Historia är den mest ovetenskapliga av alla vetenskaper, skrev en gång den schweiziske kulturhistorikern Jacob Burckhardt, ”men den förmedlar mycket som är värt att veta [Wissenswürdiges].”

Till det ovetenskapliga i historievetenskapen hör tvivelsutan subjektets – och därmed subjektivitetens – starka ställning: medan ett fenomen inom exempelvis fysiken kan studeras över en lång tid och av sinsemellan oberoende kollektiv är historiska fenomens karaktär i hög grad avhängiga av enskilda individers föreställningar och idéer. Därför är historikers verk också, på ett sätt som inte har någon motsvarighet i andra vetenskaper, i sig fullkomliga och avslutade: att uppdatera Gibbons ”The Decline and Fall of the Roman Empire” genom att tillfoga nya forskningsrön är, som den brittiske filosofen Collingwood uttryckte det, som att lägga till en saxofonstämma i en elisabetansk madrigal.

Inte bara i fråga om hur historia ska studeras och skrivas finns det olika meningar – också i de grundläggande frågorna vad historia är och vilken funktion historisk kunskap ska ha saknas det konsensus bland historikerna. I sin ”History of Germany 1780–1918” beskrev David Blackbourn historievetenskapen som ett hotell, ”där nya gäster checkar in hela tiden, men där gamla gäster aldrig ombeds att checka ut”. Att hålla till på detta historiehotell är, på grund av denna mångfald, självklart stimulerande – men, som Blackbourn skriver, ”problemet är att ingen kan få gästerna att komma överens om vad de gör: de tycks tala olika språk”.

John Burrow, professor emeritus i europeisk idéhistoria vid Oxford, har i A History of Histories: Epics, Chronicles, Romances and Inquiries from Herodotus and Thucydides to the Twentieth Century (Allen Lane, 576 s) gjort ett heroiskt försök att bringa ordning i denna kakofoni. På 500 ­sidor – vilket får räknas som blygsamt i sammanhanget – diskuterar Burrow vad människor har ansett vara intressant i det förflutna, och hur dessa intressen har påverkat historieskrivningens utveckling. För utveckling har det varit: historien har varit, som Burrow skriver, ”republikansk, kristen, konstitutionalistisk, sociologisk, romantisk, liberal, marxistisk och nationalistisk” – för att bara nämna några av de viktigaste influenserna.

Ett sätt att bringa ordning i denna process vore att berätta historieskrivningens historia som en framstegshistoria – från relativt blygsamma, närmast journalistiska, försök i antiken över medeltida vidskepelse och upplysningens moraliserande till den moderna, vetenskapliga historieforskningen under 1800-talet. Burrow väljer, uttryckligen, inte denna lösning. Det vore, som Burrow skriver, ett ”utarmande snävt” perspektiv. I stället har Burrow försökt att identifiera de förflutenheter som människor har valt och skapat och frågan om varför, och hur, de undersökte och framställde dem.

Omsatt i praktik betyder detta en serie ”liv och verk”, från Thukydides till Henry Adams, upphovsmannen till ”The History of the United States of America during the Administrations of Jefferson and Madison” (1889–91). Vid denna punkt i Burrows framställning avlöses biografierna av mera allmänna betraktelser av övergripande trender och skolor: professionalisering, marxism och – ännu aktuellt – global historia. Denna punkt kommer emellertid uppseendeväckande sent: Burrow ägnar två femtedelar av framställningen åt den antika historieskrivningen, och bara ett kort och tämligen allmänt hållet kapitel åt det tjugonde århundradet. Denna struktur har den – möjligen oavsiktliga – följden att 1900-talets historievetenskap framstår som en ganska blek och konturlös värld. Herodotos, Thukydides och Livius historiska världar får, genom Burrows ganska ingående och personliga behandling, en helt annan lyster. I vad mån denna bild motsvarar författarens uppfattning är emellertid oklart. Något argument, någon teori eller några egentliga slutsatser finns inte: Burrow säger sig snarare ha försökt ”ge en uppfattning om de särskilda kvaliteterna hos de historiker som har diskuterats, och i synnerhet vad som gör dem läsvärda för icke-specialister”.

