Någonting är i grunden fel med hur vi lever idag. Med dessa ord inleder den framstående brittiske historikern Tony Judt sin bok Ill fares the land (Penguin Press, 256 s) utgiven tidigare i år – den bok som skulle bli hans sista. I fredags avled han, 62 år gammal, efter en två år lång kamp mot en degenerativ typ av nervsjukdomen ALS.
I sin roll som föreståndare för det inflytelserika Remarque-institutet för Europastudier vid New York University och framstående essäist i ett stort antal amerikanska och brittiska tidskrifter kom Judt att bli en av vår tids viktigaste tänkare. Han är mest känd för sin hyllade bok ”Postwar” (2005), som handlar om den europeiska efterkrigstiden. Timothy Snyder, professor i östeuropeisk historia vid Yale i USA, menade att ”Postwar” är ”den bästa boken i sitt ämne som någonsin kommer att skrivas av någon”.
Inom den akademiska världen hade Judt rykte om sig att vara något av en orosstiftare ända sedan han som nydisputerad i slutet av 1970-talet publicerade en artikel där han skarpt ifrågasatte värdet av den då så dominerande socialhistorien, ofta betecknad ”historia underifrån”. De inom historikerskrået som fortfarande är intresserade av ”det korrekta utövandet av historia” måste flytta tillbaka fokus till ”politikens centrala roll”, ansåg Judt.
För en bredare allmänhet är Judt främst känd genom sin essäistiska gärning. Hans skrivande kännetecknas av en kombination av vidlyftigt vetande och vass polemik, grundat i ett kompromisslöst politiskt patos. År 2003 orsakade Judt skandal med en artikel i The New York Review of Books, ”Israel: The Alternative”, i vilken han argumenterade för att sionismens etnocentriska perspektiv var förlegat och att Israel således borde avvecklas till förmån för en binationell stat i hela Palestina.
Trots att Judt nådde politisk medvetenhet tillsammans med 68-generationen, hade han ett större intellektuellt släktskap med en föregående generations socialdemokratiska reformatorer, mestadels verksamma decennierna efter andra världskriget. En idétradition som inkluderar tänkare som Otto Bauer, John Maynard Keynes, Raymond Aron och politiker som Clement Attlee i Storbritannien och Léon Blum i Frankrike.
Med sjukdomsdiagnosen följde ett ökat behov hos Judt att förklara sin politiska, sociala och kulturella samtid. Under den sista tiden publicerade han åtskilliga personligt hållna betraktelser över det gångna halvseklet i The New York Review of Books. Han behandlade ämnen som 68- rörelsen (vilken han perifert tillhörde), engelsk matlagning (som han utsattes för som ung), hans relation till sin judiska identitet (komplex!) och den ökande känsligheten inför könsmaktsrelationer.
I en av dessa betraktelser beskriver Judt hur han efter att ha blivit förlamad från halsen och neråt författade sina texter i huvudet om nätterna, i ett försök att hålla tankarna ifrån alla de fysiska behov han inte på egen hand kunde tillfredsställa. Retningar förblev okliade; en obekväm ställning fick tas med ro i väntan på morgondagen. Texterna arkiverade han sedan i det minnespalats han hade skapat, till dess att han kunde diktera dem för sin assistent.
Det låg för Judt att skriva en bok som ”Ill fares the land”, vars titel är lånad från en dikt av Oliver Goldsmith. Orden följs i dikten av: ”Where wealth accumulates, and men decay.” Boken har under våren tilldragit sig stor uppmärksamhet på båda sidor av Atlanten. Till skillnad från ”Postwar” rörde det sig denna gång inte om ett lidelsefritt akademiskt alster, och debattens vågor har gått höga i bokens eftersvall.
