I Ellen Keys privatarkiv, som numera i enlighet med hennes testamentariska bestämmelser överlämnats till Kungliga biblioteket, ingår även en serie brev från Verner von Heidenstam. Sammanlagt omfattar korrespondensen ett femtiotal brev och biljetter, omspännande en tidrymd av ett par och trettio år (1889–1922). Några av breven äro tämligen kortfattade, andra åter – och icke få – vidga sig till utförliga diskussionsinlägg, förmodligen i flera fall anknutna till tidigare muntliga meningsutbyten. Intressant är det starka inslag av teoretisk-estetisk kritik, som kännetecknar flera av breven. Man erfar ett livligt intryck av den sällsynta intensitet, varmed Heidenstam hela sitt liv igenom och alldeles särskilt i sina yngre år sysslade med problemet om diktens väsensart och inre gestaltning. Säkerligen har ingen av hans generation med större intresse än han ägnat sig åt dessa frågor. Det sköna och djuptänkta kapitlet Lyran i andra delen av Hans Alienus är resultatet av åratals grubbel över det poetiska skapandet och dess former och lagar.
Redan i det första brev han skriver till Ellen Key (våren 1889) gör han ett allmänt uttalande om sin egen ståndpunkt till dagens litterära stridsfrågor. Broschyren Renässans ligger färdigskriven, och han förebådar dess snara publicering. Brevet föregriper dess grundåskådning, blott i än mera temperamentsfulla ordalag än den tryckta programskriften. ”Det är slut med naturalismen” proklamerar han med stor energi. ”Varför skall också naturalismens konst vara den högsta? Är ej Goethes Faust en verklighetsskildring den också? Var möta vi icke en Faust och en Margaretha? Livet behöver icke skildras med fotografimaskin; det kan målas sant på tusen olika sätt. Varför skola vi kasta inbillningskraften som ett urmodigt vapen? Äro vi så rika att vi ej behöva det? Naturalismen var en sund, modig protest, men när protesten väl är gjord bär den redan döden inom sig; den dör likt biet efter stinget. Må vi akta oss, att icke naturalismen också blir ett spökande lik”.
Den benägenhet att slaviskt följa de litterära lösenorden från Paris, som enligt Heidenstams mening under åttiotalet kunnat förmärkas i Sverige, anser han i hög grad olycklig. Svensk litteratur bör icke slaviskt följa främmande mönster utan anpassas efter svenskt lynne, ”och i vårt lynne finnes en renässansglimt att taga vara på”. Men trots sin opposition vill Heidenstam på intet sätt stå som en litterär överlöpare. Han tänker varken ”eftersträva någon litterär polisplats eller skaffa sig meriter för kyrkoherdeplatsen i Klara”. Likaledes ligger det långt ifrån hans avsikter att slå sig till riddare på bekostnad av sina vänner inom den yngre litteraturen. Men sin estetiska trosbekännelse har envar rätt att avlägga. ”August Strindberg har gjort sin, Gustav af Geijerstam sin, nu sticker jag fram med min – och om tio år äro vi kanske alla tre nedgjorda av en ny protest.”
När Pepitas bröllop kommit ut återupptar han diskussionen men denna gång ej blott under estetisk utan också under social aspekt. Som många andra av sina samtida – Snoilsky, A. U. Bååth m. fl. – har Heidenstam tydligen berörts av de gängse farhågorna för att en våldsam omstörtning skulle bli resultatet av den pågående internationella rörelsen inom arbetarklassen. Influerad av Nietzche som han redan är ser han allvarligt på problemet men uttrycker dock en viss sympati för ”arbetarnas nu pågående, än så länge fredliga revolution”. Karakteristiskt nog vänder han emellertid på problemet så att det får sin udd mot vad som var honom mest osympatiskt: ”En arbetarrevolution kan bliva gräslig, kan beröva oss mycket som vår fina kultur vunnit, och ett amerikanskt, penningsniket halvbildningsvälde vore ett hemskt nytt rike”. I samband med revolutionen skymtar Heidenstam en statsbild av samma art som den groteska karikatyr, vilken i Hans Alienus' karnevalståg symboliserar den moderna anden, ”en amerikanare som lägger fötterna på bordet och begagnar rutig bomullsnäsduk”. Heidenstams känsla av främlingskap inför sin egen tid, redan i ungdomsåren starkt utvecklad, var på väg att övergå till hämningslös antipati. Det var av denna känsla som Hans Alienus inspirerades.
