Somliga nätter är oförglömliga. Detta var en av dem. Jag samlade nattfjärilar på den tiden, och fick därför vara ute längre efter mörkrets inbrott än andra barn. Sålunda lärde jag mig också tidigare än de flesta att stjäla äpplen i avsides trädgårdar, allt under ledning av äldre pojkar, vilket i sin tur förde med sig att jag redan i tolvårsåldern kom att åhöra dialoger på ett språk som var ämnat för större öron än mina.

Sent ska den milda septembernatt glömmas då traktens odågor i övre tonåren stod under en gatlykta, lojt samtalande om en tillfälligtvis frånvarande kamrat som hade varit ihop med en flicka – terra incognita för mig förstås – och som av den anledningen hade börjat oroa sig för en tydligen besvärlig åkomma som kallades ”rost i torpeden”. Jag lyssnade uppmärksamt med munnen full av nattens förbjudna frukt. Rost i torpeden? Det lät som en prövning. Vad flickan kunde oroa sig för, det framgick inte.

Minnet av händelsen flöt upp som en kork någonstans ifrån, plötsligt, mitt under läsningen av boken Kung Karl och kärleksgrottan (Norstedts, 160 s) av språkforskaren Karin Milles. Dess informativa undertitel – Lek, lust och ideologi i de svenska könsorden – hade först väckt en viss tvekan, som vore ämnet beläget alltför långt ut i den rimliga bildningens yttre marginaler, men den populärvetenskapligt hållna framställningen fångade mig tämligen omgående. Här fanns intressanta saker att lära och fundera över. Boken är ett pionjärverk och dess ärende djupt seriöst. Som all god forskning, inte minst lingvistik, lockar den till vidare studier, och fastän Milles avhandlar en ordskatt av det dråpligare slaget, lyckas hon ändå stå stadigt med bägge fötterna på den sanna vetenskapens fasta mark.

Lika fullt är en varning på sin plats. Känsliga läsare bör helt enkelt sluta ungefär här. Särskilt ska de akta sig som anser att alla genusteorier är, om inte påhittade av Djävulen själv, så åtminstone lika statsideologiskt inpyrda och fjärran från sans och vett som någonsin den sovjetiska jordbrukspolitiken under Trofim Lysenko. Jag kan även på rak arm föreställa mig åtskilliga andra läsare, väluppfostrade, anständiga människor, som nog heller inte ska gå alltför djupt i detta ämne. Vem som helst kan bli generad, nämligen, varför jag istället vill rekommendera en stärkande promenad i det vackra vädret.

Kvarvarande läsare, ni oförbätterliga råskinn, kan lugnt luta er tillbaka i glada förvissningen att mannens anatomiska egenhet snoppen, även kallad kuken, i kraft av sina många namn är ett av svenska språkets allra käraste skötebarn. Dess benämningar är inte bara talrika, tusentals, utan reflekterar tacksamt nog även en viss humor, sprungen ur den kombination av självförtroende och självöverskattning som länge var farbröders och pojkars hävdvunna privilegium.

Att närma sig detta språkvetenskapliga fält med utgångspunkt från Petter-Niklas och hans gelikar är emellertid en billig lösning, alltför enkel, då själva spänningen, den laddning som framkallar bilden av ett minfält, är det faktum att orden för kvinnans anatomiska egenhet under bältet reflekterar någonting helt annat, ibland inte stort mer än tystnad. Förlägen ordlöshet varvas med fåniga eufemismer och tråkvulgära invektiv. Och just som en stark generation yngre feminister började skriva böcker med titlar som ”Fittstim” och ”Bitterfittan”, som för att erövra åter ett missbrukat ord, ungefär så som homosexuella män återtog beteckningen bög; ja, då inleddes en debatt som syftade till att uppfinna en helt ny glosa. Valet föll på snippa. Mer om den saken strax.

Först något om Karin Milles teoretiska utgångspunkter. Vi befinner oss här i den akademiska djungel som kallas genusforskning och som, det ska sägas, i dunklare partier faktiskt påminner något om lysenkoismen, men som ofta nog är väl värd ett besök av det skälet att man här kan få syn på samband som tidigare varit fördolda. Inte minst lingvisten har mycket att vinna på ett genusperspektiv, då språket är en spegling av de väsentligen outtalade normer som styr både samhällets könsideologi och enskilda människors identitet.

