Vem älskar Gustaf Hellström? Tveklöst räknas han till klassikerna, men också beläst folk är ofta okunniga om hans produktion. ”Snörmakare Lekholm får en idé” känner de flesta till, men kanske snarare på grund av den fyndiga titeln än för att de egentligen läst den. I litteraturhistorien är dock Hellströms klassikerstatus tydlig. Han ägnas ordentligt utrymme i Lönnroth-Delblancs ”Den svenska litteraturen” från 1980-talet, och i den alldeles nyreviderade upplagan av Olsson-Algulins ”Litteraturens historia i Sverige” får han ungefär en spalt – alltså lika mycket som Hjalmar Bergman. Ändå hör Bergman till de levande författarna, medan Hellström till stor del förvisats till den litterära skattkammare, där portarna tycks så väl tillslutna att man kan undra om det rör sig om en skräpkammare.
Allmänbildningen avspeglas idag på Wikipedia. Där finns allt man kan förväntas veta, och dessutom åtskilligt som författats av besatta fans av det mesta från sekelskiftesteater till sf-serier. På Wikipedia finns faktiskt en tämligen utförlig artikel om Hellströms liv och verk. Artikeln inleds dock med tydliga varningstexter, bland annat eftersom dess neutralitet ifrågasatts. Sådana varningstexter hittar man mera sällan vid artiklar om författare, som varit döda över ett halvsekel. Om någon – eller några – strävar efter att framställa Hellström i en så positiv dager att Wikipedia reagerar, då måste verkligen någon älska honom.
Biblioteken är fulla av oälskade författares verk, men också de som göms i magasinen kan ha läsare. Sverige har nämligen en folkrörelse, som blir tydlig i bokmässetider men annars mest märks bland de närmast inblandade. Det handlar om de litterära sällskapen, av vilka drygt hundra är knutna till samarbetsorganet Dels (De litterära sällskapen i Sverige). Sällskapen förenas av sin kärlek till litteraturen. De ägnas oftast en enda författare, och mestadels handlar det om svensk ”finlitteratur”. Undantag finns förstås: Sällskapet Deckarvännerna ägnar sig generöst åt all slags kriminallitteratur, och det finns sällskap för både William Shakespeare och James Joyce, liksom för övrigt också Sigge Stark och Bernhard Nord. De flesta stora författare – Bellman, Strindberg, Lagerlöf – har sina sällskap, men bland föremålen finns också åtskilliga halvt bortglömda skribenter. Många sällskap är dessutom lokalt förankrade – medan Carl Michael Bellman dyrkas över hela landet koncentreras exempelvis Gustaf Larsson-sällskapets medlemmar till Gotland.
Det finns också ett Gustaf Hellström-sällskap. Det tycks synnerligen livaktigt, har möten, ger ut medlemsblad, håller sig med elegant hemsida och har nu också givit ut en bok om författaren, Det var ingen tjusande idyll. Gustaf Hellström och hans tid (Atlantis, 328 s). Volymen har redigerats av två styrelseledamöter, Lennart Leopold och Eva Ström, och består av 14 uppsatser av skilda författare, Hellströms eget sakkunnigutlåtande om William Faulkner i Svenska Akademien samt en verkförteckning. Personförteckning saknas dock – alltid lika beklagligt i böcker av den här sorten.
Detta är alltså inte en biografi, även om utformningen kan erinra om en sådan, utan fristående kapitel om skilda aspekter av Hellströms oeuvre. Det hindrar inte att boken målar upp en tydlig bild av hans liv och verk. Gustaf Hellström föddes 1882 i Kristianstad, gick i stadens gymnasium och studerade sedan i Lund. Där hörde han till de radikala studentkretsar som samlades kring Bengt Lidforss. Redan 1904 debuterade han som författare med novellsamlingen ”Ungkarlar” och blev kort därefter Dagens Nyheters korrespondent i London. Efter en tid hamnade han i Paris, där han levde konstnärsliv med intressanta erotiska eskapader. Hans äktenskap med en amerikanska gjorde att han mitt under första världskriget for till USA. Under 20-talet etablerade han sig definitivt som författare och gjorde ytterligare en period som utrikeskorrespondent i London. Hans privatliv var kringflackande. Egen bostad fick han först när han 1938 ingick sitt tredje äktenskap – fram till dess bodde han bland annat hos svärföräldrar eller hos sin äldre, utåt mera lyckade bror som var överläkare i Norrköping. Hellström publicerade över 30 böcker, däribland den självbiografiska sviten om Stellan Petreus (sju volymer, 1921–52). År 1942 valdes Hellström in i Svenska Akademien. Han dog i Stockholm 1953.
