Under de senaste årtiondenas historieteoretiska debatt om den historiska berättelsens status har frågan i första hand gällt om berättelsen kan sägas spegla en befintlig struktur i historien och stå som modell för ett mänskligt livsförlopp. Bland de historieteoretiker som hävdat att historien och livet inte kan beskrivas som om de har en ”narrativ” struktur, riktas en djup misstro mot berättelsen som sådan och inte minst dess lämplighet som framställningsform för en historieskrivning. Genom berättelsen skapas en ordning och koherens åt mänskligt liv och det historiska förloppet som enligt dem är illusorisk. I stället avslöjar berättelsen bara att författaren vill försvara ett borgerligt, liberalt och humanistiskt subjekts aktiva försök att fullfölja sina projekt i enlighet med logiken i ett västerländskt kapitalistiskt samhälle. Bland företrädarna för den radikalare sidan av modern historieteori har därför kravet ständigt varit att historikerna alltid bör experimentera för att finna sätt att skriva som för oss bort från den borgerliga historieskrivning som i den klassiska berättelsens form legitimerat rådande samhällen och normer.

Historieskrivningen kan undgå kvävningsdöden genom att vara öppen för okonventionella sätt att skriva historia, skriver följdriktigt Alun Munslow i The Routledge Companion to Historical Studies (Routledge, 271 s). ”Historia kan till formen vara experimentell och vidare ifråga om vad dess företrädare väljer att kalla historisk kunskap.” Trots titeln är detta inte ett uppslagsverk med ett flertal skribenter utan består av drygt femtio artiklar av Munslows egen penna. Tillsammans utgör de ett försvar för en dekonstruktivistisk historiesyn som formuleras i opposition mot ”reconstructionist history”, ofta ett synsätt representerat av historiker verksamma på 1800-talet, eller som i Munslows fall, av 1700-talshistorikern och filosofen Adam Ferguson, och ”constructionist history”, som Munslow utnämner som nutidens ”mainstream” bland verksamma historiker. Den avgörande skillnaden mellan dessa idealtypiska förhållningssätt och den ”deconstructionist history” som Munslow själv företräder, är att den senare betonar att ”historia” är något som produceras av historikern och inte har en nödvändig relation till ett förgånget.

Munslow skiljer mellan det förflutna (”the past”) och historia (”the-past-as-history”), där det senare begreppet syftar på historikerns skrivna verk. Den dekonstruktiva historieteorin kan sägas handla om att få de professionella historikerna att se sig själva som skapare av en egen diskurs som kallas ”historia”, som gör anspråk på att säga sanningen om det som har hänt eller att skapa mening åt problematiska erfarenheter. En historisk analys är därför aldrig ett neutralt medium genom vilket en förfluten värld blir synlig. Det förgångna är borta för gott, och det finns inga broar mellan nu och då som gör att vi kan förnimma det förflutna på nytt. Genom analyser av historikers skrivna texter har åtskilliga forskare visat på släktskapen med skönlitterära verk, som dock alltid betonas vara mer komplexa än historikernas arbeten. Detta har inneburit att gränsen mellan historia och påhittade historier har ifrågasatts, vilket man anar i citatet ovan där Munslow talar om att det man vanligen kallat historisk kunskap borde kunna vidgas. Innebär det att historisk kunskap även skulle omfatta sådant som i modern tid har legat utanför gränsen för den historiska kunskapen: myter, skrönor, påhittade berättelser?

I artiklarna ”Author” och ”Form and Content” betonar Munslow att historikerna bör se sig själva som författare. Det tycks som att denna insikt i sig skall vara nog för att kunna leda till en experimentell historieskrivning. Frågan är dock om det inte är en ständig reflexion över de intressen, moraliska problem, önskningar och avsikter som kan bestämma skälen till att en viss historia blir skriven lika gärna kan leda till att ett historieskrivande förlamas. Hur skall då en experimentell historia se ut enligt Munslow? ”Om jag måste svara”, skriver han, ”skulle jag föreslå att man experimenterade med de sätt som författaren träder in i sin text, utforskade idén om författarens död (spred ut subjektet på något sätt), blandade fiktion och fakta, erbjöd alternativa versioner av samma berättelse, och så vidare.” Han föreslår även en historia skriven som en medvetandeström och att historiker borde pröva nya medier som film och datorspel.

