Vid Spanska trappan i Rom finns ett litet charmigt museum, ägnat John Keats och Percy Bysshe Shelley. Där kan den hågade turisten se rummet, där den förre långsamt dog i lungsot 1821. Minnesmärkena över den senare rör särskilt hans plötsliga död i Speziabukten i juli 1822. Där finns också lockar av deras hår - rödbrunt från Keats, och blont med grå stänk från trettioåringen Shelley. Artonhundratalet var ju lagt för reliker, inte minst litterära sådana. Vi barn av en mera prosaisk tid tittar fascinerat och förundrat på kvarlevorna.
Shelleys hjärta förvaras däremot inte på museet. Det har råkat ut för åtskilliga äventyr och vilar möjligen tillsammans med hans aska på Protestantiska kyrkogården i Rom. På hällen syns åtminstone inskriften "Cor Cordium" - hjärtanas hjärta.
Shelleys hjärta är utgångspunkten för "Shelley"s Heart and Pepy"s Lobsters", den första essän i Hermione Lees Virginia Woolf"s Nose: Essays on Biography (Princeton University Press, 141 s). Oxfordprofessorn Lee hör till Englands mera
framstående biografer och har bland annat publicerat vår tids stora Woolfbiografi "Virginia Woolf" (1996). Just Shelleyessän var ursprungligen ett föredrag vid en internationell biografikonferens i Cambridge våren 2003, när Claire Tomalins levnadsteckning över Samuel Pepys var aktuell. Därav humrarna, som den välmående ämbetsmannen tappade bort en dag i juni 1666 och plötsligt erinrade sig mitt i sin bordsbön. Shelley får dock betydligt större utrymme. Hans öde har alltid fascinerat både läsare och biografer. Det har broderats ut i oändlighet och ibland nästan överskuggat hans verk.

Något vet vi ändå. Tillsammans med sin vän Edward Williams och skeppsgossen Charles Vivian - som båda brukar försvinna i berättelserna - seglade Shelley från Livorno, med kursen ställd på Lerici. Båten hette inte "Ariel", som det brukar påstås, utan "Don Juan". Det blåste upp, och de tre ombord drunknade. Efter tio dagar sköljdes de svårt förruttnade kropparna upp på stranden, begravdes i osläckt kalk och brändes senare på ett hedniskt bål - först Williams, sedan Shelley. Vad som hände med Vivians kropp är oklart. Vid Shelleys bål stod i alla fall tre författare av olika halt: Byron, Leigh Hunt och Edward Trelawny, samt dessutom en rad soldater, hjälpredor och andra nyfikna. Scenen liknade knappast Louis Eduard Fourniers berömda målning, där en vackert hädangången Shelley estetiskt förtärs av lågorna medan Byron stirrar melankoliskt i fjärran.

Trelawny blev vår främste sagesman. Outtröttligt berättade han om Shelleys död och likbränning, och skildringarna blev bara bättre och bättre vartefter åren gick. År 1858 hade han nått fram till en närmast hamletartad bild av Byron, kontrasterad mot den eteriske Shelley. Även liket hade fått en ordentlig uppiffning och var varken blåaktigt eller sönderätet. Boken i Shelleys ficka spelade stor roll. I skilda versioner var det än Aischylos, än Sofokles, än Keats, och i sådana fall tillbakavikt vid olika karakteristiska poemer.
Också Leigh Hunt gav sin version av händelserna. Den
saknar varken känslomässiga eller romantiserande element, men slutar - kanske inte helt orealistiskt - med att Hunt och Byron "dined little, and drank too much". Redlöst berusade kör de i sporrsträck genom skogarna vid Pisa, sjunger, skrattar och vrålar. "I even felt a gaiety the more shocking, because it was real and a relief."
Lee utreder alla versioner och kommer så fram till pudelns kärna, eller i det här fallet "cor cordium". Trelawny hävdar nämligen att han räddade Shelleys hjärta från det flammande bålet. Mera anatomiskt bevandrade (och mindre romantiskt lagda) kritiker har förmodat att Trelawny blandade ihop hjärtat med levern. Symboliskt passar nog ändå hjärtat bäst, så låt oss kalla organet så.
Hos Hermione Lee blir hjärtat till symbol för hur en biograferad gestalt behandlas. Författaren (ty som litteraturforskare rör sig Lee främst med sådana) utnyttjas och får plötsligt stå för nya värderingar. Vem äger egentligen den döda författaren - eller Shelleys hjärta? Och vad händer med det litterära "hjärtat"? Verkets lott är ofta skiftande, men inte endast böcker utan även hjärtan har sina öden. I Shelleys fall blev det bevarade hjärtat orsak till strider och oroligheter. Till sist lär det ha återfunnits som bokmärke i änkan Mary Shelleys exemplar av "Adonais", skaldens sorgedikt över Keats. Långt senare ska det ha begravts tillsammans med makarna Shelleys son i Bournemouth - om nu inte Trelawny hade en gnutta sanning i den inskrift han gav Shelley. I sådant fall vilar också Shelleys hjärta i Rom, i skuggan av Cestiuspyramiden.