Att Burrow har valt just denna uppgift hänger samman med historiografihistoriens ställning, eller snarare avsaknad därav, i den allmänna idéhistorien. Genom att idéer i huvudsak antas vara av filosofisk karaktär och uttryckas i filosofins eller möjligen teologins form förbises historikerna som tankeskapare och -förmedlare. I vetenskapshistorien, liksom i litteraturhistorien, har historikerna heller ingen självklar plats. Följaktligen har de, och deras verk, kommit att bli ett specialintresse, också bland deras sentida efterföljare.

Burrow har därför att förklara och diskutera verk som den genomsnittlige läsaren inte har läst och möjligen inte har hört talas om. Försöket är angeläget: som han påpekar, är historieskrivningen en del av den västerländska kulturen – ”ibland en högst inflytelserik och till och med central del”. Samtidigt fungerar historieskrivningen, för eftervärlden, som en väg in till den tid i vilken den uppstod: Karl XII-tolkningarnas historia, för att ta ett svenskt exempel, illustrerar hur varje tid applicerar sina intressen, avsikter och förmågor på ett historiskt fenomen. Hur paradoxalt det än kan låta tar sig nutidsstämningar gärna uttryck i dåtidsbeskrivningar.

Som förklaringar av det historiska fenomenet i fråga är deras duglighet i nuläget ofta högst begränsad – men som tidsdokument har de en stor, och inte sällan outnyttjad, potential. Med hjälp av historieskrivningen kan Burrow exempelvis argumentera för att många allmänt spridda idéer om antiken är tvivelaktiga. Man tänker sig lätt att all historia var samtidshistoria, att intresset för det förflutna huvudsakligen var inriktat på politik och krig, att det inte fanns någon föreställning om förändring på lång sikt och att all förändring antogs vara cyklisk – men så var, menar Burrow, alls inte fallet. Historikerna, och den historiekultur i vilken de verkade, är på så vis till stor hjälp för den historiska förståelsen i allmänhet, vilket ”A History of Histories” genomgående demonstrerar.

En andra avsikt för Burrow har varit att följa och om möjligt förklara de stora förändringar som har inträffat i historieskrivningens historia. Här finns dock en viss konflikt mellan målet och vägen. Formatet, de många biografierna, fungerar utmärkt och är faktiskt nödvändigt för att beskriva de enskilda historikernas speciella intressen och sätt att skriva, men det är mindre väl lämpat för att analysera den ofta långsamma och gradvisa förändring som har präglat historieskrivningens historia.

Periodisering är ett exempel: varifrån kommer den nutida indelningen i antik, medeltida och modern historia? Burrow nämner, närmast i förbigående, att den tyske 1600-talshistorikern Christoph Keller – också känd som Cellarius – anses vara den förste att använda den nuvarande periodiseringen. Men vilket slags periodisering ersatte den, och varför? Här är Burrows framställning mindre hjälpsam. Att föreställningen om de fyra kungadömena, hämtad från Daniels bok, var ett flitigt använt periodiseringsmönster får läsaren sluta sig till genom ett slags intuitiv verksamhet. Och ändå utgör övergången från den profetiskt-eskatologiska föreställningen om de fyra kunga­dömena – efter vilka ska komma ett ”evigt rike” (Dan. 7:27) – till den mera historiskt-analytiska tredelningen en idéhistoriskt högintressant brytningstid. För att följa och förstå denna process hade man behövt ta lika stor hänsyn till tradition som till innovation – men det traditionella, det­ ­ovisionära om man så vill, har svårt att göra sig gällande i Burrows serie av uppfinningsrika och briljanta historieskrivare.