Som så ofta inom genusforskningen finns här också, liksom inom andra samhällsvetenskaper, ett inslag av aktivism i den meningen att arbetet inte bara motiveras av en strävan att visa hur någonting är, utan även av en vilja att förändra detta. Lyckligtvis är Milles tydlig i sina dubbla roller. Som språkforskare blottlägger hon hur könsmetaforer och annat förstärker kulturellt konstruerade könsroller och präglar synen på manlig respektive kvinnlig sexualitet, medan hon som feminist vill använda språket som sprängdeg, bokstavligen, under ®de strukturer hon på goda grunder vill rasera.

Detta är för övrigt en av anledningarna till att genusvetare och biologer så sällan kan tala med varandra utan att råka i affekt. Biologen framstår i de förras ögon som en suspekt figur, möjligen med dold agenda, eftersom han med stor envishet studerar hur saker och ting förhåller sig, och försöker förklara varför, utan att säga vad han tycker är rätt eller fel, i moralisk mening. Kemister är likadana, och matematiker. Genusforskningen, å sin sida, kan te sig suspekt för naturvetaren just på grund av att ett är vanligen följs av ett bör. Två kulturer.

Hur som helst, sexualiteten i alla dess mänskliga variationer är ingalunda enkom given av naturen, än mindre av hypotetiska gudar; den är åtminstone delvis något vi skapar själva, och i det bygget är språket centralt. Den som ogärna uttalar ordet samlag, till exempel, utan istället använder uttrycket ”skott i råttan”, han är enligt Milles en trogen arbetsmyra i könsideologins myrstack såtillvida att han, för det är nog oftast en han, bidrar till bilden av mannen som aktiv och aggressiv, den som för befälet, medan kvinnan är blott en passiv mottagare av diverse välsignelser.

Just ”råttan” är väl annars inte en av de vanligast förekommande metaforerna för kvinnans könsorgan; ”musen” däremot, som i likhet med ”muffen” länge låg bra till när omröstningar hölls om vilket ord som skulle upphöjas till norm. Därmed är vi inne på det rent empiriska materialet i ”Kung Karl och kärleksgrottan”, och det är verkligen intressant, därtill stor underhållning, låt vara bitvis beklämmande. Tidigt i sin undersökning började författaren helt enkelt samla ord; med samma iver som ”en fjärilssamlare som har upptäckt en ny äng” gav hon sig hän, och resultatet, hämtat från ordböcker, bloggar, intervjuer, enkäter och så vidare, presenteras i långa listor, en feminin och en maskulin.

Den famösa ”framstjärten” rättfärdigar i sig hela projektet. Uttrycket, som är i omlopp inom förskolan, kan representera det moras av omskrivningar som tycks utgå ifrån en önskan att flickors kön över huvud taget inte fanns. Man säger ”där nere” eller ”mellan benen”, ibland ”grejen”, som för att skyla något obehagligt. Knappast av godo för flickor med självkänsla i vardande. ”Lillrumpan” är heller ingen höjdare, eller ”kisseriet”. Och även om den kvinnliga ordlistan också rymmer många handfasta metaforer som ”rosen”, ”fjärilen” och ”hönan” så kvarstår ändå intrycket av någonting vekt och passivt. Endast ”bävern”, var nu den kom ifrån, utstrålar vad Milles beskriver som ”det kvinnliga könets envishet, egensinnighet och elaka övermod”. En dådkraftig man har som bekant stake, men en kvinna av samma kaliber, vad har hon? Kussimurra?

På svärdssidan är det således annat ljud i trumpeten. Visserligen förekommer även här dagisglosor som ”pippifågeln” och ”snoppiloppen”, men på det hela taget är listan en veritabel parad av idel raketer, batonger, baguetter, gurkor, falukorvar, kronjuveler, kungar och generaler, samt en del mer otippade kraftpaket av typen ”mastodontbången” och ”isbrytaren Atle”. Och visst, mannens könsorgan är mer framträdande än kvinnans, definitivt synligare, och därför nog lättare att hitta på smeknamn till, men jag vill ändå ge Karin Milles rätt i att något är skevt, liksom föråldrat.