Artikelsamlingen heter alltså ”Det var ingen tjusande idyll”, vilket anspelar på fjärde volymen i Hellströms självbiografiska romansvit ”Det var en tjusande idyll” – en titel som inte saknar ironisk klang. Bokens uppläggning och utformning väcker verkligen intresset för Hellström, också hos de fåkunniga som inte kände till annat än Snörmakaren. Lennart Leopold inleder med en belysande biografisk essä. I samlingsvolymen möter man en anglosaxiskt inspirerad konstnär, vars dandyartade yttre framgår av illustrationerna. Särskilt roliga är Arvid Fougstedts teckningar från de stormiga Parisåren, när Hellström och Nils Dardel konkurrerade om den unga Ulla Bjerne. Om man får tro hennes beskrivning i den självbiografiska romanen ”Botad oskuld” våldtog Hellström henne när hon var gravt berusad. Teckningarna visar ett glatt konstnärsliv, där ”alla var med” – inte bara den välklädde Hellström och Ulla Bjerne i kostym och slips, utan också en orakad Modigliani, Satie vid pianot och Picasso i prickiga byxor, gubbkeps och promenadkäpp.
Hellström kom från Kristianstad, studerade i Lund, bodde en stor del av sitt liv i Stockholm men hade hela världen som sitt arbetsfält. Han var inte endast utrikeskorrespondent, han gjorde också reportageresor i både Nazityskland och Stalins Sovjetunionen. Denna bok har därför flera fokalpunkter: hemstaden, vida världen – och litteraturen. En intressant aspekt är förhållandet mellan liv och litteratur. När författaren och litteraturkritikern Eva Ström diskuterar Hellström väljer hon att avstå från biografiska läsningar, men inleder ändå sin essä med en diskussion av Hellströms förhållande just till Ulla Bjerne. Därefter analyserar Ström författarens för sin tid moderna kvinnosyn, där dock motsättningen mellan det tidiga 1900-talets mera frigjorda konstnärsmoral och den borgerliga distinktionen mellan bra och dåliga flickor fortfarande levde kvar. Det är en givande analys av ett problemkomplex, som sträcker sig genom ett helt författarskap. Under ett halvsekel kämpade Hellström i sina verk för en ”hel” kvinnosyn, där intellektualism, kamratskap och sexualitet kunde samsas.
Ström ägnar också en essä åt Hellströms skärgårdsroman ”Storm över Tjurö”, som upprörde människorna på Utö till den grad att Hellström aldrig mer kunde återvända till sitt sommarställe. Boken utkom på 30-talet, i ett helt annat medieklimat än Strindbergs ”Hemsöborna”, och Utöborna identifierades med romangestalterna i braskande tidningsartiklar. Bokens karaktär av nyckelroman gjorde den skandalomsusad, och det fanns till och med Utöbor som valde att lämna ön hellre än att identifieras med Hellströms gestalter.