Också i fråga om uppfattningen av människan känner han helt annorlunda än tiden. Intressant belyser han detta i ett brev, skrivet 1892 strax efter läsningen av Anne-Charlotte Lefflers biografi över Sonja Kovalewski. ”Vår intelligensdyrkan”, skriver han, ”är egentligen en teori utan faktisk rot i oss själva. Det är icke det intelligenta ensamt som griper oss utan det personliga. Varför imponerar Björnson till den grad? Icke är det genom någon enastående intelligens. Det är hans personlighet som imponerar. Hur liten blir ej vid sidan av honom intelligensen Georg Brandes, vilken är så narraktigt liten som människa!” Även i annat sammanhang återkommer Heidenstam till motsättningen mellan Björnson och Brandes. Den måttlösa kult, som från det radikala Sveriges sida ägnades den senare, framkallar flera gånger hans protester. Han vill för att vara rättvis erkänna honom som en genial kåsör, ”men när han placeras bland profeterna, när raketen från Köpenhamns litterära tivoli kallas en fixstjärna, då bekänner jag en annan troslära och en annan stjärnkunskap”. När Georg Brandes år 1902 fyllde sextio år och hyllades med en adress från svenska författare avböjde Heidenstam att deltaga och förklarade, att han aldrig på något sätt påverkats av Brandes skrifter. ”Nej, kära Ellen, jag spar mig till en annan gång, då ni adressera er till Björnson eller någon annan karlakarl, bakom vilken jag ser inbillningens fria riken vidöppna och hör både dundret från Styx och lyrorna från Elysium.”
Det mått av självständighet, som detta Heidenstams ställningstagande innebär, förstår man bäst att uppskatta om man sammanställer hans uttalande med en ungefär samtida manifestation i motsatt riktning, Levertins tal för Brandes vid dennes besök i Stockholm år 1906. Detta tal med dess hejdlösa, oss numera ofattbara panegyrik torde ganska väl återgiva de stämningar som namnet Georg Brandes utlöste inom det dåvarande Sveriges litterära värld. Heidenstam var väl nästan ensam i sin kritiskt reserverade hållning. Icke ens Ellen Keys ivriga böner förmådde omstämma honom. Han förblev orubblig, och förmodligen såg han på äldre dagar med tillfredsställelse, att tiden givit honom rätt.
Om sina diktande kolleger har Heidenstam endast tämligen få uttalanden. En indignerad protest riktar han i ett brev av dec. 1892 mot Axel Lundegårds då nyutkomna herrgårdsroman Titania, där han funnit sig själv skildrad under namnet Eric Lindenow. Han betecknar porträttet som ”psykologiskt grundfalskt”, ett omdöme som ingen torde vilja jäva. Lundegårds bok är pjollrig och sentimental, och med Heidenstam har hans diktade figur – en mondänt elegant diplomat och poet, som författaren velat göra djupsinnig, fastän han endast är pretentiöst enfaldig – absolut ingenting gemensamt. Förargad skriver han: ”Lundegård har ej tittat mig djupare i vitögat än att han i stället för mitt gemyt råkat taga Tammelins”. Om Fröding förekommer år 1896 ett uttalande, som visar att Heidenstam knappast rätt förstått honom. Generösare är han i fråga om Ellen Key själv. ”Du och Selma Lagerlöf”, skriver han 1897, ”tävla om hedersplatsen som vår snillrikaste kvinna, du med tänkandets, hon med inbillningens trollstav”. Han såg emellertid ganska klart att det strikta tankearbetet i filosofisk bemärkelse icke var Ellen Keys sak. ”Du är icke mera filosof än Birgitta”, skriver han i ett julbrev år 1900, ”du är sibylla, sierska, du är religiös. Detta är din storhet och ditt ingenium, detta är din makt över sinnena, särskilt över de unga, ty de unga äro religiösa. Dina själsfränder äro Birgitta och Luther, icke filosoferna”.
