Jag hör en replikväxling i en amerikansk tv-serie – ”I am the boss here, and you’re nothing!”, ”Well, that just makes you the boss of nothing!” – och inser hur den i förtätad form skildrar vad den tyske 1800-talsfilosofen Friedrich Hegel beskriver i sitt stora verk ”Andens fenomenologi” från 1807. Eftersom jag är helt beroende av den andre för att erfara mig själv är förnekandet av den andre samtidigt ett förnekande av mig själv. Eller med Hegels välkända begreppspar: att göra sig själv till herre genom att göra någon annan till slav är dömt att misslyckas. För det som herren gör mot slaven vänder tillbaka och träffar honom själv.

Även den som har mycket begränsad kunskap om Hegels tänkande brukar känna till den välkända passagen i ”Andens fenomenologi” om herren och slaven och kampen om erkännande, inte minst genom dess många aktualiseringar i europeisk intellektuell debatt under 1900-talet. Under 30- och 40-talen, i en tid plågad av erfarenheterna av kriget, användes den av Jean Hyppolite och Alexandre Kojève för att reflektera kring våldets och konfliktens närvaro i mänskliga relationer, men också kring frihet, alienation och ett möjligt slut på klasskamp och sociala orättvisor. Kojèves föreläsningar kom att prägla en hel generation franska intellektuella och bidrog till att efterkrigstidens franska filosofi i hög grad kom att stå i en produktiv uppgörelserelation till Hegels tänkande.

När Hegels erkännandefilosofi åter aktualiseras i europeisk och nordamerikansk samhällspolitisk debatt under 1900-talets sista decennium, efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps och i ljuset av en växande debatt om mångkulturalism och identitetspolitik, laddas den med nytt innehåll. Genom Axel Honneths, Charles Taylors och Francis Fukuyamas arbeten bär Hegels kamp om erkännande på ett löfte om jämlikhet och försoning, nu i form av en möjlig förening mellan individuell frihet och samhällelig gemenskap. Erkännandedialektiken blir ett uttryck för det liberala samhällets demokratiseringsprocess och ytterst den liberala demokratins förverkligande.

Att varje generation har sin Hegel, aktualiserad för att bemöta den egna samtidens brännande frågor, stod klart redan efter Hegels död på 1830-talet. Alltsedan dess har hans filosofi även varit en plats för djupa tolkningsstrider. Utgör Hegels tänkande ett avgränsat och slutet system bestämt av en tid och en tanke som vi definitivt har lämnat bakom oss, eller är det ett system som inom sig bär principerna för sitt eget överskridande och som därför talar till oss på ständigt nya sätt? I ljuset av eftervärldens tvetydiga relation till Hegel måste svaret bli: både-och. Hegel är både den konservativa systembyggaren och den rastlösa begärsfilosofen. Flera av dem som betraktas som modernitetens förgrundsfigurer, däribland Karl Marx och Friedrich Nietzsche, var upptagna med att försöka övervinna det hegelska tankesystemet. Även bland företrädare för den så kallade postmoderna – tillika posthegelianska – filosofin, såsom Michel Foucault och Jacques Derrida, är Hegels tänkande ett oundvikligt spänningsfält.

Den problematiska relation i vilken vi i dag står till Hegels tänkande är utgångspunkt för den efterlängtade antologin Att läsa Hegel (Tankekraft förlag, 422 s), där tio inflytelserika Hegelläsningar har översatts till svenska från i huvudsak en tysk, fransk och nordamerikansk filosofisk miljö. Här samsas några av vår tids mest tongivande tänkare: Theodor Adorno, Hans-Georg Gadamer, Jürgen Habermas, ovan nämnda Kojève och Derrida, Georges Bataille, Judith Butler, Susan Buck-Morss, Fredric Jameson och Slavoj Žižek.