Förhållandet mellan liv och verk är alltid intressant – även om det ibland överbetonas – särskilt när det gäller en författare som likt Hellström gav ut en självbiografisk romansvit i sju volymer. Anders Björnson påpekar att det finns stora skillnader mellan att ha en förlaga och att kopiera rätt av, men här och där i boken finns ändå en tendens att se Petreussviten som odelat självbiografisk. Lennart Leopold är väl snar att göra biografiska läsningar, antingen det gäller förfalskningstemat hos Hellström eller den rikliga agan i Petreussviten. I det senare fallet räddas huvudpersonen av en tjänstekvinna, som Leopold beskriver som ”en litterär konstruktion utan motsvarighet i verkligheten”. På samma sätt anklagar han Hellström för att ha opererat bort sina syskon ur romanen, ”men eftersom deras funktion ändå ibland behövs för skildringen dyker fragment av dem upp i form av kusiner eller makar till kusiner”. Detta är ett alltför bokstavligt sätt att se litteraturen. Skälet till att en författare väljer att paketera sin självbiografi i romanform är ofta att verkligheten behöver redigeras. Hellström har knappast fört in den tröstande pigan för att retas med forskarna, utan för att hon behövdes i handlingen – där syskonen inte hade någon plats, kanske eftersom de skulle dra uppmärksamheten från diktjaget.
Den här boken har dock en stor fördel framför en vanlig biografi – eftersom så många skribenter har medverkat skildras föremålet utifrån en rad skilda synvinklar och temperament. En mera ovanlig aspekt i författarskildringar står Per Rydén för när han behandlar Gustaf Hellström som sportreporter. I sin egenskap av Dagens Nyheters korrespondent fick Hellström nämligen bevaka Olympiska spelen i London 1908. ”Jag är ingen sportsman”, konstaterade Hellström, och de orden kunde även användas om dessa raders författare. Ändå är detta bokens kanske mest fascinerande kapitel. Här berättas inte endast om en annan tids sportbevakning, här finns också åtskillig tidningshistoria och en del kalenderbiteri, för den som intresseras av sådant. De rikliga citaten ur Hellströms egna idrottsreferat säger redan de mycket om tiden, mannen och sporten. Här är inte tal om några ingresser, där man från början får veta vems vänsterstortå som grejat segern, utan det är regelrätta noveller om olympiska strider. Kapitlets clou är skildringen av maratonloppet, där italienaren Dorando Pietri fick hjälpas i mål av funktionärerna, vilket ledde till att han diskvalificerades.
Några uppsatser behandlar Kristianstad, Hellströms hemstad. Som gymnasist var han skolkamrat med den blivande litteraturkritikern Fredrik Böök, och de var båda aktiva i skolföreningen Athenæum. Den ägnas ett kapitel av Disa Lundgren, medan Hans Holmberg skriver om de båda gossarna och Kristianstad. Nu tycks inte kontakten mellan dessa knoppande litterära storheter ha varit särskilt omfattande, och ibland verkar det aningen sökt att föra dem samman bara för att de råkade gå i samma skola. Mycket tyder på att Kristianstad är centrum för Gustaf Hellström-sällskapet. Av och till blir de lokala referenserna kryptiska för utsocknes – Holmberg talar exempelvis om att Hellströms far verkade vid ”Wendes”, utan att göra klart att det handlar om stadens artilleriregemente. Besvärande blir dock aldrig den lokala prägeln, och läsare från andra orter behöver inte oroa sig för kristianstadsk chauvinism.
En bok av det här slaget kan läsas artikel för artikel, men lika gärna från pärm till pärm. Förfar man på det senare sättet märker man hur framställningarna överlappar varandra och hur viss tematik kommer igen. Liksom Thomas Mann tycks Hellström ständigt ha återkommit till motsättningen mellan konstnärskap och borgerlighet. I hans verk blir konstnärligheten till ett hot, som kan förstöra en släkt. Här kan man inte tveka om den biografiska bakgrunden till ställningstagandet. Fadern var missnöjd med sonens yrkesval, och periodvis umgicks de inte. Förhållandet försvårades av att de äldre bröderna vann en respekterad ställning i det borgerliga samhället och gjorde den klassresa som fadern drömt om. När Gustaf Hellström fick sin revansch genom att bli en av De aderton var fadern redan död. Författaren misslyckades till och med i sina försök att minsann visa pappa.
”Det var ingen tjusande idyll” är en läsvärd och bildande bok, som dessutom fäster uppmärksamheten på två viktiga saker: en föga omtalad författare behöver inte vara bortglömd, och – många älskar Gustaf Hellström.
