Förhållandet mellan händelser och historia är som det mellan verklighet och konst. Händelser inträffar, historia berättas. Historia är vad någon vill att det förflutna ska betyda. De första kulturernas skapelsemyter fångar utmärkt varje sorts skapande verksamhet; först när en avsikt reser sig ur svärtan går det att orientera sig. Riktning, begriplighet, till och med trygghet, inträder. Att sila och ordna det förflutna är en berättarkonst. Man behöver inte vara relativist eller ens konspiratoriskt lagd för att se historieämnets kraft – och sårbarhet.

Historien har sina gravitationscentrum: martyrskaps fullbordan, imperiers fall, uppfinningar och upptäckter och upplysningar. I vår tid intar det andra världskriget en särställning. Så stort, så nära och inte minst så tydligt. Andra världskriget hålls följdriktigt alltid aktuellt. För en tid sedan debatterades till exempel i Finland och Sverige det finska stödet till Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen. Hur ont handlade Finland? Diskussionen är ett led i ett större europeiskt gräl, där exempelvis de allierades krigsförbrytelser lyfts fram som aldrig förr. Tyska böcker har börjat våga fokusera på det egna folkets lidanden. Inte bara Stalins ledarskap och bestialitet utan själva kommunismens ondska och Röda ­arméns härjningar har efter 1989 självklart hamnat i blickfånget mer än tidigare. Brittiska böcker har börjat dyka upp som på allvar kritiserar den egna sidans utbombningar av tyska städer, ur moralisk synvinkel såväl som effektivitetsmässig. Frågan som i grund och botten dryftas är: hur gott var ”det goda kriget”?

Kriget om kriget flammar upp så fort diskussioner ska föras om den internationella rättsordningen; om demokratiers och diktaturers handlingsfrihet och suveränitet. Hur man betraktar världen idag beror ju på hur man tror att den hamnade där. Är läxan från andra världskriget att det går utmärkt att genuint befria, alltså demokratisera, med vapenmakt? Eller bör man påminna sig om att den ”befriare” som drog det absolut tyngsta lasset – Sovjetunionen – bara ersatte ett tyranni med sitt eget? Var kriget mest ett gement kapitel bland and­ra i europeisk historia där samtliga spelare drevs av lika usla motiv som vanligt men åstadkom skada i industrisamhällets storleksordning? Är möjligen rätt tolkning att tre imperier (Frankrike, Sovjetunionen och Storbritannien) fick fyra utmanare (Tyskland, Italien, Japan och USA); att Sovjetunionen stärkts när dammet lagt sig och USA helt hade ersatt de båda andra ursprungliga? Eller var nazismen så unik i sin vämjelighet att de som besegrade den faktiskt inspirerades av större hänsyn och visioner? I ett årtionde som vårt, med amerikansk neokonservatism och terrorkrig, är det inte förvånande att andra världskriget debatteras som kanske aldrig förr.

Visst händer det ibland att jurister lyfter fram westfaliska freden eller andra exotiska tilldragelser för att precisera reglerna om när krig är tillåtet, men här liksom annars utgör andra världskriget ändå den moderna utgångspunkten. Nürnbergrättegångarna var inte idealiska i rättsäkerhetsavseende men utfallet godtas av de allra flesta och fungerar nästan som en internationell konstitution: att anfallskrig inte är tillåtet, att brott kan begås som är så vidriga till karaktär och omfattning att de anses riktade mot hela mänskligheten, och att legitimiteten hos lagar och order ska prövas mot högre principer än respektive nations formalia. Man dömde i Nürnberg de tilltalade för (bland annat) handlingar som egentligen inte i förväg varit kriminaliserade, det vill säga man frångick ibland den närmast heliga romerska rättsgrundsatsen ”inget straff utan lag”. Det internationella samfundet hade ju varit ynkligt svagt. Man bestämde sig helt enkelt för att döma efter en önskad hypotes: såhär ser en civiliserad värld ut och detta måste vara dess lag. (Juristers rykte som bromsklossar tycks vara överdrivet. Efter mode eller behov har de varit nog så radikala, som revolutioner från 1776 och framåt visar.)

