Värmens och belysningens historia är inte bara en berättelse om teknisk utveckling. Den speglar också människans sätt att ordna sin tillvaro och göra det bekvämt för sig. Före centralvärmens genombrott var människan helt beroende av eldstäder av olika slag för värme, matlagning och ljus vintertid. Varje rum värmdes då för sig. Det betydde i praktiken att delar av bostadshusen stod kalla under vintern. I kombination med bränslebrist innebar det att köket blev det rum som värmdes upp vintertid medan övriga delar av bostaden stängdes av. Hushållet levde i köket, ett förhållande som fick Lubbe Nordström att i boken ”Lort-Sverige” (1938) beklaga sig över trångboddheten och sjukligheten i den svenska landsbygdens hem.

Det förekom regionala skillnader i utformningen och bruket av eldstäder. Det var inte så märkligt med tanke på klimatskillnaderna i det avlånga Sverige och varierande tillgång till skog. I norra Sverige kom den öppna spisen att leva kvar länge eftersom den kunde matas med grov ved. Kaminer, kakelugnar och spisar krävde mer finhuggen ved och en större arbetsinsats. De fungerade dåligt som ljuskällor och medförde att fotogenlampan fick sitt genombrott. Salen som bara värmdes vid festliga tillfällen kunde ha en kakelugn medan man i vardagsstugan använde öppen spis. Bakugnen låg separat i ett särskilt hus men kunde ibland vara sammanbyggd med den öppna spisen för att magasinera värme längre.

Den tekniska utvecklingen av centralvärme sammanföll med expansionen av statens och kommunernas ansvarsområden under det sena 1800-talet. Offentliga institutioner som sjukhus, fängelser, skolor och bibliotek öppnades och behövde värmas vintertid. Centralvärmetekniken var till en början ganska enkel. Så kallade varmluftsystem finns dokumenterade i Sverige tillbaka till 1820-talet. De första användes i industrianläggningar.

Tekniken förfinades betydligt under andra hälften av 1800-talet vad gällde centralvärmesystem, gjutjärnskaminer och kakelugnar. Deras energiförbrukning effektiviserades väsentligt. Priserna sjönk både vad gällde produkterna och bränslet. Men i grund och botten bör det ha varit en växande efterfrågan från konsumenter på dessa produkter som skapade marknaden och gjorde att produkterna spreds. En ökad tillgång genom billigare transporter och ett mer välutvecklat nät av återförsäljare bör också ha gjort tekniken lättillgängligare. Den amerikanske teknikhistorikern Howell John Harris har i antologin ”Comfort in a lower carbon society” (2009) förklarat den växande produktionen av spisar i USA under 1800-talet som ett samspel mellan bränslekostnader, produktutveckling och en längtan efter mer komfort i hemmet. Viktigast var förändringar i konsumenternas beteende och förväntningar, menar Harris. Det var alltså inte i första hand teknikens inre utveckling som ledde till förhöjda komfortupplevelser i bostäder och offentliga byggnader, utan användarnas förändrade krav och normer.

Offentliga byggnader var tidiga med att införa centralvärme eftersom det handlade om stora byggnader som uppfördes under 1800-talet. I dem ville man slippa lokala värmekällor som innebar mycket arbete och även brandfara. Till de allra första byggnaderna med centralvärme hörde kulturinstitutioner. Nationalmuseum hade vid invigningen 1866 ett hetvattenssystem uppfunnet av Jacob Perkins i England 35 år tidigare. Sankt Petri kyrka i Malmö fick ett varmluftssystem 1867. Sådana ansågs särskilt lämpliga i byggnader som bara skulle värmas ibland. Kungliga Biblioteket hade ett varmvattenssystem kombinerat med kakelugnar när det öppnade portarna 1874.

Ventilationstekniken genomgick även den en snabb utveckling under slutet av seklet. De nya teatrarna och operahusen hade ett särskilt behov av ventilation eftersom de rymde många människor i ett enda rum. När den nya Operan byggdes i Stockholm på 1890-talet sattes inte mindre än 178 stycken ångkaminer in, varav två i dag finns bevarade i Tekniska museets samlingar. För att sköta hela detta intrikata maskineri krävdes en besättning på två maskinister, fyra eldare och en inspektör som skötte ventilationen under föreställningarna – allt för att kunna tillhandahålla frisk luft åt publiken.

Nu finns en ny bok som sammanfattar den svenska VVS-historien: Varmt och vädrat. VVS-teknik i äldre byggnader (Sveriges VVS Museum – SBUF – VVS Företagen, 169 s), författad av VVS-konsulten och skribenten Göran Stålbom. Boken kan sägas ge en lättbegriplig och traditionell beskrivning av värme-, ventilations- och sanitetsteknikens utveckling både i Sverige och internationellt. Särskilt de delar som behandlar den svenska utvecklingen är värdefulla bidrag till en bättre förståelse av den tekniska utvecklingens betydelse för vardagslivet och samhällsutvecklingen under 1900-talet. Där tidigare skrifter bara har belyst delar av VVS-fältets utveckling ger ”Varmt och vädrat” en tämligen heltäckande bild av fältet.

Ett problem som ingenjörer brottades länge med under 1800-talet var att effektivt isolera den uppvärmda luften från rökgaserna. Det svårlösta problemet att undvika läckage av föroreningar till den luft som skulle värma rummen ledde också till att varmluftssystemen efter hand konkurrerades ut av ång- eller vattenburna system som ansågs vara mer hygieniska. Under sent 1800-tal byggdes emellertid varmluftssystem in i många större byggnader som kyrkor, sjukhus, fängelser och stora bostadshus. De var billiga att bygga in i hus när det uppfördes, och tekniken för att leda upphettat vatten eller ånga var ännu på 1880-talet inte lika väl utvecklad. Hallwylska palatset i Stockholm var mycket modernt när det byggdes, och hade en sådan kalorifer installerad. Den övergavs emellertid snart på grund av att varmluften förde stora mängder damm och sot in i huset som smutsade ner möblerna och konstsamlingen.