Det västerländska samhället befinner sig på drift, skriver Judt, eftersom vi har förlorat vår moraliska kompass. Vi ter oss alla som kloner av Gordon Gekko från Oliver Stones film ”Wall Street”, sinnebilden för kapitalistisk girighet. Vi har slutat ställa oss frågan om vår politik är ”god”, ”rättvis”, ”rättmätig” och vi frågar oss inte längre huruvida en viss politik förmår ”skapa ett bättre samhälle eller en bättre värld”. Istället tänker vi numera uteslutande i termer av ekonomisk effektivitet. Vi betraktar den fria marknaden med okritisk beundran och den offentliga sektorn med förakt.
Resultatet, hävdar Judt, är ett hårdare samhällsklimat med ökande ekonomiska klyftor och social utslagning. De utan fast arbete stämplas som mindervärdiga, parasiter vilka ligger resten till last. Vi måste lägga om kurs och det snart, manade han, annars riskerar det att underminera själva stommen i vårt samhälle.
Under efterkrigstidens första decennier stod vi för någonting mer, skriver Judt. Detta någonting var fast förankrat i en moralisk världsåskådning, som sedermera har gått förlorad. Det var en europeisk guldålder, enligt Judt, då ekonomer med socialt patos, som John Maynard Keynes, stod vid rodret och utan att darra på handen satte kurs mot välfärd och större social rättvisa. Samhällelig stabilitet genom ökat välstånd och minskade ekonomiska klyftor var, enligt Keynes, det enda sättet att hålla totalitarismen stången. Välfärdsprojektets stora förtjänst, skriver Judt, var att det inkluderade alla samhällets medlemmar och därmed bidrog till att svetsa dess delar samman och ena dem kring det gemensamma målet att förbättra allas lott.
Men Judt menar att från 60-talets andra hälft kom detta projekt att undermineras, allteftersom värderingarna på vilka det var grundat förkastades. Vänstern förändrades då en ny generation, mindre begiven på föregångarnas kollektivism, anammade en mer individualistisk sensibilitet. Dessutom fick identitetspolitiken fäste och kvinnans, studentens, de svartas och homosexuellas behov och rättigheter kom att överskugga det övergripande kollektivets. Judt påstår inte att denna utveckling bara var av ondo. Men han påpekar att känslan av att alla strävade mot ett gemensamt mål gick förlorad och ersattes av individualism och värderelativism.
Än värre, enligt Judt, var att utvecklingen gav den europeiska högern, marginaliserad sedan andra världskriget, chans till comeback. Som en följd av att vänstern övergivit de värderingar på vilka välfärdsstaten var grundad, kunde högern i en framgångsrik manöver göra anspråk på att nu stå som representant för dessa värderingar. Högerns argument föll i god jord då de torgfördes mot slutet av 70- talet och en högervåg svepte över västvärlden. Inom politiken kom sådana som Margaret Thatcher och Ronald Reagan till makten. Judt utmålar dem som privatiseringsfanatiker, oupphörligt bedjande vid den privata sektorns altare. På den intellektuella scenen förpassades Keynes lärdomar till det förflutna och en ny generation neoliberala frimarknadstänkare, anförda av Friedrich Hayek och Milton Friedman, kom att dominera. Resten är samtidshistoria, menar Judt, som anser att vi fortfarande lever i sviterna efter högerns kupp.
Hur anser då Judt att vi bör gå till väga för att ställa saker och ting tillrätta? På den punkten är ”Ill fares the land” inte lika tydlig. Trots Judts uppenbara vurm för efterkrigstidens kollektivism menar han att det inte vore önskvärt att återgå till det som varit. Även om man då följde sin moraliska kompass, påpekar Judt att det delvis var i reaktion mot vänsterns högmod som politiken förflyttades högerut under 80-talet. Icke desto mindre ställde man då de stora, svårbesvarade frågorna. I motsats till vad som påstods inom 70-talets vänster var svaren aldrig självklara, varken nu eller då. Vi måste åter lära oss att ställa frågorna, menar Judt. I annat fall riskerar dagens ungdom att gå till historien som en ”förlorad generation” för vilken ingenting är riktigt betydelsefullt eller värt att kämpa för.