Samtidigt erkänner Munslow att flera av de förslag han nämner inte är nya utan tvärtom har tillhört standardreportoaren i modernistisk litteratur under det senaste seklet. I artikeln ”Modernism” vidgår Munslow också detta, samtidigt som han noterar att ingen historiker ännu har skapat en motsvarighet till Marcel Duchamps, Antonin Artauds eller Alain Robbe-Grillets verk. Vilket naturligtvis gör det möjligt att resa motfrågan om var vi finner konstnärliga eller skönlitterära motsvarigheter till Fernand Braudels eller Michel Foucaults studier. Skälet till att så få historiker genomför litterära experiment av detta slag är enligt Munslow att de flesta historiker håller fast vid att det måste finnas en koppling mellan den historiska skildringen och det förflutna som återges. Först när denna ”rest” av ett gammalt tänkande har övergivits kan ett experimenterande bli möjligt.

En tendens i Munslows förslag på hur en historieskrivning skulle kunna se ut, är att läsaren skall vara delaktig i produktionsprocessen. Så föreslår han, halvt på allvar och halvt på skämt, att historia skulle kunna skrivas som bibliografi och att läsaren själv skall skapa en historia utifrån verk och dokument som historikern rekommenderar. Detta förslag avslöjar dock att drömmen om experiment med framställningsformer också framstår som ett bristfenomen. Bakom talet om experiment finns konsekvenserna av den massiva självreflexion och självkritik som inte bara historievetenskaperna utan humanvetenskaperna i allmänhet ägnat sig åt under de senaste fyrtio åren - och som saknat motstycke inom naturvetenskaperna och medicinen, vad det verkar. En följd av denna självkritik har blivit att humanvetarna ofta tvivlar på sin egen roll som professionella företrädare för en disciplin. Vilken roll har en professionell historiker i en värld där alla med samma rätt kan skriva historia och där vetenskapliga normer för ”hur man gör” inte kan upprätthållas av egen kraft?

Det är symptomatiskt att Munslow både formulerar den rimliga tanken att historieskrivning är en verksamhet med ett emancipatoriskt syfte och samtidigt markerar att denna frigörelse och upplysningsverksamhet inte grundas på idén att den historia som skrivs svarar mot den verklighet som skildras, det vill säga gör anspråk på vetande eller sanning. I stället skall grunden utgöras av etiska överväganden: ”Moraliska argument fungerar väl så bra när jag vill tro något om det förgångna.” Men är det verkligen ”tro” vi vill ha? Det finns åtskilliga tillfällen där vi kan tänka oss att vi helt enkelt vill veta vad som skedde.

Historikerns ibland bistra budskap är just att vi inte kan veta utan att det vi möter är en tomhet som måste konfronteras just som en meningsförlust: Vad hände Raoul Wallenberg - egentligen? Även efter genomgångna arkiv står vi där med samma fråga, och det är kanske detta ekande ”egentligen” som måste accepteras som den meningsförlust det är. Att fylla ut tomheten med tro duger inte, även om det skulle kunna skapa mening åt händelsen. Ett annat problem som Munslow hamnar i är ”moraliska argument” just i samband med historieskrivning kan leda till att vi tror på falsarier och lögner. Man kan tänka sig situationer där någon av moraliska skäl skriver en sak i stället för en annan som vore bättre. Genom att sätta frågan om historisk sanning inom parantes, berövar Munslow sig själv ett av de starkaste skälen för ett moraliskt engagemang, nämligen behovet att säga det som måste sägas.