Det är inte alltid lätt att vara biograf. Syftet är, konstaterar Lee, att framställa en levande, kroppslig människa, utan botoxbehandlingar och fettsugningar. Dessutom måste man förstås låta bli att moralisera, censurera och förvrida eftermälet efter egna syften. Som sagt, lätt är det inte.
Materialet gör sällan saken enklare. Där finns de stora myterna, som de om Shelley. Hur får man fram en sådan ljusgestalt, med vårtor och allt? Kan vi ens i vår livligaste fantasi föreställa oss vårtor på Shelley? Låt vara att vi vet att Runeberg slutade sitt liv slagrörd och apatisk, men det överskuggar ändå inte bilden av patriarken från Borgå. Luckor och förvridningar i materialet underlättar inte heller. Inte sällan har de förorsakats av övernitiska släktingar. Fredrika Bremers syster Charlotte lät trycka systerns familjebrev i starkt redigerat skick och ställde sedan till brasa med handskrifterna. Cassandra Austen tände eld på sin syster Janes privatbrev och nekade oss på så sätt resolut möjligheten att höra Austens vittnesmål om sådant som kärleken eller familjens flytt till Bath 1801. Medan familjen Bremer i stort sett var barnlös och ganska snart tappade greppet om författarinnan höll Austens fast minnet med järnhand. Den främsta kvalifikationen för att skriva en biografi över Austen var länge släktskapet. Familjens memoarer och anekdoter blev kärnan i författarinnans eftermäle. Så finns det också bara en enda avbildning av henne - en akvarell av systern
Cassandra.

En av Lees essäer koncentreras kring det ögonblick när Jane Austen svimmade. Hon hade just fått besked om att familjen skulle flytta från Steventon, där hon bott hela sitt tjugofemåriga liv, och blev nog rätt upprörd. Lee går igenom en rad biografier, den ena mer romantiserande och fiktionaliserande än den andra och hittar både tveksamma källor och tendentiösa tolkningar. Där finns allt från radikalfeministen Austen till den som Lee kallar "English Heritage" Austen, hon som var "dear Aunt Jane" snarare än den framstående författarinnan. Återigen erinras man om Bremer, som på samma förgullande sätt betecknats "hela världens ogifta moster".

"My God, how does one write a Biography?" frågade en gång Virginia Woolf. Så inledde Lee sin biografi 1996 och konstaterade sedan att det numera är omöjligt att börja en biografi på det traditionella sättet, med författarens födelse och bakgrund. I essäsamlingen diskuterar hon nu hur man slutar en biografi, eller snarare hur man beskriver föremålets död.
Fortfarande finns det en tendens att se döden som betecknande för författarens verk, att blanda in snitsiga sista ord och kanske till och med behandla livets slut som vore det slutet på en roman. Som biografiförfattare vet jag själv hur det irriterade mig när Fredrika Bremer inte hade vett att runda av sitt liv - hon visste ju inte att hon skulle dö, medan jag räknade ned månaderna. Också av det kan man göra en poäng. Ty livet vet inte av någon stilig avrundning.
Den litterära mytbildningen är stark. Ibland kan man få för sig att varje författare tilldelats sin egen roll, som han eller hon ska spela i det stora litterära spektaklet. Den veke Shelley, den bullrande Pepys, den långnästa, psykiskt sjuka Virginia Woolf, den förnöjsamma hemmadottern Austen Men historiska gestalter lever inte bara i biografier och vetenskapliga studier. De har också ett fiktivt liv - inte bara i den fiktion de själva möjligen skrev, utan också i andras alster. Svenska 1700-talsförfattare som Nordenflycht och Bellman dök redan i mitten av 1800-talet upp som skönlitterära gestalter, och idag förekommer allehanda storheter som deckarhjältar, alltifrån Aristoteles till Jane Austen. Virginia Woolf är en av centralgestalterna i Michael Cunninghams roman "The Hours" (Timmarna, 1999).