Det är svårt att motsätta sig visionen, såsom Judt utmålar den, om en återgång till välfärdsstatens glansdagar, då vi alla kände oss delaktiga i samhället och investerade i våra medmänniskors salighet. Judt har utan tvivel rätt när han påpekar att välfärdsstatens stora förtjänst var att den gjorde det sociala skyddsnätet till en rättighet. De mindre bemedlade var inte längre utlämnade till fattighus och ovärdiga allmosor. Judt har också rätt i att detta system och tankesätt numera håller på att urholkas, vilket har resulterat i att människans värde återigen bestäms av hennes förmåga att bidra ekonomiskt till samhället.
Samtidigt förbiser Judt att välfärdsstatens glansdagar också var en tid då kvinnor innehade en självklart underordnad position inom politiken och samhället i stort, en tid då majoritetskulturen dominerade och var normativ och då det inte fanns något offentligt utrymme för minoritetsreligioner eller kulturer. Folk som bröt mot heteronormen genom avvikande sexuell läggning, preferenser i sängkammaren eller familjetillvaron stigmatiserades. Det var en tid då vita, heterosexuella män utgjorde den politiska och samhälleliga eliten på bekostnad av alla andra.
Den moral de förespråkade garanterade också deras bibehållna maktposition och dessa rigida maktstrukturer var en förutsättning för den kollektivistiska anda som låg till grund för välfärdsstaten. Dit ville Judt knappast återvända. Men han förefaller oförmögen att förklara hur man skulle undvika ett sådant utfall.
Judt pekar i ”Ill fares the land” på en viktig utveckling i samtiden. Vi lever i samhällen som ser en konstant ökande atomisering. Vår känsla av samhörighet och solidaritet har i viss mån gått förlorad. Men ”förlorad” kan vara fel ord. Istället kanske vi måste förstå dessa begrepp på ett nytt sätt. Solidariteten är inte längre lokal, utan global. Människor förenas numera kors och tvärs över planeten i en mängd olika solidaritetsband. Och samtidigt förenas vi med människorna i vår närmiljö genom en ömsesidig respekt för vars och ens olikhet – ett annat slags solidaritet.
Detta torde få konsekvenser för hur vi ser på samtidspolitiken. Kanske är det enbart om politiken reduceras till ett resonemang kring ekonomisk effektivitet som det blir möjligt att inte tvinga en enväldig världsåskådning på ett allt brokigare samhälle. Effektivitetstänkandet kan, med andra ord, förstås som ett moraliskt och praktiskt ställningstagande för folks rätt att vara olika. De senaste decenniernas utveckling kan i så fall inte reduceras till en hjärtlös högervåg, utan bör förstås mot bakgrund av en dyrköpt läxa som historien lär oss: ju rättare vi tror oss ha, desto allvarligare blir konsekvenserna när det visar sig (om och om igen) hur fel vi haft.
Mångfald blir därmed en garant mot korståg, förintelse och gulag. Det är ingen ny lärdom, men en som tagit lång tid att sjunka in. Just den läxan tycks Judt, i sin stilfulla uppmaning till oss andra att åter engagera oss i vårt samhälle, vara tämligen okänslig inför.
Genom sitt politiska engagemang och stora kunnande har Judts namn en självklar och bestående plats bland vår tids viktigaste samhällsdebattörer. ”Numera anses jag utanför New York University som en stollig extremvänsterfigur, en självhatande jude och kommunist; inom universitetet anses jag vara en typiskt gammaldags manligt liberal elitist”, uppgav Judt för The Guardian tidigare i år. ”Det tycker jag om. Jag är på kant med båda. Det känner jag mig bekväm med.”
Under läsningen av hans sista bok träder Judts självständiga egensinne fram i full dager. Detta drag torde vara hans största tillgång och mest betydande belastning. Det råder ingen tvekan om att hans frånfälle har gjort det offentliga samtalet lite torftigare.