FN-stadgan vore inte meningsfull utan Nürnberg, kanske inte heller Europakonventionen om mänskliga rättigheter. I Europa, numera i nästan hela Europa, utgör dessa tre fenomen tillsammans med EU:s fördrag en snårig motsvarighet till de klassiska amerikanska dokumenten från självständighetskampen. Det krävdes många krig – Napoleons var kanske de första i serien – innan andra världskrigets oerhörda fasor till slut enade konservativa, liberaler och demokratiska socialister. Man närde inte samma dröm, men man hade genomlevt samma mardröm. Ett gemensamt nej tog konkret form. Detta var något annat än de obestämda ”antifascistiska” tongångar som hade hörts från spanska inbördeskriget fram till Hitlers och Stalins plötsliga allians. Först i och med att Hitler bröt avtalet började antifascismen höras igen, och först i och med att Förintelsen avslöjades började den betyda någonting påtagligt.

Den nuvarande amerikanska administrationens tal om ”islamofascism” kan rimligen förstås mot denna bakgrund. Läget, inte minst fienden, behöver tydliggöras och samförstånd nås i bredast möjliga kretsar. Och vad är tydligare än bilder från förr, då marken var fast, fascismen farlig och kampen god? Det handlar nu om eländena i Afghanistan och Irak, så en pedagogisk och allmänt stärkande föregångare till dagens kamp kan behövas: ”det goda kriget”. Med ökande avstånd tycks inbillningen om gångna tiders lätthanterlighet stärkas. Ovetskap inför framtiden fyller en människa med olust, men när okunskapen gäller det förgångna blir reaktionen ofta den motsatta: glorifiering.

Den brittiske historikern Norman Davies har tröttnat på berättelsen om and­ra världskriget som den sett ut i väst. Han söker i Europe at War 1939–1945: No Simple Victory (MacMillian, 544 s) se och beskriva olika aspekter av kriget förutsättningslöst, nyktert och hederligt. Det lyckas han förhållandevis bra med. Krigsförbrytelser är kriminella oavsett förövare, soldaters duglighet ska granskas utan hänsyn till nationalitet, och detsamma gäller hur tyranner och massmördare ska dömas. Segrarnas moraliska resning ska inte överdrivas eller förlorarnas lidande förtigas. Om Vitryssland var krigets absoluta mittpunkt och Nordafrika en bagatell ska detta meddelas utan patriotiska krusiduller, och så vidare. Efter linjer som dessa vill Davies berätta på nytt.

Att det som fångas mest blir just aspekter, inte en helhet, innebär ett misslyckande endast i ögonen på de läsare som hade förväntat sig mer. Dessvärre är de nog ganska många – lika många som tagit del av hans tidigare så enastående produktion. Davies skrev ”Europe: A History” och lyckades där med det otänkbara: att på cirka tusen sidor inte bara få med det till synes väsentliga i ett så jättelikt ämne utan också levandegöra det i fullkomligt unik utsträckning. Av Davies håv, öga och penna förväntar man sig rena mirakel. Att väcka liv i ömtåligt utvalda ögonblick genom århundradena och kedja ihop dem till en rasslande helhet är imponerande. Det kräver en konstnär. Att tillämpa en likartad metod på det korta – och näraliggande – skeendet 1939–1945, som de flesta har så starka bilder av och åsikter om att det nästan fortfarande pågår, kan tyckas ogenomtänkt. Det är det. Efter några rader i texten märker man att konstnären fått sällskap av någon annan: av politikern. Balansen – som Davies ideligen säger sig vilja återupprätta! – blir lidande. Värre i mina ögon är att det dåliga humöret (tillsammans med den allmänna fragmentiseringen av skeendet i sig) går ut över språket. Davies brukar skriva rent magnifikt; här blir känslan istället att han jäktat ur sig texten över telefon.

Det är ingen allmän introduktion till and­ra världskriget Norman Davies har åstadkommit. Man behöver känna terrängen väl sedan tidigare. För en hyggligt allmänbildad utomeuropé skulle boken nog vara snudd på obegriplig (det yttre krigsförloppet avhandlas på en åttondel, och då med långa inpass om vilka missförstånd som kringgärdar den eller den fasen). Det som möter läsaren är istället Davies raseri inför historia som politiskt mytredskap. Hans stränga krav på egen klarsyn och urskillningsförmåga framgår mellan raderna; han är rädd för att bli lurad, och ännu räddare för att lura sig själv. Denna ödmjukhet inför uppgiften förstärker snarare än mildrar sedan hans irritation mot de kolleger som inte piskar sig lika helhjärtat. Och att anklaga en konstnär för självöverskattning är kanske meningslöst: han har inga höga tankar om sig själv, bara låga om andra.

