Om den moderna ryska litteraturen föddes ur Gogols novell ”Kappan”, som Dostojevskij lär ha menat, börjar den moderna amerikanska litteraturen med bokstaven ”A”, som Hester Prynne tvingas bära på sin dräkt som ett tecken på synd i ”Den eldröda bokstaven” (”The Scarlet Letter”), Nathaniel Hawthornes roman om religion och moral i 1600-talets New England. Med denna roman från 1850 stärktes den amerikanska litteraturens ställning i förhållande till den betydelsefulla engelska. Henry James skrev 1879 i en bok om Hawthorne att publiceringen av ”The Scarlet Letter” innebar att den nya kontinenten hade fått ett litterärt verk i nivå med det bästa som importerades från Europa.
I sitt författarskap vände sig Hawthorne mot historien, i synnerhet skrev han om konflikter mellan individ och kollektiv i de invandrande puritanernas samhälle. Genom att söka inspiration i den tidiga amerikanska nybyggarhistorien skiljer sig Hawthorne från till exempel James Fenimore Cooper, vilken i romaner som ”Den siste mohikanen” och ”Hjortdödaren” skildrar vildmarksäventyr och erövringen av Västern. Hawthorne saknar Edgar Allan Poes djuplodande psykologiska blick, även om han delar dennes intresse för det oförklarliga och mystiska. Hans framställningskonst skiljer honom också från sin samtida yngre kollega och beundrare Herman Melville, vars romaner är mera symboliskt laddade och som speglar den nya expansiva amerikanska mentaliteten som söker sig bortom landets gränser.
Hawthorne har i dag hamnat något i skuggan av de mera visionära författarna Poe och Melville, men vid utgången av det nu avslutade 200-årsjubileet av Hawthornes födelse - han föddes på den amerikanska nationaldagen den 4 juli 1804 - kan man konstatera att han fortfarande fascinerar läsare och kritiker.

Bland de böcker om Hawthorne som kom ut förra året förtjänar antologin The Cambridge Companion to Nathaniel Hawthorne (red Richard H Millington, Cambridge University Press, 270 s) ett särskilt omnämnande. Tidigare prioriterade forskningsfält som biografi, berättarteknik och freudiansk psykologi får i denna samlingsvolym stå tillbaka för modernare ansatser inspirerade av dekonstruktion, genusstudier och nyhistoricism. Uppsatsförfattarnas försök att i ett nytt ljus läsa Hawthornes mångbottnade och ständigt omtolkade berättelser och romaner resulterar ofta i spännande observationer och intressanta slutsatser. Bidragen i denna utgåva når emellertid inte samma höga klass som den nu snart fyrtioåriga antologin ”Hawthorne. A Collection of Critical Essays”, som ingick i serien ”Twentieth Century Views”. Den äldre antologin är säkerligen en bättre följeslagare, åtminstone för de läsare som är mindre bekanta med Hawthornes oeuvre.
En annan bok som har kommit ut i anslutning till 200-årsjubileet är Brenda Wineapples väldokumenterade biografi Hawthorne (Random House, 500 s). På ett underhållande sätt lotsar Wineapple läsaren genom Hawthornes liv, vilket till det yttre dock saknade större dramatiska vändningar.

I 20-årsåldern började Hawthorne skriva ”sketcher”
och korta berättelser. Han hade noggrant studerat sina konkurrenters verk, i synnerhet de som var skrivna av kvinnliga författare, eftersom han fruktade att de ”bläcknedstänkta Amazonerna” skulle bryta de manliga författarnas dominans. Flera av hans berättelser mötte uppskattning från läsarnas sida. Hawthornes litterära karriär försvårades dock av dålig ekonomi och han blev 1839 tvungen att börja arbeta på Bostons tullhus som kontrollant av kol och salt. Några år därefter fick han anställning på tullhuset i hemstaden Salem. När Hawthorne senare förlorade detta arbete koncentrerade han sig mer än tidigare på sitt skrivande. Resultatet blev mästerverket ”Den eldröda bokstaven”.
I romanens första kapitel, som utspelar sig på torget i Boston i mitten av 1600-talet, tvingas Hester Prynne, med sitt nyfödda barn i famnen, att ställa sig vid skampålen till allmän beskådan inför den nyfikna folkmassan. Ett stort rött ”A” lyser på hennes dräkt, som på en brännmärkt, för att visa att hon är en äktenskapsbryterska - adulteress. Hennes brott är uppenbart för alla eftersom hennes lagvigde make ännu inte har kommit från England. Men vem är den man med vilken hon har syndat? Hester vägrar att namnge honom, men han finns där, i mängden, det är prästen Dimmesdale, plågad av vånda och ångest men för svag och rädd för att stiga fram.