Författarna ger på olika sätt uttryck för den dubbelhet som präglar nutidens relation till Hegels tänkande, där ”längtan efter att en gång för alla få bli lämnad i fred av Hegel” blandas med ”en insikt om att detta knappast låter sig göras”, som redaktörerna Anders Burman och Anders Bartonek uttrycker det i antologins inledning. Att Hegel är lika omöjlig att följa som att göra sig av med ger återklang av Foucaults berömda uttalande om det fåfänga i att försöka undfly Hegel. Det är ett intressant sätt att beskriva förvaltandet av ett filosofiskt arv, där man inte kan undgå de klaustrofobiska undertonerna: Hegel har riggat scenen, det finns ingen väg ut. Vi sprattlar som fiskar i det dialektiska nätet och inser resignerat att det enda sättet vi kan tänka mot Hegel är med hjälp av honom.

Hur träffande denna beskrivning än är finns det med säkerhet mer begär än så i vår hatkärlek till Hegel. Jag minns ett seminarium med ovan nämnda Žižek för några år sedan där en ung kvinna ställde den direkta frågan om det inte var dags att göra oss av med dammråttan Hegel en gång för alla, varpå Žižek gav ett lika direkt svar att han hellre gör sig av med verkligheten än med Hegel. Överdriften till trots är hans svar symptomatiskt för vår tids behov av Hegel och blottlägger att det inte är Hegel som står där var vi än vänder oss utan vi själva som ständigt uppfinner honom på nytt. Om detta vittnar inte minst Žižeks egen alldeles nyligen utgivna, drygt tusensidiga, försvarsskrift för Hegels tänkande, ”Less than nothing: Hegel and the shadow of dialectical materialism”.

I stället för att konstatera att vi måste dras med Hegel vare sig vi vill eller inte bör vi fundera över vad det är som gör att vi behöver honom, om än som vår älsklingsfiende. Det finns något i Hegels tänkande som gör att vi återvänder till det generation efter generation, att vi med Derridas ord ”aldrig kommer bli färdiga med att läsa och åter läsa Hegel”. De läsningar som antologin ger vid handen kan ses som möjliga svar på frågan varför vi tycks göra upp med Hegel genom att väcka honom till liv igen. Som bundsförvant eller fiende hjälper han oss att få syn på oss själva såsom vi har blivit, att fatta vår egen tid i tankar, såsom Hegel själv beskrev filosofins uppgift; en självreflexion som samtidigt är en kritisk reflexion över den historia som har gjort oss möjliga.

Hjärtat i Hegels filosofi är dialektiken. Den kan beskrivas som ett utvecklingstänkande i vilket det som är statt i utveckling återvänder till sig självt i ett förmedlat tillstånd. Utvecklingen drivs framåt av ett oavbrutet negerande av det givna genom inre motsättning, där det som negeras och överskrids samtidigt bevaras i en mer komplex form. Negativiteten är i detta tänkande den skapande kraft som driver utvecklingen framåt.

Dialektiken vilar på antagandet att, som Hegel själv uttrycker det, ”allting är i sig självt motsägande”. Det är en talande formulering som blottlägger tankesystemets allomfattande anspråk: allt rymmer sin egen motsats. I detta avseende kan dialektiken liknas vid en metodologisk jackpot som kammar hem rubbet och inte lämnar något över. Även negationen, till exempel i form av en skarp kritik, införlivas och omvandlas till ytterligare en bekräftelse på systemets giltighet – det finns ingen radikalt annan position att inta i relation till ett tänkande som konsekvent innesluter sin egen motsats.

En tongivande kritik av Hegels dialektik tar fasta på just detta. Dialektiken mynnar ut i ett totalitetstänkande som kan hantera mångfald endast genom att i en upphävande gest – av Hegel kallad Aufhebung – införliva och underställa den enheten. (Det tyska ordet Aufhebung rymmer de tre innebörderna upphöja, upphäva och bevara och beskriver ett upphävande som bevarar det som upphävs så att det upphöjs till något annat). Denna kritik förenar så skilda tänkare som Adorno, Emmanuel Levinas och Gilles Deleuze av vilka Hegels dialektik framställs som ett totalitärt maskineri som tuggar i sig allt i dess väg och förvandlar olikhet till blott versioner av detsamma.

