En underbar sommardag stod jag vid Kalmar slott och tittade ut över vattnet och kom mig för att undra: Hur kan det ha varit med de människor som bodde här för många hundra år sedan, nog måste också de ha tyckt att här var vackert ? Man har ju fått lära sig att sinnet för naturens skönhet föddes med förromantiken. Naturligtvis byggdes slottet inte för utsiktens skull men nog måste redan medeltidens människor ha kunnat känna något slags estetiskt välbehag när de en solig morgon tittade ut och fick se havet glittra?
I förlängning av ett sådant privatfilosofiskt resonemang infinner sig osökt ännu större frågor om förhållandet mellan det förmoderna och det moderna. I en intervju nyligen konstaterade den danska historikern Søren Mørch – som gett ut en stor bok om modernitet – att det moderna framför allt är allt det vi över huvud taget inte skänker en tanke, allt det som inte väcker uppseende, det vi tar för givet.
Hur ska vi då få syn på det moderna? Det säger Mørch ingenting om – inte i den här intervjun – men ett svar skulle kunna vara: genom att studera perioderna före det moderna. En större satsning på sådan forskning initierade Riksbankens jubileumsfond för tre år sedan efter att dåvarande ordförande, historikern Eva Österberg och handläggaren Kjell Blückert, i en promemoria uttryckt sitt bekymmer över att klassiska språk hotats av nedläggning vid flera svenska universitet och att både svårigheter att läsa äldre arkivmaterial och tidspressen inom forskarutbildningen gjort att doktorander i allt större utsträckning sökt sig till mer lättillgängliga, eller rentav dagsaktuella, källor. Resultat av satsningen föreligger nu i två antologier som båda utkommit på Nordic Academic Press, nämligen Omodernt. Människor och tankar i förmodern tid redigerad av idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi och Eva Österberg och Förmoderna livshållningar. Dygder, värden och kunskapsvägar från antiken till upplysningen redigerad av historikern Marie Lindstedt Cronberg och religionsfilosofen Catharina Stenqvist.
I ”Omodernt” inleder Eva Österberg med ett alldeles utomordentligt stimulerande kapitel om vårt behov av andra tider, många andra tider, också de avlägsna. Med en pedagogiskt verkningsfull schematisering presenterar hon fyra olika sätt som historien ofta använts på. Det första bygger på tanken att det förflutna förser oss med rötterna till vår samtid, att något vuxit fram som vi känner igen och kan identifiera oss med. Vi kan till exempel känna samhörighet med en grupp människor som en gång i tiden drabbades av orättvisor och därför kräva att deras sentida ättlingar ska få upprättelse. Det andra sättet handlar om att på ett något vagare vis känna igen tankar och fenomen som går igen och kanske rentav tycka att ingenting verkar nytt under solen. Det tredje hävdar tvärtom att kunskapen om det förflutna snarast bevisar att vår egen samtid är väsensskild från tidigare perioder, att det inte är kontinuiteten utan brotten som är det väsentliga.
Det fjärde sättet som Österberg själv närmast bekänner sig till är vad hon kallar ”kommunikationsmodellen” i vilken hon vill se en existentiell, humanistisk innebörd: ”den tar varken likheter eller olikheter, identifikation eller avståndstagande för givna men utgår ifrån att ett pendlande på tidsaxeln ökar vår kompetens för att förstå också dagens ord, fenomen och strukturer.” Det är ytterst också en etisk hållning: den ser människor som självständiga aktörer i historien som just genom historisk kunskap kan bestämma sig för att undvika oönskade upprepningar av historien. Och hon tillägger både vackert och tänkvärt: ”Sist och slutligen är det kanske denna kapacitet att tänka längre än inom en närsynt liten cirkel kring det egna jaget, längre såväl bakåt som framåt, som är människans signum.” Vackra är också de ord hon citerar av Ronny Ambjörnsson om vad som gör oss till en kulturkrets: ”En kulturkrets skulle kunna beskrivas som ett samtal mellan levande och döda. Platon påstår en sak. Thomas More instämmer 1900 år senare, medan Karl Popper, ytterligare 500 år därefter, kommer med invändningar. Kultur är den krets av människor i vilken repliker i ett sådant samtal fortfarande har något att säga.”