Hester accepterar sitt straff men vägrar att erkänna domarnas auktoritet över hennes liv och kropp. Likt Antigone är hon kompromisslös och stolt. I sju års tid lever hon på sitt handarbete, generös mot de behövande, även om hon själv är fattig, alltid med sin dotter vid sin sida, alltid med det röda tecknet på sitt bröst. Kanske, låter oss författaren förstå, står bokstaven för ”ängel”. På så sätt blir förödmjukelsens symbol ett hoppets tecken. Världens lag var inte Hesters lag skriver Hawthorne, hon skulle ha kunnat bli ”en kvinnlig profet” för en ny tid av tänkande.
Dimmesdale, nedbruten av sina kval, dör efter att ha bekänt sin synd. Hester beger sig till Europa men kommer tillbaka efter ett antal år för att återuppta sitt liv som botgörerska. Hon bär fortfarande den eldröda bokstaven på sin dräkt, men nu av fri vilja.
Puritanernas livshållning blev sträng därför att deras anspråk på moralisk sanning var totalt och därför att ”religion och lag nästan var identiska” för dem, som Hawthorne formulerade det. Den som bröt mot de uppställda moralreglerna, i likhet med Hester, var ett hot mot samhällskroppen och måste avlägsnas.

Om Hawthorne är kritisk till nybyggarnas moral, så undviker han emellertid att teckna ett tydligt alternativ. Genom att dessutom modifiera berättarperspektivet och leka med läsarens förväntningar och sympatier - bland annat genom ironiska stilgrepp - blir framställningen av Hesters ”brott” tvetydig. Hon är både synderska och offer för en orättfärdig behandling.
Bland de första kritikerna tog några fasta på Hesters erkännande av skuld och tolkade romanen som ett uttryck för sträng moral, även i puritansk mening. En av dem skrev till och med att inte ens en förhärdad
libertin skulle kunna läsa romanen utan att vilja bli dygdig. D H Lawrence anslöt sig till denna snäva tolkning 1923 när han menade att romanen i grunden var inspirerad av just den puritanska ideologins skräck för frisläppt sexuell energi. Andra kritiker, som i Hester såg en upprorsmakare mot lagar och seder, förskräcktes av det ”frispråkiga innehållet” och ondgjorde sig över att den dekadenta ”franska romankonsten” nu även hade vunnit insteg i den amerikanska litteraturen.

”Den eldröda bokstaven” är kanske inte bara en roman om intolerans utan även om författarens uppgörelse med sina egna demoner och sitt puritanska arv. Hawthornes farfars farfar, William Hathorne, hade kommit till New England 1630 med ”Bibel och svärd”, som Hawthorne uttryckte det, han var en ”domare och omedgörlig förföljare” av kättare. Williams son, John, tog aktiv del i de beryktade häxprocesserna i Salem 1692.

Redan tidigare, i några av sina korta berättelser, hade Hawthorne behandlat likartade teman. I ”Endicott and the Red Cross”, från 1838, till exempel, möter vi en ung vacker kvinna dömd att bära ett ”A”. Av intresse i detta sammanhang är också ”The May-Pole of Merry Mount”, en berättelse om hur en grupp kolonialister, som har gjort livet till en fest av upptåg och lekar, besegras av puritanernas våld och om hur majstången byts ut mot skampålen. Outsidertemat varieras i flera andra berättelser, bland annat i ”Wakefield”, en av Hawthornes bästa.