Andra ser den hegelska dialektikens grundackord i enhetens omöjlighet genom negationens ständiga återkomst. I denna tolkning, som samlar tänkare som Jean-Luc Nancy, Butler och Zizek, är dialektiken snarare att förstå som en oavbruten rörelse som underminerar fixa kategorier och givna egenskaper. Det som är underställt dialektiken undflyr varje entydig bestämning eftersom det framträder först i den stund det överskrider sig självt och är på väg att bli något annat. Dialektiken blir här själva den kraft som gör att enheten aldrig kan bli absolut.

I ”Andens fenomenologi”, som sedan några år tillbaka finns i en utmärkt svensk översättning av Brian Manning Delaney och Sven-Olov Wallenstein, framträder denna tolkningstvist allra tydligast. Är Hegels stora verk en triumfatorisk berättelse om världshistoriens och det mänskliga subjektets framsteg med en sprakande grand finale på slutet där alla motsättningar upplöses i den avslutande scenen när förnuft och verklighet, subjekt och substans blir ett? Eller är det en i grunden tragisk historia som kantas av ständigt återkommande förluster och misslyckanden vilka driver historien framåt, och som ytterst lämnar oss med vissheten att splittring och motsättning är helhetens själva väsen?

Meningarna går isär. Den systematiska mångtydighet som utmärker Hegels sätt att skriva erbjuder läsaren flera tolkningsvägar. Hans säregna språk kan beskrivas som ett idiom i det tyska idiomet; hegelska är ett svårt språk även för den tysktalande. Inte sällan har Hegel avfärdats som obegriplig. En av hans många kritiker, Karl Popper, utmålade hans stil som ”tveklöst skandalös”. Är man mindre avvisande ser man i Hegels svårgenomträngliga syntax en filosofisk, innehållsmässig dimension. Hans försök att arbeta fram ett nytt sätt att tänka förutsätter att vi intar en ny plats i språket. Den rörelse som hans fenomenologi skildrar, ett subjekt i ständig omvandling, återspeglas i textens berättande struktur såväl som i språkbruk och meningsbyggnad.

De författare som medverkar i antologin tar fasta på olika aspekter av Hegels politiska tänkande. Hegels kritik mot den klassiska liberalismens utgångspunkter gör att han har mobiliserats för en kritik av liberalismen både från konservativt och radikalt håll. Hegel kritiserade den abstrakta synen på frihet och individualitet hos Rousseau och Kant och vände sig mot upplysningens abstrakta idéer om universalism. Han vände upp och ner på den förståelse av individen vi känner igen från Hobbes och Locke genom att låta individen vara resultatet av, snarare än utgångspunkten för, samhället och staten. Denna idé har använts som en normativ princip om hur individen blir till i, och utgör en organisk del av, en gemenskap. Men den har även dragits åt ett kritiskt håll som öppnat för en diskussion om de normerande och normaliserande aspekterna av hur individen uppstår i en viss politisk ordning.

Flera av antologins författare förvaltar idén om att (delar av) det hegelska tänkandet inte dog med Hegel. Vad har Hegel att erbjuda ett samhällskritiskt tänkande i vår tid? På vilket sätt kan vi vara hegelianer i dag? Helt visst genom att i vissa avseenden vara anti- hegelianer, genom att använda oss av hans tänkande och dra det i riktningar Hegel själv inte entydigt tog.

De tio samlade bidragen är väl valda. De är välskrivna, initierade och inflytelserika texter författade av några av 1900-talets intellektuella giganter. Men enbart två är skrivna av kvinnor (inga kvinnor finns för övrigt bland de nio översättarna). Jag saknar filosofer som Simone de Beauvoir, Gillian Rose och Catherine Malabou, för vilka Hegel utgör en given samtalspartner, motståndare och bundsförvant.

Antologin visar vilken genomgripande inverkan det hegelska tänkandet har haft, och ännu har, på vår tids tankevärld. Vi fortsätter söka nya svar på de frågor som Hegel formulerade. Men texterna visar också på ett förtjänstfullt sätt hur Hegels filosofi hjälper oss att tänka på frågor som är våra men som inte nödvändigtvis var hans. Hegel hjälper oss att fånga vår egen tids rörelse i tankar. Därav vårt behov av att, trots allt, fortsätta tänka mot Hegel med hjälp av honom.