Som läsare konstaterar man genast att det i Sverige – eller i Finland – inte längre finns mycket till kulturkrets på ett nationellt plan, medan det ser betydligt bättre ut i det övriga Europa och internationellt: där har man inte på samma sätt släppt kontakten med äldre tiders kultur.
Österberg visar hur kulturforskare från Marx över Weber, Elias och Foucault fram till Anthony Giddens har ringat in moderniteten genom modeller där den kontrasteras mot förmoderniteten och hur det har ofta skett i tecknet av ett slags nuets imperialism med stereotypa påståenden om äldre tiders irrationalism, kollektivism och traditionsbundenhet.
Alldeles särskilt intressant är det att studera medeltiden som tankefigur: de som förhärligar moderniteten har uppfattat den som vidskeplig och mörk, av dem som uppfattar moderniteten som splittrad, jäktad och rotlös har den snarare skildrats nostalgiskt, som full av meningsfulla livssammanhang, andlighet och helhet. Österberg förnekar ingalunda att de stora linjerna, de djärva modellerna behövs men hon menar att det samtidigt är nödvändigt att nyansera och komplicera dem genom detaljstudier. Då kan det visa sig att den förmoderna människan i vissa avseenden var nog så modern. Ett av exemplen är det resonemang som Augustinus i sina ”Bekännelser” för om vad det är som lockar honom hos hans vänner, nämligen ”att tala med varandra, skratta tillsammans, göra varandra väntjänster, tillsammans läsa goda böcker, skämta tillsammans och tala allvar tillsammans, att ibland utan fiendskap vara oense – som man kan vara tveksam inom sig själv – och just genom sådan sällsynt oenighet sätta krydda på all enighet; att undervisa och lära av varandra; att i förstämning längta efter dem som saknas och med glädje hälsa dem som kommer” .
Utgångspunkten för antologin ”Förmoderna livshållningar” är också antagandet att de existentiella grundfrågorna – undran över vilka vi är, varför vi lever, hur vi uppfattar oss själva och verkligheten, insikten om människans ändlighet och hur man ska förhålla sig till den – har varit sig lika över tid även om svaren naturligtvis varierat kraftigt. Catharina Stenqvist inleder med en artikel om ordet och begreppet ”livshållning” som hon föredrar framför det vanligare ”livsåskådning” framför allt därför att det har en mer aktiv klang. När hon betonar att en livshållning förutsätter en överensstämmelse mellan liv och lära kommer man osökt att tänka på den diskussion som fördes efter att några skånska poliser blivit fast för att ha fällt rasistiska repliker: medan man från myndighetshåll ropade på mer undervisning i det som idag benämns med det förfärliga ordet värdegrund påpekade socialpsykologer att det är fullt möjligt att ha en värdegrund och sedan handla i strid med den.
Stenqvist för sitt resonemang med stöd i framför allt de stoiska filosoferna och mynnar ut i att en livshållning kräver självkännedom, gemenskap, beredskap till omprövning, kritisk distans, kunskapssökande, handlingsbenägenhet, vilja till förändring, en förmåga att leva i nuet, en insikt om både vad vi har makt att påverka och vad vi inte har makt att påverka. Det sista kriteriet hade varit värt en närmare utläggning: för stoikerna betydde apatheia den behärskade sinnesro som innebär att man är befriad både från lidelser och lidande, idag betyder ”apati” ju snarare en passivitet som gör att man inte får syn på – eller gör bruk av – de påverkningsmöjligheter man har. De stora frågor som Stenqvist emellertid inte ställer är hur vanligt det över huvud taget är med en livshållning i denna kvalificerade mening – hur vanligt det är idag (”Har jag en livshållning?” frågar jag mig ängsligt) och (ännu mer relevant i det aktuella sammanhanget) hur vanligt det var under förmodern tid. ”Kritisk distans” låter inte nödvändigtvis som någon vida spridd förmodern dygd.