Ett ämne, som Heidenstam flera gånger återkommer till, måhända av det skälet att Ellen Key och han hade svårt att bli ense därom, är åttiotalets dominerande roll i den svenska litteraturen. Ibland kan han på tal om detta ämne få en ovanlig fränhet i uttryckssättet, så t. ex. i ett brev från år 1900, där han skriver: ”Riktigt gamla lik äro ofarliga, och mumier kan man ha i glasskåp i sin salong, men sådana färska lik som åttiotalet förpesta och omöjliggöra all glädje”. Sin egen roll i reaktionen mot naturalismen betonar han med en hos honom ovanligt påfallande självkänsla: ”Det eviga målandet av grått i grått slog jag här hemma ihjäl på två år. Pessimismen blev urmodig. Jag var i min ringhet en omedveten och dock fullt medveten tidens röst, som fyllde sin plikt efter råd och förmåga”. Icke ens på det område där Ellen Key högst uppskattade åttiotalets betydelse, d. v. s. i fråga om förhållandet mellan könen, vill han tillmäta dess insats något högre värde. ”Åttiotalets ofta kritiklösa dyrkan av sinnligheten”, skriver han (16 nov 1900), ”var ju en på sin tid naturlig motrörelse mot pryderiet, ett vårtecken, om du så vill, men liv är rörelse, och den ena våren ropar efter den nästa. Åttiotalet är för oss vad sextio- och sjuttiotalet var för åttiotalet. Gårdagen var alltid den närvarande dagens farligaste granne. In med landgången och så rakt ut till havs! Man kan segla ikull och taga en tillfällig skeppslykta för en fyr – men det är då alltid bättre än att segla i sank i själva hamnen”.
I Heidenstams beska kritik av åttiotalet är det tydligen hans nationella instinkt som spelar huvudrollen. Han finner det gångna decenniets negativa hållning ofruktbar och klandrar skarpt dess idélöshet och dess brist på perspektiv. Enligt hans mening har åttiotalet genom att ensidigt driva fram kritiska och pessimistiska synpunkter gjort landets andliga kultur en stor otjänst. ”Svenskarna synas mig alltjämt för kritiska mot sitt eget” skriver han (1897). ”Det beständiga häcklandet av det inhemska bibringar oss olust och underblåser vår gamla inbördes avundsjuka. Dådet kräver självtillit. Ingen självkritisk stämning föder banbrytande, djärva skapelser. En självkritisk Luther blir ingen reformator.” Också åttiotalets demokratiska princip synes honom ofruktbar och i vissa hänseenden ödesdiger. ”Om något är ett farligt rop så är det ropet på folklighet; emedan det just i våra dagar blivit det medelmåttigas, det grundas, det stillaståendes röst.” Och med ett tonfall av starkt personligt patos tillägger han: ”Drar jag min plit för mänsklig odling, då drar jag den för den ofolklige Goethe och för alla de stora enstöringarna, som folket hatat och förföljt. Det finns andra heliga martyrer än folklighetens naiva förespråkare!”