”Den eldröda bokstaven” var från början tänkt att bli just en kort berättelse. Kanske är det därför som Hawthornes efterföljande försök som romanförfattare inte når lika långt. I de senare romanerna slår den dramatiska pulsen långsammare och författaren lyckas inte förena människor och symboler till en lika perfekt harmonisk enhet. Detta är fallet med ”Huset med de sju gavlarna” (”The House of the Seven Gables”), som Hawthorne fullbordade året därpå, 1851, uppmuntrad av framgången med ”Den eldröda bokstaven”. Även denna nya roman handlar om det puritanska arvet och dess rötter.
Översten Pyncheon, en ledande puritan, låter i romanens inledning, som utspelar sig i slutet av 1600-talet, avrätta hantverkaren Maule för kätteri för att lägga beslag på dennes värdefulla mark. Med snara om halsen pekar Maule mot Pyncheon och utslungar profetian att ”Gud ska ge honom blod att dricka!” (en av de häxor som John Hathorne lät hänga nedkallade en liknande förbannelse). Pyncheon ger dock Maules son i uppdrag att bygga huset med de sju gavlarna åt honom på den omstridda marken men dör oförklarligt strax efter inflyttningen. Konflikten lever vidare in på 1800-talet när kampen fortsätter mellan ättlingar till familjerna. Få moderna romaner liknar i så hög grad den grekiska tragedin, i vilken brott mot den gudomliga ordningen måste sonas omedelbart eller i senare släktled. Det är således inte svårt att förstå Hawthornes påstående att litteraturen ”är en planta som växer bäst på platser där blod har utgjutits för länge sedan”.

Hawthorne karaktäriserade sina romaner som ”romances”, det vill säga en litterär form som tillåter förekomsten av fantastiska element och tillrättalagda historiska fakta i en för övrigt realistisk framställning. På så sätt friköpte han sig från ansvaret att komponera logiskt sammansatta berättelser enligt den klassiska aristoteliska modellen samtidigt som han kunde ”förbinda en svunnen tid med nuets flyktiga stund” i syfte att skapa en ”pittoresk effekt”. Detta förfarande märks tydligt i ”Huset med de sju gavlarna” där framställningen färgas av ockultism, parapsykologiska fenomen och ouppklarade mysterier på ett sätt som för tankarna till Poe, Wilkie Collins och andra författare i den gotiska traditionen.
Hawthornes nästa roman, ”The Blithedale Romance”, som handlar om misslyckade försök att omsätta välmenande idealism i konkreta sociala reformer, har beskrivits som en av 1800-talets stora tragikomedier. Romanen har dock aldrig vunnit någon stor publik. Det dröjde åtta år innan Hawthorne publicerade ”The Marble Faun”, sin längsta och mest ambitiösa roman, vilken också kom att bli hans sista innan han dog 1864.

”The Marble Faun” är en konstnärsroman som skildrar mötet mellan Europa och USA, ett möte som senare amerikanska författare, inte minst Henry James, skulle återkomma till. Romanen fungerade nästan som en guidebok till Roms otaliga sevärdheter. Senare upplagor av boken försågs följdriktigt med bilder på de i texten omnämnda konstverken. Romanen är dock i grunden ytterligare en dunkel och mystisk berättelse om förlorad oskuld, om synd och om rening genom bekännelse. Härigenom påminner romanen om en annan roman om rening genom bekännelse, och som skrevs bara ett par år därefter, nämligen Dostojevskijs ”Brott och straff”.
Hawthorne har ofta ansetts vara en mörk och pessimistisk författare - ”djävulen kryper alltid ned i mitt bläckhorn” skrev han en gång - men mörkret är inte totalt och pessimismen utesluter inte hopp. Hawthorne var en stark motståndare till inskränkningar i människans frihet samtidigt som han inte trodde på hennes godhet. Han var därför medveten om den fara som ideologisk övertro för med sig ty ”de som grundar en ny koloni, vilken slags Utopia av mänsklig dygd och lycka som de än till en början har som plan att bygga, har ofelbart varit tvungna att som en av sina första nödvändiga åtgärder uppföra på en del av den jungfruliga jorden en kyrkogård och på en annan ett fängelse”.
Om ett klassikt verk är en text som ständigt är aktuell, så är ”Den eldröda bokstaven” en verklig klassiker ty Hawthorne var, som Melville uttryckte det, en mästare i ”den stora konsten att säga Sanningen”.