För båda antologiers del gäller att artiklarna spretar åt vitt skilda håll. Allt är läsvärt, vad man finner mest läsvärt blir en fråga om tycke och smak. I ”Förmoderna livshållningar” fastnade jag för min del för ett par detaljstudier som båda presenterar 1600-talets föreställningsvärld. Idéhistorikern Kristiina Savin ger en inblick i periodens retorik genom att analysera den volym med moraliska anekdoter som Uppsalaprofessorn Johannes Schefferus i pedagogiskt syfte gav ut på latin 1671 och som i svensk översättning heter ”En bok om det svenska folkets minnesvärda exempel”. Hon visar hur både dygder och laster gavs sinnlig konkretion och hur det fanns ett självklart samband mellan det goda och det sköna. För Schefferus är dygden inte bara föredömlig, ärofull och eftersträvansvärd utan också vacker medan lasten är ond, skamlig, frånstötande och ful. Det var först från och med romantiken som ondskan kunde framställas som lockande och fascinerande. Vad vi däremot inte riktigt får någon förklaring på är hur vi ska förstå de mer bisarra anekdoterna, som till exempel den om adelsmannen som vaknar upp i sin kista under jord och får livnära sig på sitt eget kött tills han dör.
Marie Lindstedt Cronberg skriver om några rättsfall från 1600-talet som gällt kränkande tillmälen eller förtal. De visar att heder och ära uppfattades mycket konkret, i det närmaste som ting, som behövde bevaras och försvaras eftersom de var nödvändiga för socialt umgänge och som statsmakten kunde fråndöma individen som straff. För såväl män som kvinnor handlade heder och ära om ärlighet, för kvinnor i första hand om sexuell dygd. Kränkande ord ansågs ha en självständigt verkande kraft tills de bokstavligen och gärna under rituella former togs tillbaka.
Man är tacksam för att Lindstedt Cronberg värjer sig mot lättköpta paralleller till dagens hedersrelaterade våld. Däremot kan idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi i sitt bidrag till ”Omodernt” inte nöja sig med att visa hur vår egen kulturs mest kända furstespegel, Machiavellis ”Fursten” som kom till på 1500-talet, har motsvarigheter i andra tider och kulturer – i Indien på 300-talet f Kr, i det islamiska på 1100-talet e Kr. Förtjänstfullt visar han hur alla dessa verk betonar att en furste gärna får vara svekfull men bör måna sig om sin fasad, däremot blir det onekligen en smula tunt när han fortsätter: ”det här påminner mycket om dagens politiker som värnar om sina publika framträdanden. De anlitar stylister, medieexperter, psykologer och spindoktorer som skall se till att de skall gå hem hos väljarna.”
En intressantare parallell har idéhistorikern Bo Lindberg i sin alldeles utomordentliga artikel om humanioras historia före moderniteten när han påminner om att den suveräna ställning som engelskan idag har som vetenskapens språk motsvaras av den som latinet en gång haft. Men framför allt påpekar han att humaniora är en komparativform som kan förstås på två sätt: antingen kan man tänka sig att det är fråga om ämnen som är mer mänskliga än andra – som naturvetenskaper eller juridik – eller också (och enligt hans mening hellre) att det är ämnen som gör den som studerar dem mer mänsklig.
Tillsammans ger de två antologierna inte bara en mängd ny kunskap utan också – och framför allt – utmärkta redskap att ifrågasätta moderniteten. Men ingendera har något svar på min fråga om det förmoderna förhållandet till naturens skönhet. Den får jag tydligen leva vidare med.