har vissa likheter. Båda berättar om människors liv och försöker ge ett psykologiskt trovärdigt porträtt. Båda läses av människor, som vill ha historier. Den stora skillnaden är givetvis att romanförfattarna glatt kan fabricera ihop vad dem lyster, medan biograferna mödosamt pusslar ihop ett liv utifrån det material som finns kvar. Biografier består - konstaterar Lee - av fakta, luckor och myter. Författarens strävan är alltid att komma så nära någon slags sanning som möjligt. Lee förklarar att hon känner biografens kinkiga motvilja när Cunningham förvandlar den levande Woolf till en fiktiv person, som bekymrar sig om sin frisyr. Och värre skulle det bli, åtminstone om man delar Lees synsätt. I filmatiseringen av Timmarna kunde man se den åldrade Woolf spelas av Nicole Kidman. "Kidman doesn"t look very like Virginia Woolf. She looks like Nicole Kidman wearing a nose." Det är just den näsan som figurerar i titeln - inte Woolfs egen aristokratiska kran, utan Kidmans beramade lösnäsa. För Lee blir filmen en sentimental, förenklad skildring av Woolf - en vacker ung kvinna (med näsa) som dränker sig i ett pittoreskt sommarlandskap på ett närmast ofeliaaktigt sätt. Det är rätt långt från den 59-åriga Woolfs död i floden Ouse en marsdag 1941 - iförd gammal päls, gummistövlar och en hatt som hölls på plats med ett resårband.

Lee betraktar fiktionaliseringen av ett verkligt liv som en förvridning, kanske till och med en förfalskning. Med all rätt understryker hon vikten av tillförlitlighet. Samtidigt betonar hon att Woolf - och därmed alla historiska gestalter - ständigt uppfinns på nytt, omtolkas, dyker upp i ny gestalt. Hon kommer inte att förbli "Näsan".
Lees samling av biografistudier har likväl fått sitt namn från denna näsa.
Kanske alluderar hon på en drygt tio år gammal studie av humanismens litterära traditioner, Amedeo Quondams "Il Naso di Laura" (1991). Petrarca lovordar nämligen alla sin älskade Lauras kroppsdelar - men inte näsan. Kanske var den allt för prosaiskt ovärdig, också för en svärmande humanist, kanske var den lika lång som Kidmans lösnäsa och inte värd poetens pris.
Laura hör till de gestalter som levt vidare genom litteraturen. Om hennes biografi vet vi mycket lite. Hennes kvarlevnad visar på ett krux i Lees resonemang. Biografier har en stor, intresserad läsekrets, men de saknar fiktionens genomslagskraft. En roman eller film gör något som den kritiska forskaren inte kan, och inte ska. De verkar på läsarnas känslor snarare än deras förnuft. Givetvis bör inte romanförfattaren fabla för mycket, men funktionen som fabulator är ändå given. Vi vet oftast inte vilka tankar Virginia Woolf eller Johan Henric Kellgren hade hos frisören. Som fiktionaliserande skildrare av verkliga människor måste man sträva efter
att inte förfalska dem, men till skillnad från biografiförfattaren får man vara subjektiv.

Historiska romaner har alltid funnits. Redan Iliaden och Odysséen skildrar en fjärran tidsålder, minst lika avlägsen från den möjlige Homeros som Gustaf Vasa från oss. Sedan början av nittiotalet har romanbiografin blivit en viktig genre, inte minst i Sverige, och föremålet är gärna en författare. Romanernas författarbilder får ofta stort genomslag. Bilden kan bli till fragment, som de författarporträtt som pryder Lees omslag. Den kan förstås cementera bilden av ett romantiskt geni, men lika gärna väcka nytt liv i en gestalt, som sovit bortglömd i gymnasieantologierna. Skönlitteraturen är nu - en gång för alla - närmast narcissistiskt intresserad av sig själv. Lees essäsamling är en utmärkt utgångspunkt för den som reflekterar över biografiskrivandets funktioner. Men oavsett vad man anser om Kidmans näsa tycker jag ändå att Lee är väl njugg mot fiktionens rätt att låna från verkligheten. Varför skulle författare
vara förbjudna ämnen för romaner, om de är tillåtna för biografer? Men som biograf och författare kanske jag förleds av min dubbla roll och blir rent skönlitterärt subjektiv.

(under strecket 2005-07-16)