Också bland mer prominenta historiker har det, av naturliga skäl för ett så stort företag, skett ett drastiskt urval. Burrow medger i bokens sista mening att det finns många historiker åt vilka ”A History of Histories” inte gör någon rättvisa. Till dessa hör den viktiga gruppen historiker vid universitet i Göttingen i slutet av 1700-talet, som i viktiga avseenden praktiserade vad som sedan ”uppfanns” av 1800-talets vetenskapliga historiker. En annan betydande tysk historikerskola, Bielefeldskolan under efterkrigs­tiden med företrädare som Hans-Ulrich Wehler och Jürgen Kocka, saknas också, liksom deras kollega, begreppshistorikern Reinhart Koselleck. Frånvaron är beklaglig, eftersom den västtyska historieskrivningen på ett nästan övertydligt sätt hade passat in i Burrows framställning av historia som både påverkansfaktor och reflektion av samtidsintressen. Mest anmärkningsvärd i kategorin saknade är nog, emellertid, Theodor Mommsen – utan tvivel en av 1800-talets verkligt stora historiker, och dessutom en av få historiker som har fått Nobelpriset. Också han hade illustrerat, med all önskvärd tydlighet, den kreativa spänningen mellan historieforskning och samtid, mellan vetenskap och politik.

Att dessa saknade skrev på samma språk är ingen tillfällighet, för i Burrows beskrivning av den moderna historieskrivningens historia befinner sig tyskarna i periferin – i mitten återfinns britter, med fransmän och amerikaner i den närmaste omgivningen. I kapitlet om upplysningens historieskrivning lyckas Burrow med konststycket att uteslutande behandla engelskspråkiga historiker: Hume, Robertson och Gibbon. Och i den mån utvecklingen i Tyskland uppmärksammas – i ett kapitel om historiker­kårens ”professionalisering” – är framställningen inte särskilt klargörande eller övertygande. Det intensiva läsandet tycks här ha förbytts i raka motsatsen: Burrow hävdar exempelvis att det mesta av den banbrytande och inflytelserike historikern Leopold von Rankes verk inte har översatts till engelska, när i stort sett allt Ranke skrev också gavs ut i Storbritannien, i vissa fall i flera översättningar och upplagor – vilket enklaste sökning i en bibliotekskatalog skulle ha gett vid handen. Historicism, detta lika oklara som populära begrepp, får heller ingen tillfredsställande belysning: Burrow nöjer sig med det något kryptiska konstaterandet att ”föreställningen att historikern, och bara han, kunde identifiera Guds hand i unika historiska konfigurationer av händelser och krafter” var dess kärna.

När det gäller historievetenskapens framtid är Burrow avvaktande. Den för historievetenskapen viktigaste tekniska uppfinningen är fortfarande tryckpressen; vilken effekt internet kommer ha är mer oklart. ”Det är förmodligen sannolikt att internet kommer att leda till att mer historia skrivs, om så bara för att forskningen kommer att gå snabbare; det kommer att dröja ett tag tills vi vet om den historien blir annorlunda eller bättre.” Också historieframställningens framtid är höljd i dunkel. De nya sätt att presentera historia som tillkom under 1900-talet, inte minst den historiska tv-dokumentären, innebar enligt Burrow ingen genomgripande förändring av historikerns eller historiens roll. ”Tv-program”, skriver han, ”är ofta ett slags förlängningar, till en stor publik, av den gamla sortens föreläsningar med bildvisning.” Det finns emellertid undantag – Burrow lyfter fram Ken Burns och hans tv-serie om det amerikanska inbördeskriget som ett exempel – på ett mer kreativt sätt att använda ny teknik för att sprida ljus över det förgångna.

Men inte bara framtiden är i rörelse; också det förflutna befinner sig i en process av omdefiniering. Historikerna är inget undantag: ”Man kan aldrig veta”, skriver Burrow, ”när eller hur en död historikers verk plötsligen kommer att verka relevant, eller när det kommer att skapa känslor av kollegialitet eller irritation.” En förutsättning för sådan omdefiniering och omvärdering är emellertid att kontakten till historikerna – den ”gemenskap för döda och levande”, som Burrow uttrycker det – hålls vid liv. ”A History of Histories” är en övning i sådant vid-liv-hållande, både ovanlig och ovanligt framgångsrik.