Davies har för länge sedan övertygat mig och andra om att det förflutna behöver tinas upp och inte frysas in för att kunna vettigt återges. Historien är befolkad av hundratals miljoner människoliv som vart och ett upptog tusentals dygn. En halvtimmes färd till arbetet kunde rymma drömmar och avund och likgiltighet, humor och eftertanke och snålhet. Ju mindre vi har detta i åtanke, desto mer måste vi fylla frånvaron av liv med otympliga konstruktioner och teorier. Det är svårt att inte sympatisera med en sådan grundsyn. Men i ”Europe at War” är det inte krigsåren som tinas upp, det är samtiden som slängs i stekpannan. Boken har ingen berättelse, den har en ståndpunkt.

I synnerhet är Davies upprörd över anglosaxisk självöverskattning, vad både moralisk överlägsenhet och militär betydelse anbelangar. Uppblåstheten sägs manifesteras på vita duken, i talarstolar och i historieböcker. Han återkommer genomgående till ”myten”, ”mytbildningen”, ”mytologin” om kriget. Sådant brukar tarva sin upphovsman, och denne skurkaktige förfals­kare antyds mycket riktigt också mellan varje rad. Även om man kan lära sig mycket nytt av Davies så är ett säkert som barkbröd i Karelen: allt är USA:s fel.

Och det kanske det är. Varje stark nation söker legitimera sin ställning genom att hänvisa till tidigare, ofta överdrivna bedrifter. Men min minnesbild är inte att USA efter kriget slätade över Stalins och Sovjetunionens brott mot mänskligheten för att rättfärdiga sin allians mot Hitler, som Davies ständigt antyder. Jag vill inte heller minnas att amerikanska presidenter var undfallande gentemot sovjetisk imperialism i Öst- och Centraleuropa. Visst kan de beskyllas för att ha varit det i praktiken, som när man svek Ungern 1956. Men retoriken, som tecknade bilden av den tidigare allianspartnern, var ju tveklöst fientlig. Det Davies, både i den aktuella boken och i den tidigare, kallar för ”the allied scheme of history” har i verkligheten varit alldeles för splittrat, mångfacetterat och fyllt av motsägelsefullt självtvivel. Det har inte så enkelt kunnat förvandlas till tydlig propaganda. Churchills morrande om att man ibland måste äta middag med djävulen sammanfattar väl ganska bra västvärldens tvehågsna inställning till alliansen. Vilken europé har, annat än på frivillig väg i sekteristiska kretsar i slutet av 60-talet, blivit hjärntvättad med en överslätande positiv bild av Sovjetunionen?

Det hade tjänat Davies bättre att hålla ett mindre konspiratoriskt tonfall, och att koncentrera framställningen till att undervisa i det ämne han behärskar så oerhört väl: Polens, Vitrysslands och Ukrainas roll som krigets avgörande slagfält och slaktarbod. Här gör han en insats, inte minst när han lyfter fram västs (många) förräderier gentemot Polen. Men på det hela taget har nog den viktigaste huvudpoängen hamrats in redan av Anthony Beevor i hans utmärkta böcker om Stalingrad och Berlin. Kriget i Europa var hur man än räknar – i mängden lik, lemlästade, förslavade, ”manstridstimmar” eller pengar – mest en affär mellan Tyskland och Sovjetunionen. Det förlorades av Tyskland och vanns av Sovjetunionen. På de västallierades sida var utfallet avsevärt mer kluvet: Storbritannien och Frankrike återhämtade sig aldrig och kan på det specifika sättet sägas ha förlorat. USA hade redan i mitten av 1944 övertagit den makt de båda tidigare supermakterna förlorat, och detta till ett förhållandevis lågt pris. Notan hade istället främst betalats av tiotals miljoner stackars själar någonstans mellan Berlin och Moskva, inklusive Förintelsens offer. Inklusive den ”strategiskt” ihjälbombade tyska civilbefolkningen.

Detta ändrar ingenting. Hitler anföll Sovjetunionen med historiens mäktigaste, mest aggressiva och mest framgångsrika krigsmaskin. Den hade redan lagt under sig merparten av övriga Europa. Västmakternas beslut att i det skedet liera sig med precis vem som helst var mer än förståeligt, kan man tycka. Det var tvunget. Att sedan resultatet inte blev fläckfritt borde ingen, allra minst en framstående och skicklig historiker som Norman Davies, förundras över. Västs mål var att överleva och det målet uppnåddes. Godare än nödvändigt blir ett krig bara i sagorna.

Thomas Engström är författare, översättare och jur kand.