går vi? Just denna teori har måhända fått mindre inflytande, men Bodins verk som helhet blev ett av huvudverken inom ars historica-traditionen.

Inte minst viktigt för historieskrivningens historia var Bodins uppgörelse med den vanligt förekommande tolkning av världshistorien som byggde på Daniels uttydning av kung Nebukadnessars dröm. Efter Nebukadnessars rike skulle det komma ett annat, och ringare, rike, därefter ett rike av koppar som skulle råda över hela jorden, och sist ett rike av järn. ”I de konungarnas dagar ska himmelens Gud upprätta ett rike som aldrig i evighet ska förstöras”; detta sista rike var det rike i vilket många av Bodins samtida upplevde sig leva. Men Daniels världshistoriska vision var, menade Bodin, inte hållbar – något allenarådande järnrike fanns inte i samtiden, och i historien fanns betydligt fler riken än dem Nebukadnessar hade drömt om. Därför var uttydningens relevans för förväntningarna på framtiden också högst begränsad. Bodin fick förvisso mothugg från teologiskt håll, men eskatologin, läran om de sista tingen, försvann likväl gradvis ur den allmänna historieuppfattningen.

Både Baudouin och Bodin expanderade det historiska fältet – men denna expansion hade föregåtts, menar Grafton, av en expansion av det tillgängliga materialet. Den information som strömmade in med återkommande resenärer – upptäcktsresande, missionärer, handelsmän – blev de existerande teorierna övermäktig; ett nytt system behövdes. Detta system var ars historica.

Hur kom traditionen att dö ut? Dess grundläggande problem var, menar Grafton, att den aldrig lyckades förklara hur historia och samtid hängde samman. Noggrann historisk forskning och föreställningen om det alltid gemensamma (historiens tillämpbarhet på samtiden och vice versa) gick inte, i längden, att förena. Ju mer man visste om de specifika betingelserna, desto mindre tedde sig möjligheten att dra några generella slutsatser. Detta var den insikt som förenade Le Clerc och Perizonius, och som markerade skillnaden mellan dem och ars historica-traditionen. (Att historia magistra vitae, föreställningen om historien som ett förråd av lärdomar, trots det lever behöver man bara lyssna på utrikespolitisk debatt för att inse – men den förenas inte nödvändigtvis med kunskapstörst och djupgående forskning.)

Med denna tolkning underminerar Grafton knappast den existerande förståelsen av tidigmodern historieskrivning. Någon bildstormare, som Carr var, är Grafton inte – snarare en utomordentligt kunnig och infallsrik ciceron, med en sällan skådad förmåga att förena konsten att läsa med konsten att skriva.