Den mest grundläggande saknad som ligger bakom Munslows uppmaning till historikerna att experimentera tycks dock vara en annan. Trots att historieskrivning för honom har en empancipatorisk uppgift, så saknas, vad jag kan se, en genuin tro på att man kan lära sig något av historiska studier (åtminstone så som de konventionellt genomförs). Liksom andra som betonar att all historieskriving utgår ifrån - och bör ta sin början i - nutida problem, så döljer denna presentism allt som oftast tanken att det inte finns något att lära av historien. Detta formulerades programmatiskt av Hans Ulrich Gumbrecht i In 1926. Living at the Edge of Time (Harvard University Press, 505 s): ”ingen förlitar sig på historisk kunskap i praktiska situationer längre. Vid slutet av 1900-talet anser människor inte längre att historien ger en solid grund att stå på när man skall fatta vardagliga beslut om finansiella investeringar eller hur man skall hantera miljöfrågor, sexuella smakriktningar eller vilka moden man föredrar. Skulle professionella historiker på allvar ta ställning till denna förändring […] skulle det innebära att de måste börja tänka på dess konsekvenser - utan att be om ursäkt och utan att känna tvånget att beslå dem med fel som aldrig har väntat sig att lära sig något av historien och som inte har någon användning av den kunskap om det förflutna som vi bevarar, publicerar och lär ut.”

Det är i ljuset av denna tillspetsade formulering av ett andligt tillstånd - som inte ens behöver upplevas som en brist - som också Munslows uppslagsverk kan läsas. Gumbrecht skriver nämligen sin historia om mellankrigstiden i form av ett uppslagsverk där artiklarnas alfabetiska ordning och texternas neutrala berättarröst sägs svara mot vår tids tvivel på att det finns något att lära av historien. Genom att medvetet undvika att skriva historia i berättelsens form, får läsaren själv avgöra i vilken ordning artiklarna skall läsas, vilket öppnar för ett närmast ändlöst antal kombinationer, och en historia som saknar given början och slut. För som Gumbrecht låter oss förstå har den klassiska berättelsens status vilat på att dess form - där författaren skriver en historia med början, mitt och slut där målet förverkligas och konflikterna eventuellt försonas - är perfekt för den författare som vill förmedla ett didaktiskt innehåll i form av sedelärande historier. Munslows och Gumbrechts verk illustrerar därför den klyfta som uppstått mellan dem som alltjämt tror att det finns något att lära av historiska studier och dem som börjat misstänka att det enda som förmedlas är ett budskap dikterat av politiska och moraliska intressen.

Båda författarna har inspirerats av historiefilosofen Hayden White, som redan på sextiotalet ville se en historia som såg ut som den nya franska romanen. White har argumenterat för att berättelsen varit det effektivaste redskap som historievetenskaperna har haft för att fostra laglydiga medborgare. Genom att lära sig att se livet som en berättelse som är en del av samhällets historia, har människor lärt sig att förstå vad det innebär att vara ansvarsfulla och självständiga. Samma berättelser som ger individen en identitet och förankring i ett sammanhang större än henne själv legitimerar också de försakelser som de maktägande i samhället ålägger henne. Med detta synsätt fostrar de historiska berättelserna människor att inte låta sina drömmar i allt för hög grad påverka samhället och de sätt som de väljer att leva sina liv.

Förvisso är det bara Gumbrecht som säger sig skriva historia, men Munslows ”Companion” kan läsas som en andlig biografi över en författares intellektuella utveckling och relation till de senaste trettio årens teoretiska trender. Deras alternativ till den historiska berättelsen är alltså en historia i form av en encyklopedi som skall få oss att reflektera över berättelserna om oss själva och vår tid. Det alternativet framstår emellertid för denne läsare som mindre lockande än den framställningsform som lär oss något om vad det innebär att vara människa, att ha avsikter och motiv med sina handlingar och ha drömmar som vill gå i uppfyllelse.