Ett spöke hemsöker västvärlden. Talet om en ”religionens återkomst” har under de senaste åren varit en återkommande refräng i medierna. Den allmänna bilden av Sverige som ett sekulariserat paradis håller på att förändras. Det verkar som om de murar som försökt hålla religiositeten på avstånd håller på att rämna. Sociologer, filosofer, teologer och andra ger uttryck för samma sak: något håller på att hända inte bara i Sverige utan över hela västvärlden.

Men vad är det som håller på att komma tillbaka? Den kristna kyrkan? Inte säkert. Även om statsvetare har kunnat konstatera ett visst ökat intresse för att identifiera sig med traditionellt kristna begrepp som ”frälsning” är det svårt att dra några större växlar på kristendomens återkomst utifrån detta. Man kan också fråga sig om det är relevant att tala om en återkomst över huvud taget. Visserligen är det lätt att konstatera att det religiösa intresset ökat i allmänhet, men är det meningsfullt att tala om att det i någon mening är ”samma” religiositet som kommer tillbaka? ”Den ”religiösa känslan” själv är en samhällelig produkt” skrev Karl Marx 1845 i sin sjunde tes om Feuerbach. Religion, både som begrepp och som socialt fenomen, har en historia. Om nu religionen kommer tillbaka när det västerländska samhället förändras, kan vi förvänta oss att också religionen har förändrats.

Att spåra den ”sanna religionens” genealogi med hänsyn till dess samhälleliga sammanhang ägnar sig den engelske teologen Graham Ward åt i sin senaste bok True Religion (Blackwells, i serien ”Blackwell Manifestos”, 168 s). Ward – professor i kontextuell teologi och etik vid Manchester University – tillhör en yngre generation brittiska teologer. Han har tillsammans med de tidigare Cambridgekollegorna John Milbank och Catherine Pickstock grundat den löst sammansatta rörelsen och skriftserien ”Radical Orthodoxy”, som lyckats uppbåda ett stort intresse och en intensiv kritik. Målet för de radikalortodoxa är att återerövra tolkningen av världen från sekularismen som ett försök att bemöta dess nihilistiska sidor. Så också i ”True Religion”, vars tes spänner från Shakespeare till Salman Rushdie.

Det kan möjligen verka förvånande att en teolog som Ward vill erkänna giltigheten av Marx sjunde tes om Feuerbach. Underminerar inte denna själva grunden för religionen, nämligen dess anspråk på att tala om det eviga, tidlösa och allmänna? För anglokatoliken Ward passar emellertid Marx tes väl in på betoningen av kyrkans betydelse för kristendomen. En människas religion är nämligen aldrig, som liberalismen velat få oss att tro, en privatsak, utan alltid redan socialt förankrad i en eller annan social gemenskap. Religionens väsen är inte en abstrakt idé, en moral eller ett visst sinnestillstånd, som hävdats under de nyss passerade seklerna, utan religionerna existerar alltid redan förkroppsligade i sociala och materiella praktiker. Utan kyrka, synagoga, moské eller tempel saknar religionen kropp. Marx blir därmed en hjälp för Ward att ta läran om inkarnationen, det vill säga att Gud blir människa i Kristus, på teologiskt allvar. Gud själv tog nämligen det materiella på allvar genom att inkarneras i dess historia.

Men finns det ändå inte ett problem för en teolog att anamma Marx teser om Feuerbach på det här sättet? Strävade inte Marx efter en sekularisering av samhället, en sekularisering som torde innebära slutet för såväl kyrka som religion? Ward förnekar inte detta, men påpekar i enlighet med Marx att även den sekulariserade världen är en samhällelig produkt som håller på att slitas sönder av sina inre självmotsägelser. Just genom att spåra det sekuläras genealogi vill Ward visa hur den världsliga, liksom den religiösa, världen etablerar ”ett självständigt rike i skyn”, med andra ord en virtuell verklighet vars trovärdighet i vår tid är lika prekär som en gång den religiösa. Den sekulära världen håller på att implodera tack vare sina inre spänningar. Dessa inre spänningar är enligt Ward beroende av sekularismens hemliga avhängighet av det den vill förtränga, nämligen religionen. I den europeiska koloniseringen av Amerika som inleddes av Christofer Columbus gick strävan efter materiell rikedom hand i hand med en missionsiver. Kristendomen tog i bruk de teknologiska hjälpmedel som fanns för att expandera. När sedan samhället sekulariserades genom nationalstaternas framväxt tog dessa över missionsivern genom kolonialismen, samtidigt som relationen mellan världslig och andlig makt omförhandlades genom att kronan tog makten över korset.