Trots sin lidelsefulla kärlek till Sverige erfor Heidenstam alltid en underbar vederkvickelse av att vistas på klassisk mark i södern. Då han kom till Rom kände han sig som förnyad, och i sina brev finner han fulltoniga uttryck för sin hänförelse: ”Rom, Rom! Det är den eviga stad, vid sidan av vilken allt annat i Italien förbleknar. Var i världen finnas landskap liknande dem i Villa Dorias och Villa Borgheses parker? Och var brusa fontänerna som i Rom?” I första rummet fängslas han av de antika monumenten, men han har sinne även för de stora katolska kyrkofesterna med deras prägel av majestätisk barock. Vad han särskilt tycker om är att musiken går först och ordet sist. ”Ordet har ju ingenting med religion att skaffa”, skriver han och tillägger: ”I begynnelsen var musiken, och musiken var när Gud”.
Än starkare än Italien påverkar honom likväl Grekland. På våren 1896 skriver han från Aten: ”Här år gudomligt. Spegellugna hav och soligaste sommarluft och jag hör, när jag somnar, takten av musernas dans på Helikon. Grekland har mausoleets allvar. Allt är öde och stilla. Ormar och ödlor leka i gräset mellan tempelfragmenten, och överst på de obeskrivligt sköna snöbergens toppar sitta gudarna ännu som fordom. I Italien kan man skämta och njuta, här går man tyst och vill vara ensam”. Denna grekiska hänförelse erfar han också, när han ser Mounet-Sullys berömda, klassiskt gestaltade framställning av Konung Oidipus. ”För mig, som eljest avskyr teater”, skriver han, ”betecknar Oedipe den största konstnjutning jag någonsin erfarit. Allt vad jag teoretiserat om och önskat och drömt – det stod där livs levande. Vilken överskattad lustighetsmakare är icke Shakespeare mot grekerna!” Vid den tidpunkt då S:t Göran och Draken skrevs upptog han som första punkt i sitt poetiska program återvändandet till antikens stränga stilideal, ”en förandligad antik”. När Ellen Key omsider på hans ivriga uppmaning rest till Rom, sänder han henne några av längtan vibrerande rader från Djursholm ”i dimma och regn” och slutar: ”Tänk ibland på mig i städernas stad och hälsa ljusa gudar!”
Med sitt reserverade lynne ger Heidenstam blott sällan i breven några glimtar ur sitt enskilda liv. Helst diskuterar han rent teoretiskt, utan alla personliga anknytningar. Vid ett tillfälle ger han dock en vink om att ett av hans största verk, fastän till synes helt objektivt gestaltat, likväl har sin bakgrund i hans egna upplevelser. Det gäller den underbara dikten om Gunnar från Lidarände, ”För mig finns ingen väg från hemmets dörr”.
Av gammalt har han enligt vad han skriver (dec. 1894) älskat berättelsen om Gunnar Håmundsson (dennes liv och död utgör en framträdande episod i Nialasagan). ”Omständigheterna under det senaste året av mitt liv väckte åter den gamla sagan till liv i mitt minne, och så blev den av sig själv en vacker dag kostym åt mina egna öden. Egentligen är jag ingen vän av historiska kostymer, men jag har i nästan onödigt hög grad en 'själens blygsel', som orsakar att jag sällan kan skriva direkt personlig lyrik utan att känna ett behov av att dölja eller rent av förminska. Det är därför kanske nog rätt som du säger att jag dock lyckas skapligast i dylika omklädnader, antingen de äro historiska eller icke.” Med sin aristokratiska läggning var Heidenstam liksom Snoilsky förtegen i fråga om sitt eget. Det är därför lätt begripligt att han hade svårt att sympatisera med diktare av så lidelsefull och ohöljd subjektivitet som Fröding och Strindberg. Vad som hos honom är personligt ligger som en hemlig melodi fördold i diktens rika orkestrering, och det krävs ett fint öra för att lyssna ut den. Att Ellen Key ägde ett sådant gehör har väl mera än något annat bidragit att befästa den vänskap, varmed Heidenstam livet igenom omfattade henne.