Min barndoms torped saknas av någon anledning i listan, men urvalet ger ändå goda belägg för militärmaktens inflytande över metaforiken. Annat var inte att vänta. Stuvar man in unga, sexuellt frustrerade män i baracker sker per automatik en viss evolution av språket, varigenom den kroppsdel som i civila sammanhang kanske inte heter mer än ”ballen” eller möjligen ”snorren” förlänas nya egenskaper och namn som ”fittmissilen” och liknande. Värnpliktens avskaffande lär dock, i förening med kvinnornas inträde i försvaret, dämpa nybildningen av sådana termer. Över huvud taget torde mobiliseringslingvistiken vara en vetenskapsgren på retur, ungefär som fälttågsbotaniken, den som blomstrade under mellankrigstiden men som sedan försvann med kavalleriet och de råa skyttegravskrig som gynnade känsliga ogräs.

En särskild underavdelning i denna tankeväckande genomgång är egennamnen. Petter-Niklas har vi redan mött men här finns flera, och Milles gör iakttagelsen att de som lånat sina namn till det kvinnliga könet alla tycks vara helt vanliga tjejer: Britta, Doris, Emma, Fanny, Fiffi, Greta, Lisa och så vidare, medan grabbarna i motsatta lägret, bortsett från Jörgen, Ville, Orvar och några till, mönstrar ett antal gestalter som höjer sig över mängden. Tarzan skymtar i vimlet, liksom Kung Karl och rent av Tjabo. Snoddas likaså, Terminator ej att förglömma. Till min förvåning ser jag att mannens könsorgan ibland även kan heta ”Stellan Skarsgård”, men där undrar jag om vi inte står inför ett fall av otillbörlig produktplacering, iscensatt av någon förslagen skådespelaragent.

Nå, vad som i allt detta är exempel på manlig härskarteknik får väl anses vara en öppen fråga. Klart är dock att ojämlikhet råder, och det var också därför som initiativ togs för att finna ett nytt ord. Många förslag framfördes och diskuterades i vida kretsar, men hur det nu var så fastnade man alltså för ”snippa”. Alla var ingalunda förtjusta i ordet; exempelvis ansågs det vara en alltför uppenbar pendang till snoppen, nästan som skapat sekundärt ur denna, ungefär som när Eva i sagan skapas av Adams revben. Men bättre fanns inte så numera är snippan sanktionerad och stadfäst av både RFSU och Svenska Akademien.

I ett skede, när debatten höll på att gå överstyr, framfördes dock ett skarpt motbud i och med att något ljushuvud lanserade ”snäppa” som namn på kvinnans kön; sannerligen ett fantasieggande alternativ, inte bara för ornitologer. I analogi med danska språkets vedertagna ”tissemand” och ”tissekone” kan man utan ansträngning tänka sig hur denna snäppa, om den gått segrande ur striden, slutligen hade landat i ordböckerna som ”drillsnäppa”, en av de svenska våtmarkernas mest kompetenta fåglar. Men, som sagt, snippa är ordet. Bland barn är det utmärkt.

För husbehov, kvinnor och män emellan, duger det strävsamma paret kuk och fitta gott, vilket för övrigt redan Bengt Anderberg visade i sin barnförbjudna novell ”När det gick för kyrkoherden” (1965). Men lite variation skadar förstås inte. Språket är en levande organism och uppfinningsrikedomen dess näring. Bara man håller tungan rätt i mun, ty somliga metaforer snarast snöper den lekfulla friheten; gömmer, hämmar och förminskar. ”Och det är synd”, skriver Karin Milles, ”för mellan lakanen är ju fantasi verkligen en tillgång.” Så sant, så sant. Den fantasin, parad med respekt och friskt humör, lovar att också framtiden ska bära i sitt sköte många minnesvärda nätter – ja, oförglömliga.

Fredrik Sjöberg är författare och kritiker i SvD.