När kyrka och stat började skiljas åt i väst uppstod frågan vad som skulle kunna hålla samman ett samhälle (frågan om värdegrunden är således allt annat än ny). Enligt Ward destillerades moralen fram ur religionen som det nya samhällets guldmyntfot, medan de religiösa institutioner, riter och dogmer som skiljde olika kristna konfessioner åt förvisades till vidskepelsen. Den sanna religionen blev en privatsak mellan Gud och själen, fjärran från alla offentliga angelägenheter. Det offentliga etablerade sig som ett sekulärt, oberoende, neutralt och objektivt rum – ungefär som det vakuum som Robert Boyle framställde i sina laboratorier.

Modellerad efter Herbert av Cherburys och senare John Lockes religionsförståelse kom den framväxande liberalismen snart att förneka sitt ursprung i en avmystifierad protestantisk kristendom. Daniel Defoes roman ”Robinson Kruse” från 1719 är paradexemplet på detta – ”religion” som en universaliserad, abstrakt kristendom. Men, påpekar Ward, liberalismen kommer alltid att förbli ett protestantiskt kristet projekt med imperialistiska ambitioner (världshandel), ett projekt som är beroende av konsensus kring vad det är att vara människa. Om denna konsensus ifrågasätts, till exempel genom att man skriver liberalismens och sekularismens genealogi, kommer hela liberalismen att sättas i gungning.

Under 1800-talet kommer upplysningens ljus att förbytas i romantikens dunkla mörker i sökandet efter den sanna religionen. Religionens väsen finner vi inte i moralen eller metafysiken, utan i en särskild erfarenhet av det obetingade och oändliga som överskrider allt ändligt. Dess domäner är inte det normala, utan det extrema. Friedrich Schleiermacher hävdade i ”Über die Religion: Reden” (första upplaga 1799) att religion var ”Sinn und Geschmack fürs Unendliche”. För Schleiermacher, till skillnad från romantiker som Schlegel och Novalis, innebär emellertid inte religionen att individen upplöses i det oändliga. Schleiermacher är tvärtom medveten om risken hos den romantiska religionen att söka transcendensen i det kaotiska och innehållslösa, nämligen att religionen upplöses i en nihilistisk vit extas, för Ward exemplifierad av Herman Melvilles roman ”Moby Dick” från 1851. Den stora vita valen blir sinnebilden för det numinösa som blir en förtärande passion för de sjömän som jagar den och bokstavligen förtär dem och deras skepp. Den romantiska religionen gränsar till det apokalyptiska, till döden som den slutgiltiga fullbordan av människans religiösa längtan. Men inte heller romantikens religion är frikopplad från samhället. Tvärtom är den, menar Ward, en bekräftelse av det framväxande konsumtionssamhället och den imperialistiska politiken. Kapten Ahabs jakt på den vita valen symboliserar en erövring av hela världen. Det religiösa har, även här, politiska, ekonomiska och geografiska koordinater.

Under slutet av 1900-talet har den sanna religionen undergått ännu en transformation i enlighet med konsumtionssamhällets logik. Den avförtrollning som enligt Max Weber var konsekvensen av teknologins framsteg är nu över, menar Ward. Teknologin har själv bidragit till världens återförtrollning genom att tillhandahålla vår ”digitala livsstil”. Samtidskulturen är bemängd med religiösa referenser. Religion blir nu en pantomim, en yta utan djup. En form av postmodern religion kan liknas vid ett krucifix mellan en fotomodells nakna silikonbröst: en samtidig sexualisering av religionen och sakralisering av sexualiteten. Både religion och sex avmystifierades under moderniteten, och genom denna nutida återförening kan de ömsesidigt tjäna som varandras viagra. Detta sker på basis av en artificiell (varken bröst eller kors är vad de en gång var) konsumtionskultur som lever av gränsöverskridande korshänvisningar, men som i sig inte uttrycker något annat än marknadens nihilistiska logik. Som en annan filosof, Mark C Taylor, uttrycker det, Guds rike ligger nu i Las Vegas. Erfarenheten av konsumtion kan inte längre skiljas från religiös erfarenhet. Båda handlar om omedelbar driftstillfredsställelse.