En vanlig fråga som komforthistorikern ställs inför är hur varmt det var i bostäder på 1800-talet. Precis som i dag fanns det en norm för vad som var ett bekvämt inomhusklimat. Arkitekten von Rothstein skrev år 1875 att ”vid den kallare årstidens inträdande, önskar man äfven frisk luft /…/ uppvärmd till 17–18°”. I takt med att centralvärmen blev allt vanligare i bostäder tycks förväntningarna på värme ha stigit. I en handledning till centralvärmeanläggningar utgiven 1916 angavs en högre rekommenderad temperatur än vad Rothstein hade föreslagit.

Den nya komforttekniken, som inte bara inbegrep centralvärme utan också elektricitet, gasljus och sanitära inrättningar, överfördes därmed från offentliga miljöer där många människor först kunde uppleva den, till hemmiljöerna där den med tiden blev norm. När centralvärme blev vanligare i bostäder från 30-talet hade både varmluften och ångan definitivt konkurrerats ut av lågtrycksvarmvattnet, som i dag är en mycket utbredd värmeteknik.

Ventilationen förblev länge ett större tekniskt problem än värmen. Kunskapen om människans behov av luft, och luftens kvalitet, var ännu begränsad kring sekelskiftet 1900. Sjukhus och skolor men även kyrkor och teatrar, överallt där folkmassor samlades, betraktades som farliga smitthärdar. Oron var begriplig med tanke på att många människor saknade möjligheter att enkelt tvätta sig eller sina kläder, och att kunskapen om smittspridning och människans fysiologi var begränsad. Läkare, ingenjörer och arkitekter engagerade sig i frågan om hur dessa miljöer kunde göras mer hygieniska och hälsosamma. Luftens kemiska kvalitet ansågs länge ha en avgörande betydelse. Läkare försökte räkna ut exakt hur stor luftvolymen och luftomsättningen behövde vara i en lokal utifrån hur många människor som vistades där och vad lokalen användes till. En sjukhussal ansågs behöva mycket mer luft än en lokal med motsvarande volym som användes på annat sätt, just för att motverka smittspridning.

Under lång tid var ventilation genom fönstervädring det enda sättet att byta ut luften i ett rum. Fönstren i nya hus anpassades för att de skulle kunna användas för att effektivt ventilera rummet. De gjordes med början på 1870-talet högre och med fönsterlufter, senare kallade hygienfönster, som innebar att man skulle kunna öppna endast en liten del av fönstret vintertid. Takhöjden i bostäder ökade fram till 1930-talet för att ge plats åt en större luftvolym. Man var mer bekymrad av hur mycket luft som fick plats i ett rum än av hur ofta den byttes ut. Ännu i början av 1900-talet fanns en oro bland många att syret i ett rum kunde ta slut, vilket kunde leda till kvävning. En gammal kvarleva av denna rädsla för syrebrist och kvävning återspeglas när vi i dag slentrianmässigt säger att ”luften har tagit slut” i en lokal. I själva verket klarar människokroppen av mycket låga syrehalter utan problem.

Arkitekter och ingenjörer gav sig också in i denna diskussion och publicerade förslag till hur värme och ventilation skulle installeras, särskilt då i skolbyggnader som ju byggdes överallt i landet. På 1910-talet hävdade VVS-ingenjören Hugo Theorell att läkare och allmänhet inte hade accepterat mekanisk ventilation. De flesta föredrog den gamla fönstervädringen. Med stöd i modern medicinsk forskning menade han att individen var betydligt mer tolerant mot dålig luft än vad som tidigare hade antagits och att det till stor del var personlig smak som bestämde hur luften uppfattades. Om man tyckte att luften var dålig andades man mindre och mådde då sämre av den anledningen. Theorell trodde inte att det framför allt var luftens kemiska egenskaper som bestämde om den var behaglig att andas, även om olika föroreningar kunde inverka negativt på människans andning. Han menade också att kroppens acceptans för föroreningar i luften tycktes vara mycket hög. I stället betonade han luftens fysikaliska egenskaper som temperatur, fuktighet och rörelse.

De första mer systematiska undersökningarna av samspelet mellan ventilation och värmetillförsel i Sverige tycks ha gjorts kring 1940. Det var då inte bostäderna utan samlingslokaler av olika slag – teatrar, biografer, restauranger, danslokaler, kyrkor och andra offentliga lokaler – som ansågs behöva mer kontroll av sitt inneklimat. För bostäder fanns då redan ett allmänt krav i hälsovårdsstadgan att de skulle ha ”nödig luftväxling”. Hur ventilationen löstes var upp till fastighetsägaren och det gick inte att driva igenom ett krav på mekanisk ventilation. Efter hand minskade också intresset för mekanisk ventilation i takt med att bränslepriserna steg.

Stålboms bok är en intresseväckande och kunnig översikt men den hade blivit mer värdefull som handbok genom en mer noggrann redigering och tydligare disposition. Avsaknaden av en ordentlig bildförteckning, en kommenterad bibliografi som hade kunnat möjliggöra fördjupning och ett personregister försvårar för läsare som vill fördjupa sig i ämnet. Det bästa med ”Varmt och vädrat” är att den faktiskt uppmärksammar att installationer i byggnader har en intressant historia, och att gamla ledningar, element, reglage, kanaler och andra installationer ofta är möjliga att återanvända och bevara. Allt för ofta rivs installationer ut ur äldre byggnader utan man reflekterar över om också det gamla handfatet eller fönstret kan få vara kvar.