En annan form av postmodern religion som Ward uppmärksammar består i en fossilisering av traditionella trosgemenskaper (när de inte fullt ut accepterar den samtida nihilismen, låt vara i en religiös språkdräkt). Genom att hänvisa tillbaka till Traditionen med stort T, vare sig nu detta rör sig om urkyrkan, det tridentinska konciliet, den lutherska ortodoxin, den rosenianska väckelsen eller Andens utgjutelse över en eller annan nordamerikansk församling, så försöker man gjuta nytt liv i minnen från fornstora dagar. Den åtråvärda massväckelsen uteblir emellertid, eller skjuts upp på framtiden, eftersom den stela upprepningen av traditionen endast resulterar i en parodi på den ursprungliga händelsen. Samtidigt har dessa konservativa trosgemenskaper i takt med den ökande ekonomiska globaliseringen vunnit i popularitet. Liberalismen, både genom den självkänsla den givit åt minoritetsgrupper och den kritik den väckt, har bidragit till att sådana trosgemenskaper kunnat hävda sig med en nyvunnen aggressivitet. Visserligen förenas gemenskaperna ofta av motståndet mot det sekulära samhället, men i takt med dess sönderfall kommer deras inbördes skillnader att betonas allt mer. Om en mer generell samhällssolidaritet försvinner återstår endast dessa rivaliserande grupper som en möjlighet till någon slags identifikation som överskrider den enskilde individen. Bara dessa verkar ha resurser för att kultivera varaktiga relationer som inte följer fluktuationerna i de livsstilar som medier gör reklam för.

Finns det då, enligt Ward, någon annan möjlig utväg än denna likvidering av religionen (inte dess upphörande) antingen i en kommersialiserad eller en fossiliserad version? I ”True Religion” ger Ward endast några antydningar. Man skulle kunna formulera dem så här: Religion är politik, det har religion alltid varit och kommer alltid att vara. Men utvägen är inte en politik utan religion. Politisk liberalism är en avmystifierad protestantisk kristendom som nu håller på att falla sönder eller förvandlas genom sina inre spänningar. Valet står således inte mellan politik eller religion, utan snarare är frågan vilken religion och vilken politik vi företräder. Wards egen förhoppning står till att de olika trospraktikerna i sitt sanningssökande skall få upp ögonen för den andre, inte bara utanför sig själva utan också den andre i sig själva. Genom att upptäcka att främlingen i vårt samtida samhälle numera är grannen, finns också möjligheten att erkänna det ömsesidiga beroendet av varandra – att låta sig levandegöras av den andre och låta de egna gränserna bjuda in snarare än att stänga ute. Därmed befinner vi oss bortom ett antingen-eller, bortom varje enkel exklusiv absolutism eller inklusiv relativism.

Kommer det att bli som Ward hoppas? Ingen vet. Inte heller Ward gör några anspråk på att stå utanför historien. Mot Wards teser är det alltid möjligt att skriva en annan genealogi närd av andra visioner. Men om Wards historieskrivning äger någon rimlighet, finns det ett försprång för en teologiskt inspirerad genealogi, eftersom den förmår inta ett kritiskt perspektiv inifrån religionerna själva. Teologins kritiska potential – som den delar med Marx – vilar på att den inte tar den sekulära världen för en självklar och naturgiven verklighet, utan utgår från praktiker som kan kritiseras och förändras. För Wards del kan religionerna – i plural – aldrig bli vad de varit, eftersom omständigheterna förändras, och just i detta ligger deras – och världens, och vår – räddning.